Hjärtat stannade. Bryt ihop så kanske det blir bättre sen. Allvarligt talat är jag less. Less på mig själv. Hopplös. Less på andra som tar en förgivet. Fast mest arg på mig själv. Fast slutar jag vara jag så vem är jag då. Älskvärd på riktigt kanske. Borde vara glad för din skull. Men det är jag inte. Och bara det gör mig förtvivlad. Varför kan inte jag vara glad för din lycka? Kanske för att det inte är min lycka.

Vet ni hur trött jag är?

Sitter och läser om prostatacancer. En av de få sjukdomarna jag inte har drabbas av under den här utbildningen. Prostatacancer har ju ganska många symtomer när det kommer till att kissa.  Men man kan ju inte skriva kissa.

Inte pinka heller.

utan Kasta vatten.

Man har svårt att kasta vatten. Man kastar vatten ofta. Man kastar vatten ofta på natten. Man kastar små mängder vatten. 

Jag sitter och små fnittrar som en 14 åring när jag läser. Min bror tycker inte jag är normal. Och jag kan nog inte säga emot honom.

Kasta vatten. Vem kom på det? Vem var blyg? Tell me TELL ME!   

Jag har full tank i bilen. Tänk så rik man känner sig varenda gång man tankar bilen, man kanske borde känna sig fattig med tanke på bensinpriset. Men jag känner mig rik. Det känns som jag kan köra vars jag vill och göra vad jag vill.

Jag har lämnat in uppsatsen. HURRA OCH PRISA HERREN OCH ALLA ANDRA!  (Jag orkar inte ens tänka på att jag har skrivit helt fel och troligen inte kommer få godkänt på den. Jag erkänner att jag lyssnade på Tåg som sa vad som skulle vara med i uppsatsen, och jag utgick från hennes papper. Det är ju inte lätt för mig att veta att denna Tåg som är kursansvarig inte har gått igenom det vi ska göra eller gett oss rätt papper. Som sagt var jag orkar inte vara arg. Jag tänker om jag hade suttit alla de fem veckor vi hade på oss då hade jag varit vansinnig nu. Nu satt jag bara en vecka med det¨...så då räcker det att vara likgiltig över det. Spelar ju ingen roll hur jag gör jag måste ju hur som helst skriva om det hela så ja det lönts inte att vara arg. )


Jag har äntligen fått i ordning på Marre. Eller ordning och ordning vi travar nu igen. Trav är alltid en bra gångart när man sysslar med det jag gör. Så vi håller tummar och tår att det ska gå bra nu. 
 

Idag steg jag upp tidigt, jag och min far selade hästarna och for ut och körde. Halvägs hem så började Marre sacka efter. Något Marre aldrig gör. Tänkte är hon så här dåligt tränad får jag ju skämmas, vi lunkade ju bara.

Ju närmare stallet jag kom ju kortare i steget blev hon. När jag stannade utanför stallet så sprutade svetten från henne. Det såg ut som hon precis hade sprungit ett lopp. Med två heat.

När jag väl hade selat av och skulle gå ut med henne så var hon jätte stel. Tänkte att det var ju rätt så ojämt ute på heden så hon har väl spännt sig. Går runt lite med henne och hon blir lite mjukare. Släpper henne i hagen.

Det är nu jag inser att det är något allvarligt fel. Hon gick inte och åt. Hästar på Vestlunds gård äter jämt.
Gick in i stallet fixade och donade lite, för att sedan gå ut till Marre för att byta täcke. och då stod hon kvar. Hon brukar ju alltid vandra runt lite innan hon kommer fram. Så jag antog att nu är hon döende.

Gick in, och skulle äta frukost när jag ser min mamma springa över gården, rusar ut och där ligger min lilla skrutt. I hagen. Död.

Hjärtat stannar på mig också.

Fast hon hade ju rätt mkt dödsryckningar, sparkade med benen. Mamma hoade och tjoade och vips stod hon upp igen.

Dommen är korsförlamning. 

Det gör så ont i hjärtat på mig när jag ser hur ont hon har. Hon skakade. Att gå var inte att tänka på, fick nästan bära in henne i stallet. Men efter att vi fick på henne lite täcken och värme så var det som att hon slappnade av och började äta. Hon vill fortfarande inte gå så långt. Men har haft boxdörren öppen och när hon självmant gick ut ur den på eftermiddagen så anser jag att hon är på bättringsvägen. Men hon rör sig inte så gärna alls.

Mitt hjärta att man kan älska en häst så mycket!

är det istid. Jag vet att jag brukar påstå det rätt ofta. Men nu ljuger jag inte.

Det är dagar som dom här man älskar att hålla på med trav, hästar och ha en hund. Ä L S K A  R.

När man vaknar på morgonen för att höra det smattra mot fönstret och man går den långa sträckan man har innan man kommer till stallet och bara på den tiden hinner bli sjöblöt, är underbart.
Kan man bli annat än glad när man väl kommer in i stallet, sjöblöt och håret slickandes mot ansiktet för att inse att någon glömde ta in höet kvällen innan.( Denna någon kan eventuellt vara jag)  Bara ut i regnet mot höbalen. Innan du har fyllt skottkärran för andra gången (eftersom du lyckades tippa ut den första gången) har du sparat in på den varma duschen du hade tänkt ta innan du beger dig till skolan.

Det är helt underbart att köra häst när det regnar och det känns som att man fryser in i märgen.
Underbart säger jag. När man kommer hem och knappt kan räta ut de stelfrusna fingrarna. Och folk frågar varför man håller på med trav?

Fast det går rätt bra iaf, när du ska kasta boll till en vit liten isbjörn, som faktiskt har en päls så henne bekommer det inte att matte håller på att frysa ihjäl.

Och nu sitter jag har och skakar, övertygad att jag aldrig mer kommer bli varm igen.
 
Fast Tilly ligger med en tass på Gustavs tass och det är så sött att jag nästan dör. Det är liksom helt värt att frysa när man har världens bästa djur.

imorse skulle jag ju ta mig till Skellefteå från Umeå. En rätt lätt uppgift, även för mig som inte hittar. Det är som bara att hålla raka spåret så hamnar jag på skolans parkering.

Men när jag kl 06.00 skulle ta mina bilnycklar för att vandra till bilen kan jag inte hitta dom någonstans. BORTA.

Underbart tänkte jag. Helt jäkla u n d e r b a r t.

Så jag och Carita vänder upp och ner på hela lägenheten. Och jag vet inte hur det är med er, men just klockan 06.00 är jag inte på toppen av mitt tänkande.

Hur vi än letade så hittade vi inga nycklar. Det är bara inse att jag är fast i Umeå.

Sen slår det mig, kan dom vara i bilen?

Nej jag kan ju inte vara så dum att jag lämnar nycklarna i bilen. "Hej och välkommen att låna min bil på obestämd tid, plocka gärna isär den, vinterdäcken är nya"  Så virrig kan ju inte ens jag vara.

Så springer ut i regnet. (såklart att det spöregnar) rundar hörnet och ser min lilla röda peugot stå där i hörnet. Tar tag i dörrhandtaget och är beredd att den är låst. Icke. Dörren öppnas lätt och jag hör hur den spelar en liten melodi. ( min bil spelar melodier för allt möjligt, en melodi för nycklarna, en melodi för ljuset, en melodi för dörren....) och tror ni inte nyckel hänger där? Välkommen och låna min bil var det vist.

Springer upp till lägenheten, tar min ryggsäck springer tillbaka till bilen sätter mig dyngsur i bilen och slår på radion. " Dagen bjuder på spridda regnskurar"

Kör ut på e4an med riktning skellefteå. Så ser jag hur blåljusen kommer upp bakom mig. Först tänker jag att det är polisen, och går igenom alla fel jag ev kan ha gjort och inser att jag kan tappa körkortet för fortkörning.
Det skulle väl sitta fint? " Hej kan nån hämta mig i Umeå jag har fastnat i en fartkontroll"

Men det var ambulanser som ville förbi. Där jag kör. Enkelfilen med räcke. Vars ska jag ta vägen. Diket?
Ser en avfart och svänger. DUMT DUMT DUMT.

Det var ju inte bara att svänga runt och ta sig ut på e4an igen. Det är tur att jag är van att vara vilse, jag drabbas aldrig av panik. Jag kör lungt (jatyp) omkring tills jag hittar en ny utfart och hoppas att vägen tar mig till skolan.

Och det gjorde den, var bara lite sen. Och jag som skulle ha så gott om tid på mig.

Dagens kommentar: Linnea - "Malin, jag har lärt mig att inte fästa mig vid dina mobiler alltför hårt. Det blir så sorgligt då du byter ut de mot nya hela tiden."

Igår när jag gick ut med Tilly gjorde jag undantaget att gå runt Munksund. Något jag aldrig gör. Inte för att jag hatar Munksund eller nå utan mer för att jag inte kan uppföra mig "normalt".

Lyssnar jag på på musik MÅSTE jag sjunga med. Är det en bra låt så MÅSTE jag dansa. Så går där efter en gata jag inte vet namnet på, och kommer på mig själv med att både dansa och sjunga. Jag kan liksom inte mostå att frestelsen. Det är därför jag alltid går i skogen. Ingen ser eller framför allt ingen hör mig.

Fast när jag tänker efter, sjunger gör jag ju vars än jag är. Jobbet, skolan. BILEN, när jag kör häst. Malin the underhållare.

Snabbjobb. Älskar när man känner hur envis Marre är. ( Inte alls som jag) Hur hon hellre dör än låter sin motståndare vinna. (inte alls som jag) Hur det blixtrar ur ögonen när hon spänner musklerna och springer, tar i lite extra med bakbenen och lägger öronen bakåt. (inte alls som jag)

Sen när hon väl är förbi. Ja då är det ju inte lika viktigt att springa just lika fort. Men tusan att hon låter någon annan vinna. ( precis som jag)

Mojje han har en bit kvar innan man kan vara helt nöjd med honom. Men han försöker. Han tog i. Han ville springa. Och helst vara före Marre.

Fast när Marre är på det här humöret så är det inte lätt, tusan att någon ska förbi henne. Tusan att hon tänker på mig, som dels har för korta ben för att köra i sulkyn. Som enbart på ren envishet. (host host) orkar hålla henne i samma tempo som Mojje.

•  Att ikonerna på datorn är en dm stora. Vars är data snillet när man behöver det? Varför är det så här?
• Att jag inte kommer in på en enda sida på internet där det krävs att jag skriver in ett lösenord först. Tex mailen. (framfrallt Facebook, men säg inget) Åter igen vars är data snillet när jag behöver han. Eller ja för att vara politisk korrekt:  eller H O N

Så här blev det när Gustav Svensson satte sig på datorn. Han studdsade även så mycket på tangenterna så att jag kunde koda om hemsidor.  Ja det vill säga om jag nu var ett data snille.


Och nu kom jag på, om det mot förmodan är nån ny människa som läser detta. Gustav Svensson är en katt. Inte en person. Det hade sett roligt ut.