Vad är en bal på slottet?

För det första slipper jag den evighetslånga frågan, vad ska man göra på nyårafton. Vilka ska man vara med. De viktiga frågorna för årets fest som allt som oftast faller platt. För att förväntningarna är så högt satta.

Jag slipper trängas på stan med 3 miljoner människor som ALLA ska hitta den perfekta festblåsan, men lagomt mycket glitter och som visar lagomt mycket hud. ( Som alltid får min mamma att säga: Ska du ha på dig det där? Inga jeans? och min pappa att muttra du kommer frysa men du är jätte fin. Men vad gör det att jag fryser ihjäl jag är ju urläcker)
När jag väl hittat den perfekta klänningen ryckt åt mig den sista storleken mitt framför ögonen på en annan tjej, inser jag det fasanfulla. (fast ack så roligt) Jag har ju inga skor som passar till! Så då är det bara att börja söka efter de perfekta skorna, som jag kommer få skavsår och blåsor i som gör att jag troligen inte kommer kunna gå normalt på flera veckor och de enda skorna jag kan ha är mina lila foppatofflor. Det slutar ju självklart inte där. Jag behöver ju självklart nya underkläder som matchar min nya klänning. Och nya smycken. Det ska lyftas och det ska glittras.

För att inte tala om köerna det blir på systembolaget när alla ska inhandla en dyr champagne. Som troligen är odrickbar och fruktansvärd torr. Man vet att när man dricker den kommer ansikten förvridas till oigenkännlighet. 

Så kommer den stora dagen. Termometern visar -35 grader.  Klockan slår tolv och där står du, ute. Med en alldeles för kortklänning för årstiden med klackar som sjunger genom snön. Men det gör inte så mycket att du inte har någon känsel i dom längre för innan hade du ju så fruktansvärt ont i dom efter att ha gått runt i klackar som minst är en dm för höga. Du dricker den torra champagnen och ler och säger " jätte jätte gott!" räknar ner. Skriker GOTT NYTT ÅR! har du tur får du en kram av grannen som står brevid dig. Sen ser ni några fnuttiga rakter uppe på himlen och sen är det färdigt.

Och det enda du tänker på när du står där ute och fryser ihjäl. (förutom att jag skulle ha lyssnat på mamma om jeans) är att du önskade att du iaf hade tagit på dig skoterskorna.

Detta är vad jag iaf kommer intala mig imorgon när jag klockan 21.15 infinner mig på sjukhuset för att gå på mitt nattpass.

Sitter och kollar på en sjukhusserie. Nurse Jackie för att vara mer exakt. En rätt intressant serie. Eller fruktansvärd hemsk dålig sjukhusserie. Sköterska som går på droger, lever ett dubbelliv och är helt underbar med alla patienter. Fast otroligt elak. Hon är nog raka motsatsen till hur bilden av en sjuksköterska ska vara. Kanske därför den är så intressant. Eller dålig. Jag pendlar som mellan detta.

Men det jag skulle påpeka är att jag är skada. Fast det var ju ingen nyhet. Men jag stör mig på små saker numera. Jäkla universitet med kurser om basala hygienrutiner. Jäkla IVA som påpekar vikten av att sprita händerna, ha korta naglar inget nagellack.

Det enda jag kan tänka på när jag ser denna fantastiska konstiga serie är följande.

Alla bär som jobbar på sjukhuset bär klockor. ( det är ett STORT NEJ NEJ NEJ NEJ BAKTERIE VARNING)

Alla tjejer har nagellack.

Det finns inte en enda handsprit inom en mils radie.  (HERREGUD!)

Folk har ringar och armband. (Förutom Nurse Jackie som försöker dölja att hon är gift och har barn så hon kan ha en affär med en konstig apotekare. Sa jag att hon gick på droger? )

För att inte tala om långärmade tröjor.

Och här någonstans tappar jag fokus på tjejen som har en skottskada i huvudet med sitter uppe och pratar normalt.  Jag tror inte ens hon hade lite blod på sig. Men sånt reagerar jag inte över.

Eftersom älskade Mojje är rädd för ALLT som rör sig hade jag bestämt att pappa skulle få köra honom tills vi hade stött på en skoter. För jag uppskattar inte tanken på att sitta fast i ett dike. Det överlämnar jag så gärna till min far.

Är inte jag en underbar dotter så säg?

Men så när vi skulle ut och köra sa pappa att han tyckte jag kunde köra Mojje. Så det var ju bara att sela på med en god min, (erkänna min rädsla för att sitta i diken vägrar jag. Envis som man är) och hoppas att alla skoterförare tycker det är för kallt ute. Eller förtidigt på morgonen.

Självklart inte. ( Annars skulle jag ju inte skriva det här)

Ut ur stallet. In i skogen. Och vad är det första som kommer dånandes på sidan om mig?
En skoter. Självklart.

Så där sitter jag och bara väntar på att hästen ska explodera, stegra slå ihop hovarna, bli rädd för att det låter så mycket när han slår ihop hovarna, skena och hamna i ett dike där det tar TVÄR stopp. Och ungefär där tar jag en flygtur i luften hamna på en sten och bryter nacken.

Vad hästen gör?

Han stannar, lägger huvudet lite på sidan och tittar på skotern och killen som kör. Sen går han vidare.

Jag vet inte om jag ska vara besviken eller stolt. Jag menar Mojje är rädd för sin egna skugga, träd och snö. Men en skoter som nästan kör över oss. Det är lugnt.

Konstiga häst.

Har varit vaken alldeles för länge för mitt egna bästa och sett en film som jag kanske gillar alldeles för mycket.

Vill ni veta min dag? Självklart (inte) menar det kan ju inte finnas något mer intressant att veta än vad jag har gjort idag?

Jag har varit på stan. Och ja det är mellandagsrea. Bara ordet får mig att kippa efter andan och jag får en släng av torgskräck.

Vist frågar ni vissa i min släkt så är jag helt fantastisk bra på att spendera pengar. Jag har tydligen alldeles för mycket kläder för mitt egna bästa. Så denna REA borde ju vara himmelriket för mig.

Men icke. Jag hatar att trängas. Det ska gå fort. In och ut. Helst då med en påse av något snyggt.

Vilket det inte är tal om nu. Det är folk överallt. Alla ska ha samma saker och självklart finns det INGENTING man behöver.

Så varje år tänker jag så här ALDRIG MER. Never ever aigen.

Nästa år ska jag köpa alla födelsedagspresenter innan helvetet på jorden brakar lös. Men icke sa nicke. Samma visa varje år. Så det är bara att ge sig ut i djungeln och leta presenter till kusinen, fastern, mostern och pappan som envisas med att fylla år mellandagarna. Varje år.

Men nästa år då är jag ute i god tid.

Köpte en sån där tjejtidning. Ni vet en sån där tidning där man alltid är för tjock, inte nog rolig, inte nog smart, man har förstora bröst eller försmå. Man är inte nog sexig, man har fel fel kläder och har man rätt frisyr har man fel hårfärg, och framför allt är man för tjock. Såklart.

Men hur som haver (barnen kär)  det var ett reportage i denna tidning, om hur man är mysigt klädd i sin stuga under vintern när det är kallt.

Nu vet inte jag, eftersom jag inte har en stuga att gå klädd i när det är kallt (inte heller när det är varmt)  Men jag ser framför mig tjocksockar. Stickad tröja och vill man vara riktigt mysig ett par rutiga pyamasbyxor.  Ev en fjällräven mössa. Bara för att vara riktigt norrländsk.

Jag hade iaf rätt om fötterna. Om dom lär man ju inte frysa om. Undrar om det är okey att man tar på sig en mössa iaf. Har hört att 70% av värmen far ut genom huvudet.....

Att jag äger en häst som är rädd för snön det viste vi ju redan. Att jag har två kommer mer som en nyhet. Fast när jag tänker efter är Mojje rädd för allt som rör sig, och då är han inräknad själv. Han är rädd för sina egna hovar.

Konstiga häst.

Idag var vi ut och körde. ( Halleluja!  Första gången på en vecka U N D E R B A R T)

Helt själva är vi ute i skogen. Rätt tidigt. Det biter lite i kinderna. Det knastrar under hästarnas hovar. Själv sitter jag bara och njuter när vi lunkar fram.

Sen ser jag att pappa försvinner. Han kör före mig, med Mojje. Att en sån stor häst som han kan gå upp i rök är ju föga troligt.

Tittar runt och så ser jag honom. I diket. Tydligen har han blivit rädd för en snöhög och hoppat ner i diket. Det är inte första gången hästen gör så här. Helt utan förvarning hur mycket man än har han på bettet så tar han ett språng åt sidan och där står han.

Tidigare har det ju inte varit så mycket snö så det har mest varit för Mojje att ta några kliv så har han varit uppe.

Nu när det är en mindre istid ute så är det inte lika lätt.

Pappa försöker vända. Vet ni vad han gör då? Hästen alltså inte pappa.

Jo han sätter sig ned.  Och där sitter han och tittar åt höger och vänster som om det är det vanligaste i världen att hästar sitter ned.

Efter några om och men fattade han galoppen och tog sig upp från diket. Tack och lov. Men roligt såg det ut. Även om min far inte håller med om det hela.

idag ska jag om mina klasskompisar träffas på biblioteket. Helt okey. Om det inte vore så att jag HATAR att vara på bibliotek. Även fast jag är en boknörd. Och äger ett eget bibliotek här hemma. Men just riktiga stället gör mig nervös.

Mest för att jag inte kan vara tyst, och det finns aldrig ett tillfälle då jag känner att jag måste skratta så mkt som när jag måste vara tyst. ( därför är det inte bra att jobba natt)

Jag kan inte gå tyst. Jag brukar pröva gå med skorna innan jag far. För att höra att dom inte låter. ´


Men även om jag har tysta skor så innebär det ju inte att människan i skorna kan vara tyst.

Jag går ju in i allt som finns. ( det är tur att jag aldrig får blåmärken) Slår tån i bordet. Välter stolen. Sånt är vardagsmat för mig. Jag är van smärtan som man får i hela kroppen när man slår in stor tån i bordsbenet.

Hur man vill hoppa på ett ben hållandes i den skadade foten och skrika väl valda ord.


Och det här är ju inget jag enbart gör på bibliotek. Detta gör jag ju vars än jag är, Men på ett bibliotek måste man ju vara tyst. Just det där med att vara tyst är så förbannat svårt.  

Kom ihåg när ni läser detta. JAG ÄR INTE BITTER.

Först fick Marre korsförlamning. När vi väl kan börja träna igen får hon feber. Wounderfull.

Det var bara vila. När vi sen kan börja träna igen så river hon upp en bakbenet. Halt. Har jag sagt UNDERBART?

Men nu har vi kunnat träna på ett bra tag, och hon känns superfin. Kört några snabbjobb och funderar på att anmäla.

Så kommer den här förbaskade snön. Och jag är annars en människa som älskar snö. Men jag älskar den inte lika fullt så mycket när traktorn går sönder och gör heden oplogad. Med en häst i ponnystorlek är det inte en att fundera på att köra. Man ser ju inte ens öronen på henne.

Och vet ni hur länge jag måste vänta på reservdelar? ( och med jag menar jag min pappa, han som kör traktorn och envisas med att jag inte behöver lära mig för den är så svår körd. Och ja  jag blir lite stött av det) 
Till på tisdag! Tidigast. Det innebär ytterligare fyra dagar jag inte kan träna.

Så då är det bara att börja om från ruta ett. Igen.

Men jag är inte bitter. Jag är fly förbannad. På snön.

Undrar hur länge man kan longera en häst och kalla det för träning?

Powerwalk när det är -25 blir ganska fort ett sprintlopp. Man börjar gå sakta. Tittar runt på gårdarna. Det är ju så otroligt mysigt nu när alla har ljusslingor uppe. Fördelen med att bo i ett bostadsområde har jag insett. Inte som hemma där det enda man ser är skog. Och ev en traktor.

Sen börjar man känna att ögonlocken klibbar ihop. Och med klibbar ihop menar jag fryser ihop.

Man börjar gå fortare. Det är här powerwalken kommer in i bilden. Man går med armarna svingandes på sidan.

Så tittar man på hunden. Det är nu man inser att det är kallt på riktigt. Eftersom hunden vägrar ha nere alla tassa i backen samtidigt. Han studsar när han sitter stilla. Ticks.

Det är då man känner att blodet i låren har fryst till is. Och då börjar sprintloppet för att ta sig in i värmen.

Härliga tider nu hörrni!  

 För några dagar sedan skjutsade jag min lillebror till en innebandymatch. I bilen tittar min bror på mig och säger att han fryser. Och han känner sig trött.

Säkert en förkylning avslutade han. Eftersom halsen kändes lite tjock.

Jag svarade då: Ähh du är bara nervös, ryck upp dig. Tagga inför matchen. Jag vill se mål produceras! ( inga krav inga krav)

Dagen efter stannade han hemma från skolan. Feber. HA HA säkert skoltrött.

Nej Malin. Halsfluss. Det var vad han hade.

Jag är just en bra syster.

I dubbelbemärkelse.

Var och inhandlade glögg på systembolaget. (Köpa glögg på systemet var inte en sak jag trodde jag skulle köpa inom en snar framtid just på systemet.)

Hur som havaer (barnen kär)

Han som sitter i kassan kollar på mitt körkort. L ä n g e .

Och det finns några ställen på jorden jag inte gillar att vara, systemet är ett av dessa, samt i en pubkö eller på bibliotek.

Jag börjar genast tänka. VARFÖR TITTAR HAN SÅ LÄNGE PÅ MITT KÖRKORT? VARFÖR?

Har jag drömt at jag har fyllt 20?

Fel leg?

Är jag efterlyst?

Här är pulsen uppe i 169 slag/min.

Så säger han: Jaha jag ser att det börjar närma sig.

Eh närma sig vad? Domedagen?

Och fortsätter: Jag varnar dig efter 22 går det enbart utför.

Så får väl se till att njuta den sista månaden jag är 22 år då.

andas


Det går inte att rusa på i 130 hela tiden. Även om jag försöker. Jag låter mig aldrig inse att klockan bara har 24 timmar.

Men nu tänker jag andas.

Tills imorgon.

Jobbar man på för många ställen om man är rätt övertygad att man jobbar på söndag, men jag vet inte vars.

Vet ni vars jag jobbar?

IVA?

Österbo?

2B?

Eller ska jag chansa och bara fara till ett ställe.



Nu är jag ju inte dum, utan har ju kollat. Jag jobbar inte på IVA och jag jobbar inte på Österbo. Så då är det ju 2B kvar.  Men jag tror inte jag jobbar där heller.

Har jag ytterligare ett jobb som jag kanske har glömt bort att jag brukar vara på.

Eller iaf varit på en fotbollsplan med Messi. I åtanke att spela fotboll. Eller kasta fotboll. Eller ja önska att någon annan där kanske kan kasta bollen åt honom för jag är helt värdelös när det kommer till bollar.

Men Messi glömde bort att han är en vattenhund och jagade enbart fåglar.

Jag är fruktansvärt imponerad att jag vet att det finns en fotbollspelare som heter Messi.  Jag kan även briljera med att jag vet att han spelar i Barcelona. (eller jag kanske kan briljera?)

Men det vet jag enbart för att min lilla isbjörn blev som tokig när Barcelona spelade match. Hon sitter framför TVn och viftar på svansen. ( undrar om hon är deras enda hundfan? Och ett troget sådant) Jag väntar bara att hon ska hoppa mot den i ett försök att hamna i matchen. Sen insåg jag att hon studsade lite extra varje gång kommentatorn sa att Messi gjorde något helt obegripligt men troligen helt fantastiskt. ( Iaf om man lyssnade på tonläget på han som skrek) Det är ungefär då det slår mig, grannarnas hund ( Tillans bästa vän) har inte ett påhittat namn, han är döpt efter sonens största idol.

Eller ja husvakt är väl ett mer korrekt ord. I åtta veckor ska jag husera i familjen Höglunds hus. Helt själv. ÄNTLIGEN så underbart skönt att få vara själv.

Försöker jag iaf intala mig själv. Jag hatar att vara själv. Otroligt mycket. Så jag nästan inte kan beskriva det.

Vidare kan jag meddela vad som kommer hända de närmsta veckorna, just eftersom jag ska vara husvakt och hundvakt.

Det kommer snöa som det aldrig har snöat förr. Det kommer slå rekord. Så mycket snö som vi har nu har vi inte haft de senaste 30 åren. 

Det kommer vara så kallt att det slår alla köldrekord. Och jag kommer få bo i källaren med en varmluftspistol i högsta hugg och tina upp rör medan dörren är igen snöad för att jag inte vet hur man använder en snöskyffel. ( Man blir lätt bortskämd när man har en traktor på gården, men säg det inte till någon)

Men kom gärna förbi och drick kaffe om ni har vägarna eller omvägarna förbi Munksund. Jag är en hejare på att koka kaffe. Ska bara hitta kaffebryggaren först.

fint skrivet tycker ja faktiskt




Blir alldeles varm i hjärtat när jag läser det :)

En söt 7 åring började chatta med mig på facebook chatten.

" VGD?:)"

Och där sitter jag som ett fån. VGD? Vad betyder det? Varsågod? Tänk om 10 år när man har glömt bort bokstäverna och orden. Det enda man kommer kunna läsa är.

cu l8r. 3vligt.  För man ORKAR inte skirva syns sen! Eller Trevligt. Det tar ju alldeles för lång tid. Extremt jobbigt. Eller när du ska säga hej då till flick/pojkvännen. Du säger inte puss och kram! Eller Älskar dig! Du säger. PoK! För det är så extremt mycket mer romatisikt,


Ey grl!

3vligt det var igår.Ql!  
D e d bästa som hänt.
*l*
Brt!
Pok!

cu l8r - vi ses senare