Eftersom älskade Mojje är rädd för ALLT som rör sig hade jag bestämt att pappa skulle få köra honom tills vi hade stött på en skoter. För jag uppskattar inte tanken på att sitta fast i ett dike. Det överlämnar jag så gärna till min far.

Är inte jag en underbar dotter så säg?

Men så när vi skulle ut och köra sa pappa att han tyckte jag kunde köra Mojje. Så det var ju bara att sela på med en god min, (erkänna min rädsla för att sitta i diken vägrar jag. Envis som man är) och hoppas att alla skoterförare tycker det är för kallt ute. Eller förtidigt på morgonen.

Självklart inte. ( Annars skulle jag ju inte skriva det här)

Ut ur stallet. In i skogen. Och vad är det första som kommer dånandes på sidan om mig?
En skoter. Självklart.

Så där sitter jag och bara väntar på att hästen ska explodera, stegra slå ihop hovarna, bli rädd för att det låter så mycket när han slår ihop hovarna, skena och hamna i ett dike där det tar TVÄR stopp. Och ungefär där tar jag en flygtur i luften hamna på en sten och bryter nacken.

Vad hästen gör?

Han stannar, lägger huvudet lite på sidan och tittar på skotern och killen som kör. Sen går han vidare.

Jag vet inte om jag ska vara besviken eller stolt. Jag menar Mojje är rädd för sin egna skugga, träd och snö. Men en skoter som nästan kör över oss. Det är lugnt.

Konstiga häst.