Har ni tänkt på hur fort man dömer andra. Bara genom första blicken kan man (tror man) avgöra exakt vad det är för människa man har framför sig. (Jag menar jag kan se på folk skor vad dom är för typer. Jag lovar)

Idag träffade jag en kille. Rakad. Såg ut att vara rätt vältränad. Såg ut som om han skulle kunna knosa mig som en mygga om han ville och fick lust. Tatuerad. På väldigt många ställen. Händer, armar, ansikte. Jag vet ju inte med säkerhet. Men jag skulle tippa hela honom. Sen var det ju piercingar. I ögonbrynet. Läppen. Nacken.

Och tatueringarna var mer av det vilda slaget. Inte love Iris. utan mer döden och eld.

Här har vi en vild människa. Säkert suttit några år i fängelse. (tänkte kanske inte just fängelse. Men jag kan väl i ärlighetens namn säga att jag inte tänkte att han var mammas pojke som sitter hemma om helgerna eller kvällar.)

Så börjar vi prata. Om lite allt möjligt.

Den hårt tatuerade killen som troligen har suttit i fängelse halva sitt liv och inte har en mm hår på skallen.

Han älskade att stå i köket. Laga mat. Kryddor. Han bakade. Ringde sin mamma och bjöd henne på nybakade bullar. Som han förgräddar i ugnen. (50 grader 30 min, blir extra fluffiga) han älskade heminredning. Han pyntade.

Och där satt jag och skämdes. Som antog att troligen en av jordens snällaste människor hade spenderat halva livet i fängelse. Bara för att han gillade tatueringar.