Att jag äger en häst som är rädd för snön det viste vi ju redan. Att jag har två kommer mer som en nyhet. Fast när jag tänker efter är Mojje rädd för allt som rör sig, och då är han inräknad själv. Han är rädd för sina egna hovar.

Konstiga häst.

Idag var vi ut och körde. ( Halleluja!  Första gången på en vecka U N D E R B A R T)

Helt själva är vi ute i skogen. Rätt tidigt. Det biter lite i kinderna. Det knastrar under hästarnas hovar. Själv sitter jag bara och njuter när vi lunkar fram.

Sen ser jag att pappa försvinner. Han kör före mig, med Mojje. Att en sån stor häst som han kan gå upp i rök är ju föga troligt.

Tittar runt och så ser jag honom. I diket. Tydligen har han blivit rädd för en snöhög och hoppat ner i diket. Det är inte första gången hästen gör så här. Helt utan förvarning hur mycket man än har han på bettet så tar han ett språng åt sidan och där står han.

Tidigare har det ju inte varit så mycket snö så det har mest varit för Mojje att ta några kliv så har han varit uppe.

Nu när det är en mindre istid ute så är det inte lika lätt.

Pappa försöker vända. Vet ni vad han gör då? Hästen alltså inte pappa.

Jo han sätter sig ned.  Och där sitter han och tittar åt höger och vänster som om det är det vanligaste i världen att hästar sitter ned.

Efter några om och men fattade han galoppen och tog sig upp från diket. Tack och lov. Men roligt såg det ut. Även om min far inte håller med om det hela.