Jag tar en paus. Och lever i några månader. Det känns så rätt. Jag är lugn. Jag sover. Jag mår jätte bra. Det var länge sen.  Man får inte sluta. Man ska göra klart. För jag är snart klar. Men jag är inte redo än. Det är smickrande att folk tycker jag är duktig. Jag får panik. Jag måste landa i mig själv. I mitt liv.
Jag har varit på språng i 23 år. Jag har gjort det som är rätt. Nu tänker jag göra det som är fel. Och jag älskar mig.