En otroligt god underbar människa. (Ja jag lyssnar på dig mer än vad du tror. Skeå) sa att vissa dagar har man bara fula dagar. Man bara är ful. Man bara känner sig så fruktansvärt ful. Vad man än gör så är det bara fult. Eller så är det bara vi två som känner så. (skulle inte tro det dock).

Kanske är det okey att man känner så ibland man kan inte alltid  vara på topp. Snyggast, smartast och roligast. Tänkte jag.

Så idag, när jag skulle köra Noppisch till Kallax gjorde jag mig färdig. På med en stor skjorta, jeans och tvättade bort sminket från igår flätade håret som blev lite för rött när jag färgade det och det står som vanligt åt alla håll och kanter som det inte ska. Hittade en gammal mascara och duttade på fransarna tog rouge och duttade på kinderna. Började jag tänka fy fasiken hur jag ser ut. En röd fläck på kinden som allt smink i världen inte kan dölja. (och ORKAR jag helt ärligt stå i en timma och sminka mig för att den där röda ilande finnen ska försvinna. Nej.) Näsan röd från snuvan.

Sen när jag hade gått igenom de flesta fel jag kunde hitta på mig själv. Tänkte jag nej men nu får du väl för tusan ge dig. Inte konstigt du tycker du är ful som står framför spegeln och INTALAR det till dig själv i 20 min. När du istället skulle kunna dutta klart med mascaran och rougen. Ta ett steg tillbaka. Se hur fruktansvärt snygg flätan blev. Hur det lite väl röda håret faktiskt går bra till dina gröna ögon och inte alls lyser upp det röda på kinden.

Så du underbara goa människa. (som jag lyssnar på) kan vi inte göra en pakt du och jag. Om det nu bara är du och jag som känner så här. Vi tar ett steg tillbaka varje morgon och hittar det som är snyggt på oss. Tror du inte vi blir gladare då?