är det istid. Jag vet att jag brukar påstå det rätt ofta. Men nu ljuger jag inte.

Det är dagar som dom här man älskar att hålla på med trav, hästar och ha en hund. Ä L S K A  R.

När man vaknar på morgonen för att höra det smattra mot fönstret och man går den långa sträckan man har innan man kommer till stallet och bara på den tiden hinner bli sjöblöt, är underbart.
Kan man bli annat än glad när man väl kommer in i stallet, sjöblöt och håret slickandes mot ansiktet för att inse att någon glömde ta in höet kvällen innan.( Denna någon kan eventuellt vara jag)  Bara ut i regnet mot höbalen. Innan du har fyllt skottkärran för andra gången (eftersom du lyckades tippa ut den första gången) har du sparat in på den varma duschen du hade tänkt ta innan du beger dig till skolan.

Det är helt underbart att köra häst när det regnar och det känns som att man fryser in i märgen.
Underbart säger jag. När man kommer hem och knappt kan räta ut de stelfrusna fingrarna. Och folk frågar varför man håller på med trav?

Fast det går rätt bra iaf, när du ska kasta boll till en vit liten isbjörn, som faktiskt har en päls så henne bekommer det inte att matte håller på att frysa ihjäl.

Och nu sitter jag har och skakar, övertygad att jag aldrig mer kommer bli varm igen.
 
Fast Tilly ligger med en tass på Gustavs tass och det är så sött att jag nästan dör. Det är liksom helt värt att frysa när man har världens bästa djur.