Vet ni vad? Vist det blev helt galet med skolan. Men jag är tacksam att dom strulade med min intagning. För jag känner ett sådant lugn nu. Jag sover på nätterna. Jag vaknar inte och funderar på vad jag har för inlämningar om två veckor. Om jag har glömt något viktigt. Vem ska träna hästarna. Jobbar jag. Hur ska jag hinna träffa x. Har jag betalat räkningarna.

Jag var så uppe i att vara duktig. Att jag glömde att vara jag. Det var väldigt mycket jag glömde. Allting bara rusade och jag hann inte med. Kämpade med att hålla mig någorlunda flytande.

Jag kanske borde ha valt bort något annat. Men hur väljer man bort det som räddar en i alla lägen. Hur väljer man bort ens identitet?

Jag älskar vården. Jag kan inte se mig som något annat än en sjuksköterska. Men det är inte mitt liv.

Mitt liv är att vakna på morgonen. Gå ut och dra in den kalla luften och fara ut i skogen med en häst.

Jag kan inte ge upp det som räddar mig. Dom som alltid finns där. Går inte.

Jag tror nu när jag kan tänka tillbaka till förra terminen att jag var nära på att gå i den där berömda väggen. Jag är ju sån.Jag gör allt till 120 %. INGENTING ÄR OMÖJLIGT OCH DYGNET HAR INTE 24 TIMMAR. Var inte rätt taktik för mig. Det inser jag nu. Vet inte vad jag gjort utan hästarna. (och en och annan filmkväll. Du anar inte vad några timmars film och prat gör för själen) Hade jag fortsatt i samma spår där dygnet inte har 24 timmar utan helst några till och där jag alltid ställer upp, dygnet runt tror jag att jag hade legat i fosterställning och sabbat hela skolgången den här terminen.

Förra veckan, när jag iof låg i fosterställning dock på grund av en manligförkylning. Saknade jag klassen så otroligt mycket. Bara sitta och snacka när vi har lunch. Började jag tänka att jag gjort fel val. Sen frågade en arbetskompis om jag på riktigt ville bli sjuksköterska nu när jag tagit mitt uppehåll.Det såg inte ut som det. Det fick mig att krypa ihop lite mer.

Jag orkar inte försvara mitt beslut mer, ja jag vet att jag hade fått fortsätta. Men jag orkade inte. Det var förbannat dåligt gjort att min antagning försvann och jag ströks från alla kurser. Det var förbannat dåligt att det tog hela augusti för dom att fatta det hela och skriva in mig igen.

Men likt förbannat sover jag på nätterna nu. Så jag tror det är rätt beslut.

Och helt ärligt, ni som känner mig. Ni borde inte vara orolig att jag inte pluggar klart. Vad ska jag göra istället? Bli proffstränare på heltid. (ja tack). Det är TRE PERSONER där ute som har sagt att jag gör rätt. Utan att ifråga sätta mig. Tre personer jag inte alls hade räknat med.

Jag hade iof inte räknat med att vareviga dag måsta försvara mig angående mitt beslut. Jag trodde inte det var en sån stor grej. Folk slutar väl plugga lite då och då. Jorden snurrar fortfarande. Det är krig i världen. Barn svälter. Idol är evighets programmet som aldrig slutar förnedra unga. Jag väntar att plugga klart i 4a månader. Big deal.

Och pappa! Jag har fått ett vick hela nästa månad. Du kan vara lugn. Jag kommer inte svälta ihjäl. (hade jag inte gjort annars heller, jag bjuder bara in mig på middag hemma med er)

Så kan lämna det här nu. Jag är inte så dum faktiskt. Impulsiv kanske. Men inte dum.

Vad var det sist jag kunde döda för?

Mjölk. Ett stort kallt glas mjölk.

Min nya måste ha grej är kött. En mör köttbit. Fri tolkning.

Hur ska jag Malin Maria orka jobba natt imorgon? Efter att ha jobbat dagdagdagdagdag i en evighet nu? Jag minns allt för väl hur hemskt det var att gå från att jobba nattnattnattnattnatt till att jobba dag. Jag var en hemsk människa. Fruktansvärt otrevlig. Inte så konstigt jag var ju vaken 24/7. Det finns ingen logisk mat- och- sovklocka i mig. Annat än att jag gillar mat och älskar att sova.
Menmen folk fyller bara 50 en gång i sitt liv. Så självklart ställer jag upp och tar 50-åringens gästs jobbarpass så hon kan fara och äta tårta. Undrar om det ingår att dom bjuder mig på tårta också då? (det lilla jag känner 50-åringen kan jag tänka mig att han gör FANTASTISKA tårtor) 50 åringen ser förövrigt inte en dag äldre än 40. (grattis på dig!)


Förstår ni inget av ovanstående text? Skicka ett mail ska jag förklara. Jag ka vara vimsig ibland. Och klockan är mycket.

Jag som har bråttom att leva och göra allt nu...

I have paint på min smarttelefon. Förstår ni vad kul?

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska göra. Gå efter magkänslan som jag alltid gör har slutat fungera. Jag behöver allvarliga råd från nån klok människa. Eller så behöver jag en öl. Eller tio. Fast det löser ju absolut inget. Förutom garanterad huvudvärk.

Ni som har träffat mig en gång vet att jag pratar rätt bra. Mycket. Senast idag sa min pappa att jag aldrig är tyst.
Ni som känner mig vet att jag älskar att skratta.
Ni som har träffat mig dom senaste veckorna vet att jag hat varit dunder förkyld.
Nu har jag så mycket träningsvärk att jag inte vill prata, skratta eller hosta. Helst vill jag inte röra mig. Magen är ond. Armarna med. Bröstet. Träningsvärk.

Vill inget. Bara påpeka att min hund kan vara sötast i världen eventuellt.

Känner mig lurad, trodde jag var född odeppad och som en glad person. Från själen och ut. Och nu får jag veta att det är kaffet.

Antar dock att så mycket kaffe som passerar mig om dagarna är jag garanterad att aldrig bli nere.

Herre min skapare vad det har stormat idag. Ringde min far runt åtta imorse och sa att vi kommer blåsa bort på travet.
Nej nej sa pappa, det slutar storma och blåsa vid elva.
När jag kollade ut genom fönstret och såg träden ligga vid backen och regnet öste ner kände jag väl inte att jag trodde så mycket på honom.
Väl framme i Boden stormade lika mycket.
Tror du det slutar vid elva fortfarande pappa? Sa jag sarkastiskt när ett plåttak blåste förbi utanför stalldörrarna.

Jo, enligt min mobil slutar det 11


Klockan blev halv tolv och det stormade och regnade bara mer. Men det slutar snart sa pappa.

Tror inte ens en dykardräkt hade hjälp idag. Man var blöt in på skelettet. Det gick inte att skydda sig, det regnade från alla håll.

Och vist slutade det regna, vid två när loppet gick i mål. Kan vi kalla det en käftsmäll?

En otroligt god underbar människa. (Ja jag lyssnar på dig mer än vad du tror. Skeå) sa att vissa dagar har man bara fula dagar. Man bara är ful. Man bara känner sig så fruktansvärt ful. Vad man än gör så är det bara fult. Eller så är det bara vi två som känner så. (skulle inte tro det dock).

Kanske är det okey att man känner så ibland man kan inte alltid  vara på topp. Snyggast, smartast och roligast. Tänkte jag.

Så idag, när jag skulle köra Noppisch till Kallax gjorde jag mig färdig. På med en stor skjorta, jeans och tvättade bort sminket från igår flätade håret som blev lite för rött när jag färgade det och det står som vanligt åt alla håll och kanter som det inte ska. Hittade en gammal mascara och duttade på fransarna tog rouge och duttade på kinderna. Började jag tänka fy fasiken hur jag ser ut. En röd fläck på kinden som allt smink i världen inte kan dölja. (och ORKAR jag helt ärligt stå i en timma och sminka mig för att den där röda ilande finnen ska försvinna. Nej.) Näsan röd från snuvan.

Sen när jag hade gått igenom de flesta fel jag kunde hitta på mig själv. Tänkte jag nej men nu får du väl för tusan ge dig. Inte konstigt du tycker du är ful som står framför spegeln och INTALAR det till dig själv i 20 min. När du istället skulle kunna dutta klart med mascaran och rougen. Ta ett steg tillbaka. Se hur fruktansvärt snygg flätan blev. Hur det lite väl röda håret faktiskt går bra till dina gröna ögon och inte alls lyser upp det röda på kinden.

Så du underbara goa människa. (som jag lyssnar på) kan vi inte göra en pakt du och jag. Om det nu bara är du och jag som känner så här. Vi tar ett steg tillbaka varje morgon och hittar det som är snyggt på oss. Tror du inte vi blir gladare då?

Idag var jag och stockholmaren på luleåhockey. Vi kommer hädanefter kalla Noppan för stockholmaren för hon vill vara anonym om att hon var på en luleåhockey match och hejade på luleå. Det var tydligen helt galet fel.

Så i första periodpausen fick stockholmaren ett plötsligt röksug. Jag föreslog rökplåster, mest för att jag var lat.

Stockholmaren tittade på mig och skakade på huvudet.

Så vi gick ner för alla 42 trappsteg för att ta oss till entrenplan. Sen vandrade vi runt hela Cooparena för att ta oss till baksida.

Utgång rökare. Stod det på en skylt. Vi är icke som alla andra.

Väl där fick vi en liten biljett där det stod. Rökare.

Vi gick ut genom dörren. Människorna runt omkring mig drog åt jackorna och huttrade i ösregnet samtidigt som dom tände en cigg.

Där står vi. I små klungor, inte för nära varandra. Det är ju trots allt Sverige vi befinner oss i. Men vi är ändå enade i våran front om rökning.

Regnet tilltar och man står och hoppar fram och tillbaka både för att hålla värmen men också för att undvika vattnet.

Men det är så härligt att röka det är en sån gemenskap.

Jag är tacksam för att jag fick dela den med dig stockholmaren.

Jag är ju nybliven vikarie...igen. Har när jag tänker efter aldrig slutat. Med de senaste två åren har jag ju haft skolan. Och inte behövt bry mig om pengar. (HAHA vilken lögn.) Men har iaf haft ett CSN om jag har velat.

Nu har jag helt plötsligt en lägenhet som kostar. Och mat måste man äta (även om det är super tråkigt att äta själv. Får jag bjuda in mig hos dig på mat?) Det är konstanta utgifter.

Och nu måste jag jobba.

fick en vecka. Sen var telefonen tyst i fyra dagar.

Det är kört. Tänkte jag då.

Hej kronofogden. Det går illa för oss som hamna där. Mitt liv är över nu när det äntligen skulle börja.

På 4e dagen ringde dom och frågade om jag kunde jobba extra. Självklart.

Tre dagar den veckan tänkte jag skönt.

Sen ringde telefonen igen.

Kan du jobba lördag.

Jo fyra dagar. Det går bra.

Fyra dagar blev helt plötsligt åtta dagar. Utan en dag ledigt.

Kan någon stoppa mig?

Säger JA till allt för jag är rädd att bli utan.

Dagar när man inte vill kliva upp utan vända ryggen till och dra täcket lite hårdare runt kroppen. När livet bara är fruktansvärt. Det behöver inte vara just av en speciell anledning. Livet bara är så. Åt helvete ibland. (ursäkta)

Så även om jag har en orsak att vara nere eller om det enbart är för att hagarna är en enda lerpöl, Marre kommer inte med i loppen. Mojje kan inte trava. Ljuset på bilen är värdelöst och lampan är trasig för 200 gången i år. Jag får inte upp hyllor i lägenheten för jag måste ha tag på en slagborr. Och det jag vet om borrar är att jag inte kan just borra. Så jag måste ha tag på en borrmänniska. Som envisas med att spela golf. I Skottland.

Vet ni vad jag gör då?

Lyssnar

Jo tack kom inte med i loppet på skellefteå travet nu på fredag. I hemlighet är jag jätte nöjd.
Det innebär att jag inte absolut måste köra Maardam imorgon. Jag har hört att det ska regna. Jag var inte upplagd att bli blöt. Jag var mer upplagt att ja göra vad som helt bara jag slipper gå ut. Vilket jag självklart inte slipper. Det gör man aldrig med ett stycke hund och tre hästar. Det är bara dra på sig regnkläderna och stövlarna och gilla läget. Fast än man hatar läget.

Jag är ju något av en filmnörd. Om jag får säga det själv. Jag kan inte rå för det, men jag älskar att krypa upp i hörnet av soffan, krama en kudde. Dricka te. Och slå på en film. Jag kan lika gärna se film själv som med andra men det är min stund på jorden då jag inte kan göra så mycket annat än att bara vara.. Jag kan inte påstå att jag har en exklusiv filmsmak. Har ju dock den bästa. Men har kommer mina 10 i topp filmer ni måste se innan ni dör.
LOVA?!


Forrest Gump. Jag var eventuellt tillhörande en liten skala som inte hade sett den här filmen när jag satt på Buba gumps resturangen i USA och åt skaldjur. Mitt sällskap fick hur som helst en mindre chock när jag inte förstod alla citat som stod runt omkring i resturangen. " Run forest run" och han sprang. Jag kan säga att jag inte ångrar kvällen jag trotsade regnet i San Rafael i mitt sökande efter filmen. Jag låg som klistrad på golvet med ett vinglas i 142 min när jag hade hittat den i en nattöppen affär. (allt finns i USA) Och ville aldrig att filmen skulle ta slut. Kan hända att dom jag såg den med ville det. Jag var inte det bästa sällskapet på jorden.

Amelie from Montmatre. Blev vi påtvingade att titta på i franskan när jag gick i 8an. Sen dess har jag nog nött ut DVDn med den här filmen. Det är glädje och sorg. Samtidigt. Och det går inte att förklara. Den bara är. Dom är så udda. Men man vill ändå vara som dom. Jag har sagt det förr och säger det igen: Jean-Pierre Jeunet är ett geni när det kommer till att göra filmer. (En långvarig förlovning är nästan lika bra och Mic mac) Alla hans filmer kan man se om och om igen.

Big Fish. Om det var en film på jorden jag aldrig skulle ha sett så är det den här. Men jag är glad att en klok person rekommenderade den för mig. Efter de två första filmerna jag har under mina " måste se filmer" så förstår ni kanske att jag gillar filmer som inte är normala. Dom är rätt skruvade. Den kloka personen som rekommenderade den här filmen sa att den inte riktigt går att förklara. Och det är sant. Den bara är. Det är en historia om en man som önskade sig ett annat liv.  Kanske man kan säga.


A beautiful Mind. Jag gillar filmer där man inte vet vad som är vad. Vad som är sant.  Vad är det som säger att min verklighet är den rätta. Att det jag ser inte är sant. Bara för att ni inte ser det.

Liarliar. Antingen så gillar man Jim Carrey eller så hatar man honom. Jag älskar honom. Det här var första filmen jag såg med honom. (eller nej var nog True man show. läskig film. Iaf när man är alldeles för liten. Jag tvivlade länge på att världen) Jag låg dubbelvikt av skratt. Och det är alltid ett bra tecken. Det är bra att skrata. Människan är nästan ett geni.

American history x. Fick vi också se i skolan. När vi läste om andra världskriget. Edward Norton är alltid bra. Här är han nog lite extra bra. Allt är inte bara svart och vitt. Folk hatar inte bara för att hata.

Loveactually (skulle kunna slänga in Noting Hill här med och P.S I love you också) Kan ju inte rå för det. Men en del av mig önskar ju att hollywoddkärleken finns på riktigt. Det är ju tur den finns på film så länge. Jag blir glad av den här filmen. Ler hela filmen. Nästan. Och det är väl bra poäng?

Så som i himmelen. Satt jag nog och grät mig igenom.


I rymden finns inga känslor. Sagt det förr och säger det igen. Efter att ha sett den här filmen hatar man trianglar och älskar cirklar.

Om ödet får bestämma. Jag gillar tanken att det finns en plan. Det som är meningen det händer. Kanske inte helt utan våran påverkan. Men vissa saker kan vi inte ändra på. sen är John Cusak en bra skådis. För den delen.

Bubblare: En litares guide till gallaxen. Mulholland drive.

Filmer jag bör kasta mig över tv och slå din i golvet om det så krävs för att jag inte ska se den: Apan. Splice. I don't have to say no more
Så nu är ju den självklara frågan. Vilka filmer har jag missat? Vad är eran topp 10? Topp 5?

Gammal på riktigt. Behöver glasögon. 
Tur det är jäkligt snyggt med glasögon.
Frågan är vad jag ska ta?


Sen har jag nog lite atros i höger höft.
Men just det säger mamma att jag överdriver om.
Kan hända.
Kan vara så att min kropp försöker få mig att sluta träna. HAHA

Jag tror jag är sjuk. Legat på soffan. Kramat en kudde.

och håll i er nu.

Tittat på fotboll.

Jag förstår mig inte på fotboll. Det är en sån förbannat stor plan man ska springa fram och tillbaka på. Sparka på en rundsak som man enbart faller över. Eller så spelar man teater och kastar sig och håller sig för foten. För foten gick av.

I några sekunder.

Tills man får frispark. Då är den hel.

Men jag har varit för trött. Inte orkat byta kanal.

Det tar på krafterna att jobba.

Tänkte skriva det tar på krafterna att träna. Men för att vara ärlig tränade jag enbart munnen idag. Hade så oooooooooootroligt viktiga saker att prata med Annah om. Framförallt travloppet igår och en kusk som var lyrisk över min häst.

Annah, snäll som hon är log och nickade. Fast än hon troligen inte bryr sig alls om att Marre satt fast invändigt. Första 500 gick si och så fort. Och hon gick super fort sista 500. Med tanke på vad första 1000 hade gått så skulle hon inte kunna ta in något.  Men Annah hon lyssnar alltid.

Men jag tror vi vann?

Hur vet man att man har hittat personen som man ska leva resten av sitt liv med. Kan man veta det. Jag beundrar alla som är ihop mer än ett år. Och håller fast vid varandra. Bor under samma tak och får livet att fungera. Vad är eran hemlighet. När viste ni att " Tja jag står ut med dig fastän du lämnar smulor på bordet"

Var det kärlek vid första ögonkastet? Tror ni på det?

Eller växer det fram och man växer ihop?

Eller blir man för lat för att orka leta vidare. Man har det bra.

Gräset kanske inte är grönare på andra sidan. Fast det kan ju vara det. '

Hur tänker ni.

Berätta för mig som enbart tänker på kärlek för tillfället. Tror det är för att det är höst. Jag är inte precis ute efter att hitta den rätta. Det vore ju trevligt så klart. Men har nog fullt upp med att vara jag. Och förneka.  Men höst innebär mörker. Tända ljus. Och filtar. Kanske en bra film, alltså en riktig tjejfilm. Typ love actually. Och vem blir inte kär i kärleken när man ser den filmen. Är min fråga.

morbror: Hittade en död råtta i källaren. Den var STOOOR. ( min morbror och jag är lika rädd för råttor, så storleken kan vi aldrig vara säker på)

Jag känner en krypande känsla i ryggen.

Morbror: Ja, men den måste ha legat ett tag. Var som ihop torkad.

Jag hyperventilerar bara vid tanken på att jag varit i samma hus som en död råtta.

Men jag dog när min kusin kommer och säger följande.

" Jaha den råttan, den har ju legat där sedan midsommar. Jag sa ju det"

Jag: Sa du att det var en död råtta i källaren?

Kusin: Ja när du gick ner för att hämta dricka sa jag det.

Jag: Men sen sa du ju att du skämtade!

Kusin. Haha.

Ungen menar att jag har stått och kunnat kliva på monstret.

Du må vara längre än mig. Kanske starkare. Och ha en karriär för NHL.

Men jag din kusin skojar du icke med när det kommer till råttor.

Det kanske är många som har gissat det, men tar ett studieuppehåll.

Nu när jag skriver det, och nu när det är på riktigt. Känns det förjävligt. Inte för studieuppehållet. Utan för att lämna alla goa klasskompisar.

Själva uppehållet känns underbart rätt.

Lite pirrigt.

Kanske ångrar mig sen. Men just nu känner jag bara en enorm lättnad.

Och det är väl det man ska gå på.

Och pappa, döda mig inte. Jag lovar att jag ska läsa färdigt sjuksköterska. Just den biten är jag inte orolig för. Jag kommer läsa färdigt sjuksköterska. Jag kommer läsa vidare till IVA. Jag kommer bara göra det en termin senare än vad det var tänkt.

Filosofin dygnet har inte 24 timmar det har mer. Stämmer inte.

Det är tur att du aldrig kan sluta älska mig.

Måndag.

Två hästar till start.

En Maardam.

En Moj Moj Starlight.

Mojje är 3e handare i Travronden.

Jag funderar om dom lottar ut sin turordning.

Jag vet inte ens om hästen kan springa under 20.

Ja jag är nervös.

Maardam. Är Maardam. Hon kan lika gärna bli tvåa som sist. Det är helt och hållet beroende på hur hon känner att hon ska springa.

Amatörlopp är det också. Kan ju gå hur som helst.