Powerwalk när det är -25 blir ganska fort ett sprintlopp. Man börjar gå sakta. Tittar runt på gårdarna. Det är ju så otroligt mysigt nu när alla har ljusslingor uppe. Fördelen med att bo i ett bostadsområde har jag insett. Inte som hemma där det enda man ser är skog. Och ev en traktor.

Sen börjar man känna att ögonlocken klibbar ihop. Och med klibbar ihop menar jag fryser ihop.

Man börjar gå fortare. Det är här powerwalken kommer in i bilden. Man går med armarna svingandes på sidan.

Så tittar man på hunden. Det är nu man inser att det är kallt på riktigt. Eftersom hunden vägrar ha nere alla tassa i backen samtidigt. Han studsar när han sitter stilla. Ticks.

Det är då man känner att blodet i låren har fryst till is. Och då börjar sprintloppet för att ta sig in i värmen.

Härliga tider nu hörrni!