Vet ni vad? Vist det blev helt galet med skolan. Men jag är tacksam att dom strulade med min intagning. För jag känner ett sådant lugn nu. Jag sover på nätterna. Jag vaknar inte och funderar på vad jag har för inlämningar om två veckor. Om jag har glömt något viktigt. Vem ska träna hästarna. Jobbar jag. Hur ska jag hinna träffa x. Har jag betalat räkningarna.

Jag var så uppe i att vara duktig. Att jag glömde att vara jag. Det var väldigt mycket jag glömde. Allting bara rusade och jag hann inte med. Kämpade med att hålla mig någorlunda flytande.

Jag kanske borde ha valt bort något annat. Men hur väljer man bort det som räddar en i alla lägen. Hur väljer man bort ens identitet?

Jag älskar vården. Jag kan inte se mig som något annat än en sjuksköterska. Men det är inte mitt liv.

Mitt liv är att vakna på morgonen. Gå ut och dra in den kalla luften och fara ut i skogen med en häst.

Jag kan inte ge upp det som räddar mig. Dom som alltid finns där. Går inte.

Jag tror nu när jag kan tänka tillbaka till förra terminen att jag var nära på att gå i den där berömda väggen. Jag är ju sån.Jag gör allt till 120 %. INGENTING ÄR OMÖJLIGT OCH DYGNET HAR INTE 24 TIMMAR. Var inte rätt taktik för mig. Det inser jag nu. Vet inte vad jag gjort utan hästarna. (och en och annan filmkväll. Du anar inte vad några timmars film och prat gör för själen) Hade jag fortsatt i samma spår där dygnet inte har 24 timmar utan helst några till och där jag alltid ställer upp, dygnet runt tror jag att jag hade legat i fosterställning och sabbat hela skolgången den här terminen.

Förra veckan, när jag iof låg i fosterställning dock på grund av en manligförkylning. Saknade jag klassen så otroligt mycket. Bara sitta och snacka när vi har lunch. Började jag tänka att jag gjort fel val. Sen frågade en arbetskompis om jag på riktigt ville bli sjuksköterska nu när jag tagit mitt uppehåll.Det såg inte ut som det. Det fick mig att krypa ihop lite mer.

Jag orkar inte försvara mitt beslut mer, ja jag vet att jag hade fått fortsätta. Men jag orkade inte. Det var förbannat dåligt gjort att min antagning försvann och jag ströks från alla kurser. Det var förbannat dåligt att det tog hela augusti för dom att fatta det hela och skriva in mig igen.

Men likt förbannat sover jag på nätterna nu. Så jag tror det är rätt beslut.

Och helt ärligt, ni som känner mig. Ni borde inte vara orolig att jag inte pluggar klart. Vad ska jag göra istället? Bli proffstränare på heltid. (ja tack). Det är TRE PERSONER där ute som har sagt att jag gör rätt. Utan att ifråga sätta mig. Tre personer jag inte alls hade räknat med.

Jag hade iof inte räknat med att vareviga dag måsta försvara mig angående mitt beslut. Jag trodde inte det var en sån stor grej. Folk slutar väl plugga lite då och då. Jorden snurrar fortfarande. Det är krig i världen. Barn svälter. Idol är evighets programmet som aldrig slutar förnedra unga. Jag väntar att plugga klart i 4a månader. Big deal.

Och pappa! Jag har fått ett vick hela nästa månad. Du kan vara lugn. Jag kommer inte svälta ihjäl. (hade jag inte gjort annars heller, jag bjuder bara in mig på middag hemma med er)

Så kan lämna det här nu. Jag är inte så dum faktiskt. Impulsiv kanske. Men inte dum.

Jag är 23 år. Om jag är färdig när jag är 24 eller 25 så hinner jag ändå jobba hela mitt liv. Och kanske bli en bra sköterksa i slutet.