Och när jag ser Simon springa runt här hos mig. Så slog det mig. 

Vi börjar bli vuxna nu. 

Jag förstår inte hur jag kunnat leva utan iPad tidigare. Man kan göra vad man vill med den. (Se film) I sängen (Forrest gump.) (Hen som lovade att se den med mig håller inte det löftet med orden "vi har ju redan sett den, och? Säger jag ) ( uppenbarligenför döva öron) 

Löseräven korsord. Ja jag må se ut som 25. Men jag är innerst inne så mycket äldre. Jag gillar korsord. Framförallt känner jag mig som ett geni när jag löst ett. (Härlig känsla 

)

" Killar är svin (förlåt) ( alltså jag säger inte förlåt förlåt när jag pratar för då tycker jag att killar är svin. Men förlåt till er som inte är det) (svin alltså) jag är så fruktansvärt less på dessa idioter. Jag förstår mig inte på dom. Kan dom inte bara vara ärliga. Jag önskar jag var lesbisk. Måste vara fan så mycket enklare"

Idag pratade jag med denna bästa kompis. Som heter Sandra. Som är otroligt jätte mycket lesbisk. Med andra ord. Hon har det enklare. 

"Tjejer är svin, idioter. Jag förstår mig inte på dom. Kan dom inte vara vara ärliga. Säga vad dom vill. Jag önskar att jag gillade killar. Så mycket lättare. "

Så man kan säga min teori är körd. 

Det är inte det att jag orkar med hästarna. Det är hästarna som får mig att orka med allt annat. 

Det är för dom jag orkar stiga upp varje morgon. 

Villkorslösa kärleken dom ger. Utan att kräva den tillbaka. Tryggheten och ro. 

Och det gör så ont i hela kroppen att mista en. Det känns som att jag krossas. Jag förstår det är svårt att förstå men det känns som att förlora någon som står en nära.

Som stått vid min sida genom tårar, glädje och ilska. 

Som bara finns där utan att döma. 

Alla mina hästar är speciella stjärnor. 

Och snart är en av dom en stjärna på himlen.

Tack min vän för allt. 

Moj Moj Starlight. 

Älskar dig 

Men hittade den här bilden och kommer på att det inte är konstigt jag saknar alla på IVAK.  

Var på utbildning eller en kurs kanske det heter i Luleå här om dagen. Man får fara på sånt nu när man är anställd. 

Det kändes lyxigt. 

 

 

(Kanelbullen var grym) 

 

Hur som haver (barnen kär) 

 

Vi hade en disskutionsfråga. "Algot (hette han inte men gillar namnet) 83 år kommer för första gången i kontakt med sjukvården. Han kommer in på akuten med nageltrång. (var inte heller nageltrång men det var något lättare sjukdom) Algot får den vård han behöver men eftersom det är sent och Algot har långt hem så tänker personalen vara snäll med honom och låta han sova över, en ny och ung läkare känner ändå att han måste skriva in Algot ifall något händer. Han gör en undersökning och Algot säger då att han har lite ont i bröstet. Läkaren frågar varför han inte sagt något tidigare. Men Algot menade att han sökte ju för nageltrång. Läkaren beslutar iaf att skicka Algot på röntgen. Där ser man att han har ett dissekerat aortaaneurysm. Nu ställer sig läkaren frågande, ska han säga något till Algot. Han sökte ju inte för ett dissekerat aortaaneurysm (nä men röntga inte då) dessutom är han gammal. Han ska ju iaf dö snart. So to speak" (sisa meningen sa hon inte, men den passade bra) 

 

Frågan var vad vi tyckte var rätt att göra om man utgick från alla livsprinciper. (som jag är rätt säker på att jag har tentat av någon gång i mitt liv) 

 

Endel rätt många tyckte att man inte skulle säga något till Algot han var gammal han skulle dö snart och låt honom leva det utan operationer. Bara falla ihop och dö. 

 

 

Då tänkte jag på en patient jag hade för ett tag sedan. Rätt länge sedan om jag ska vara ärlig. Men hans ord sitter fastnitat i mig. 

 

 

 

Och ska vi vara ärliga, ofta inom vården så hör man han/hon är ändå gamla varför lägga ner den vården.

 

Och då tänker jag varför ska vi bestämma när folk är nog gamla för att sluta leva. 

 

Eftersom vi aldrig vill sluta leva. 

 

 

 

 

 

Någon har satt upp en lapp på dörren där jag bor. 

Om en bortsprungen katt. 

Som fastnat i ett träd. 

Suttit där uppe i 3 dygn. 

Utan att ta sig ner. 

Läste den igår. 

Och jag grät. Stackars katt. 3 dagar. Hjälplös. 

I vanliga fall skulle jag tänka "tar man sig upp tar man sig ner. Punkt" ( mitt motto är ibland " tar man sig ut tar man sig hem" (gäller oftast när jag varit ute. Och då menar jag inte ute i naturen) 

Men nu var det bara sorgligt. 

Så hur tror ni det kändes idag när jag körde över en fågel? 

Jag behöver terapi. 

Tänk om den hade barn? 

Tänk om jag gjort dom moderlösa? 

Jag går under. 

Det börjar bli höst, ja jag har redan tagit fram mössor som jag envisas med att använda trots att det är rätt varmt ute. Jag tänker att det är säkerligen mode och inne. Om jag gick estet. 

Älskar hösten. Det är min nystart. Om jag behöver en nystart. 

(gör jag inte men OM jag gjorde det skulle nu vara en bra tid) 

Jag vet inte varför jag blir så...glad den här årstiden. 

Allt känns lite bättre lite lättare. 

Se frammåt. 

Jag smider planer. (inga allvarliga)  (men dock planer) 

 

 

Fördelen med att inte ha barn. Alt vara barn. Godis innan middag. 

Fördelen med att ha barn. Dom fixar saker åt en. Jämt. 

(Hoppas pappa kommer ihåg den där dagen jag körde runt hela staden för att köpa appelprodukter till honom)

 

Med glädje. 

Värmde jag på ett visst sätt ska det värmas lika nästa gång.

Hade jag det där halsbandet ska det vara på nästa gång. 

Idag köpte jag nytt huvudlag à 1500 kr.

Kommer bli dyrt i framtida starter. 

Och för att inte tala om allt läder som ska smörjas. 

Så skulle det kunna stå på löpet imorgon. Om alla var intresserade av mig. (Alla) 

Den nya montéhästen. 

Vi satt i bilen. (Ja inte Lalle då) och sa att vi skulle vara supernöjda om han blev 6-7 och fick pengar. Nöjda bara han hängde med i loppet. 

Som han stod rätt hårt inne i. 

Vi startade mest för erfarenheten och för att han skulle få ett lopp i kroppen. 

Och efter 2 omstarter gick dom iväg. Lalle till dödens. (Ja hela loppet kommer berättas nu) Malin vandrandes. 

Öppnade första 500 på 17.1. Ledaren drog iväg och Lalle drog fältet. 

17.9 första 1000. Här tänkte jag att nu är det kört. 

Men se han var den enda som hängde med i tempot. 

Hästen med långsammaste tiden och minst pengar. 

Vist han blev omsprungen sista 20 m och blev trea. ( men förlorare mot en pitehäst så okey då) (och den hästen hade fått ett "snällare" lopp) men han kämpade hela vägen. Jag grät en skvätt. Log. Hoppade. 

Jag var där. Inte på jobbet. 

På plats. Det händer sällan. 

 

jag kommer och kör bil förbi en skola. 

Ut kommer ett gäng tjejer. 

Med shorts storlek mini mini, MINI. 

Man ska vara glad att det lilla tygstycket överhuvutaget döljer en centimeter av låret. 

Till det här matchar man ju självklart med ett line storlek fem storlekar för små över  en push up bh. ( han jag iof inte se om dom hade men man kan ju tänka) 

Det enda jag tänker är att snälla lilla tjej.(er) ni måste ju frysa. 

IHJÄL. 

Minst. 

Jag fryser ihjäl bara jag ser dom. 

Jag skulle vilja gå ur bilen och ta fram jackan och täcket jag har i bagageluckan. 

Erbjuda varm mjölkchoklad. 

OSV OSV. 

Men jag kan ju iaf vara glad att de hade på sig mössa. 

Stickad. 

Jag förstår mig inte på dagens mode. 

Men nu. 

Håll en tumme och en tå. 

Jag har sökt skola. 

Igen. 

Eventuellt läser jag klart nu. 

Frågar hur fort vi ska köra.

Han vänder sig om och säger "tills det känns bra"

Han är en riktig hästkarl. 

Alltid finurliga lösningar på vad än man funderar på. 

Låt mig säga det igen. 

Kanon fin. 

På nått sätt älskar jag min släkt. 

Satt och lyssnade på när mormors bröder och nån kusin pratade jakt.  

Började rätt sakligt.

Slutade med. 

"Du vet Malin, han sköt 40 älgar...OCH en björn på samma dag. Men då var han från Koler också. 

Och att han var från Koler. Det förklarade ju allt. Det är byn där. Allt är möjligt. Tydligen.

;) 

Boden är banan. 

Fru Nilsson är ryttaren. 

Malin är jag. Hon som kommer sitta under luvtröjan och vara nervös hela loppet. 

Och istället längta efter någon som längtar efter en. 

Jag bara funderar. 

jag är vad jag är och det är allt jag är.

Alla jag känner får barn nu. Ni kanske tror jag överdriver. Men det gör jag icke. 

Även alla jag inte känner får barn nu. 

Det är barn överallt. Och gravida. 

Jag vill också ja en bäbis.

Vem kan liksom motstå? 

(Skulle ev vilja ha en riktig bäbis också nån gång. Men när det aldrig kommer hända är jag så nöjd med ett föl. Eller två. ) (ev35)

Låt mig berätta mer om när jag var på den där träningen där man bugar mot den japanska flaggan. (som när jag tänker efter kan vara koreansk)

 

Jag vet inte vad jag fick för infall att fara och träna taekwondo. Jo Annah fick med mig. Och helt ärligt kan 5 åringar det ska väl en 25 åring kunna lära sig det. (Annah är inte 5 år men hennes son. (Han är inte heller 5 år han är nog mer 6 år, börjat skolan. Räknar inte matte. Men tycker det är rätt kul) 

(HAHAHAHAHAHAHAaaaaaaaaaa) 

 

Herregud vad det var lätt. Iaf det första 10 minuterna. När vi sprang runt i salen. 

Jag undvek med lätthet att inte springa in i någon. Vilket i sig är stort. 

 

Sen, min vänner sen började HELVETET på jorden. 

 

Man skulle stå mot varandra. 

hoppa. 

snurra. 

och gå till anfall. 

 

Jag skulle bara hänga på med sparkar. 

Man hänger inte på med sparkar. 

 

Men jag gjorde mitt bästa. 

 

Och det gick bra. 

 

Tills jag roterade runt och träffade på en kille som kunde det här med taekwondo. 

Vi skulle stå i försvarsställning och sen hoppa fram och slå varandra på axeln, höften eller knät. 

 

Bara lite lätt sådär. 

 

Och ni som känner mig. Ni vet att jag hatar att förlora. 

 

H A T A R 

 

jag stod där, stirrade killen i ögonen. (nej jag stod där ville springa därifrån och småskrattade av nervositet) 

 

Killen han stirrade mig i ögonen. 

 

han bugade. 

jag bugade

Ett jäkla massa bugande i den här sporten. 

han skrek något på japaska. Alt korenska.

Jag mummlade något på svenska. 

 

Sen hoppar killen MOT MIG. 

 

jag skriker. 

Sätter mig ner och vill dö. 

 

killen som faktiskt ser snäll ut står och tittar på mig under sin lugg. 

 

Jag vill helst sjunka genom jorden och ev försvinna. 

 

Gör mina armhävningar (precis som om jag visste jag skulle förlora och satte mig på golvet enbart för detta) 

 

Nu kan man ju tänka att skrikandet är över icke. 

 

Skulle blocka Annahs slag, stirrar henne i ögonen. 

Annah stirrar mig i ögonen. (minns jag inte om hon gjorde men det låter bättre) 

Hon höjer handen lite. 

Jag höger båda händerna mot ansiktet och skriker. 

IGEN. 

 

Jag köper en ny soffa. 

Lite spontant. 

Funderar på att bränna upp den gamla.

Eller sälja den. 

Bror på vad som är roligast. 

Okey, jag förstår inte alls varför hon måste vara naken, slicka på saker och gunga på en giganisk rivarkula som hänger från taket i underkläder. (skriver jag så, är det då rivningskulan jag syftar på som hänger från taket i underkläder?) 

Men då är ju jag även gamal. 

Men om du blundar. 

Den är bra. 

 

Jag kan ha varit på en träning där man bugar mot den japanska flaggan. Samt skriker konstiga ord innan man slår den andra på axeln. 

Denna andra kan ha varit jag. 

Jag kan ha skrikit kastat armarna runt huvudet och satt mig på golvet. 

Eller inte. (Fast jag gjorde det) 

Fick även blåsor under fötterna. 

Men det var kul. Inte blåsorna.

Eller att jag var sämst. 

Hatar att inte vars bäst. På en gång. 

Men annars så, jag kan nog lära mig hoppa vrida överkroppen skjuta fram höften och sparka bakåt allt utfört på samma gång. 

 

 

Det är inte ofta det är okey att någon tafsar på ens bröst. (Tänkte skriva byst. Men kom på att jag är bara 25) och kräks lite på en. 

Men det finns ju alltid undantag. 

Just det blev även ett med Gud. 

 

Var på en gudstjänst inne i st patrick's cathedral. Jag är inte sådär jätte kristen. Alls faktiskt. 

Men att vara på en katolks gudstjänst på Irland var ändå rätt mäktigt. 

katolicismen är rätt mäktigt. 

 

Jag har å andra sidan alltid älskat kyrkor. Det innger ett sånt lugn att bara sitta där inne på en träbänk. Titta på utsmyckningarna. Se jobbet bakom. 

Tänka. Lyssna på inget. Tystnaden. 

 

Religion är också rätt faschinerande. Menar inget kan väl ena så många människor som just det. Spelar ingen roll om du är kristen eller muslim eller buddhist. Både på gott och ont. 

 

Fast jag tror inte att någon religon i grunden manar till orättvisa. Jag tror det manar till gemenskap och trygghet. Det har bara blivit borttappad någonstans på vägen. Det satt jag och tänkt där på bänken i kyrkan medan kören sjöng. 

 

Vet ni? Jag är så otroligt glad att jag träffade Linda. Jag är otroligt tacksam för den där killen med modeblogg som faktiskt förse oss samman. 

(Allvarligt) (ja jag dör) 

(Lite) 

 

Men ja, det jag tänkte. En bild säger mer än 1000 ord så nu får ni allt sätta er till rätta. Eller lägga er till rätta. Dra täcket runt er. Speciellt om fötterna. Kura ihop kudden och ni vet må. 

 

Vi lekte allvarliga turister. Åkte sightseeing buss runt Dublin. (Båda blev less efter 10 min och satt försjunken i varsin bok istället) 

 

 

Jag vet exakt hur man framställer whiskey. Den destilleras tre gånger på Irland. Två gånger på Skottland och en gång i USA. (Det var roligare att dricka den dock) 

 

 

 

Drack öl och såg fotboll. Den ena roligare än det andra. 

 

Vi åt mer än vad vi vill erkänna på en stor kjedja. 

 

Jag fick se en häst. 

 

Linda såg en Björn. (Vi andra ett lejon) 

 

Vi åkte längst en fjord i connemara. 

 

Gick över hängbrorar. Hittade en klippa vi ville bygga bo i. Aldrig lämna. Ev läsa många böcker på. 

Såg konstiga stenar och gick och gick och gick. Vikingar. Som dom kallade oss. 

 

 

( Ja jag kan ha valt att ha ylletröja och mössa på årets varmaste dag på Irland. Men herregud det skulle ju REGNA OCH BLÅSA OCH STRORMA DE ÄR JU IRLAND) 

 

 

 

 Det ska inte vara lätt att flyga. Eller resa. 

Ni vet hur mycket man LÄNGTAR att få fara iväg. Bort. Bort. Bort. 

Lika mycket längtar man ju att få komma hem. 

Så vi var ute i god tid till flygplatsen i dublin. (nåja iaf 1,30 h innan vi skulle lyfta) Vi hittade rätt. (nåja nästan. Vi var i fel terminal. Ändå bra att välja fel när man bara har två terminaler att välja mellan) 

 

Tog oss igenom alla säkerhetskontroller utan att bli stoppade. 

 

Hittade gaten. 

 

Satte oss ned. 

 

Och PLING PLONG. (lät det inte men hade kunnat) "vi måste meddela att flyget till Sverige är försenat två timmar."

 

JA för det är det jag gillar men mitt resande sitta fast på en flygplats tillsammans med gänget som trodde de var Beatles (inte så mycket)  samt gänget som trodde de var Tiger Woods. (om det vore 48 år yngre) 

Hade iaf med mig vapendragaren Linda. 
Och det är jag ju glad för. 

 

fast två timmar sent flyg innebar två timmar senare landning i stockholm. och när man då ska genom tullen, byta terminal och hitta ett nytt flyg som ska ta en hem är det icke bra. 

 

Varför planet blev sent? Jo nån slags president hade besökt Sverige och skulle flyga vidare. Så han stängde av hela luftrummet i Stockholm. 

 

Tänk inte på mig du Obama. 

 

Men jag är smidig. Eller ja kanske inte men hann landa, gå genom tullen. Panikstressa " JAG KOMMER INTE HINNA HEM LINDA JAG KOMMER INTE HINNA"  (Linda höll inte med alls) 

 

Men jag hann. Jag behövde inte ens springa. Vilket var bra för jag hatar att springa. 

Köpte en smörgås och gick och satte mig vid gate 37. 

20 min innan  vi skulle gå på planet. 

Åt smörgåsen. Läste i en bok. 

Tyckte att det var väldigt lite folk man kände igen. Inte så att alla känner alla i norrland. Men jo. Man känner alltid igen någon.

Och alla pratade dessutom skånska. 

Klockan blev sju. Planet skulle gå kvart över. Ingen personal. Inget "vi ber nu resenärer sittandes på rad 2-45 stiga ombord först" 

 

Jag började ana oråd. 

 

Gick och kollade på tavlan. "Luleå gate 42, AVGÅNG OMEDELBART"

 

Så medan jag suttit och lyssnat på skånska har norrlänningarna gått på rätt plan vid gate 42 och inte 37 som det stod på min biljett. 

 

Jag sprang. Med andan i halsen. Hör " resenär Malin Vestlund gå omedelbart till..." i högtalarna. 

(all publicitet är bra publicitet?) 

 

Jag har aldrig hört att dom ropat på mig. Mest för att jag är döv. På riktigt. Locket i örat hade blivit värre under flyget hem och jag hörde inte så mycket alls annat än brus. 

 

Jag kan säga att när jag satte mig på min plats 19.12 var inte alla andra resenärer som suttit där i planet i 20 min så där super glada på den här norrlänningen. 

 

Sjönk ner på min plats och stoppade hörlurarna i öronen och kände den där underbara känslan när planet lyfter och det för några sekunder känns som man svävar. 

 

50 min senare landade vi i Luleå. 

Av planet skulle vi. 

Ja förutom det lilla faktum att dörren hade gått i baklås. 

Lång resa hem. 

På en underbar resa. 

Helt klart ok. 

 

 

 

 

 

 

 

Sällan jag önskar jag vore kille. Aldrig faktiskt. 

Eller ja. Eventuellt när jag åkt buss genom halva Irland. Druckit alldeles för mycket vatten och står här. 

Eventuellt då. 

 

Såklart. 

Fast får jag gömma mig bakom hålls i handen. Så kanske. 

Redan? Är vi där? 

Ibland kan jag titta på dom och längta så fruktansvärt mycket till det där. 

Någon som tycker om en villkorslöst. 

Och det kanske är den delen av mig som även önskade att ingen skulle lägga ut dom där bilderna.  

Jag lovar och svär. Jag ska berätta vad som hände i Irland. Så fort jag är ledig. Vilket jag tror inträffar år 2034. Eventuellt. 

Tänkte bara slänga in ett litet inlägg här om en häst. 

Ja ni läste rätt. 

En häst. 

Den här hästen. 

 

 

 

Och för er som inte ser så bra är det Lightning Face. 

I en fin fiskbensfläta. 

Han gillar inte flätor. Jag gillar inte att fläta. Men ska man göra montédebut med Ingela i sadeln får man ha en fläta. Bara gilla läget. (nu låter det som om Ingela tvingat mig att fläta. Har hon inte gjort.) 

Kändes hemskt att skicka iväg honom med farbror. 

Inte så att Churt är hemsk han heller. Kan någon skämma bort en häst är det min farbror. Men mer att jag inte fick följa. 

Jag fick gå på jobbet och vara nervös. 

Och mer nervös. 

och ännu mer nervös. 

Vet ni hur bra man fungerar att jobba när man tänker på annat? 

Dåligt kan jag meddela.

Vet ni hur bra man fungerar när ingen hör av sig och berättar hur loppet gick.

Trots att man vet att det hade gått i mål. 

Dåligt kan jag meddela. 

Så när jag ringde upp mamma för att höra hur många ben Lalle hade brutit i loppet var jag spänd. 

Nej han blev trea sa hon. 

 

TREA! 

 

förstår ni. 

 

Det är bättre än 4a. 

 

Kan hända jag stängde in mig på toaletten på jobbet och grät. 

Men det låter jag vara osakt. 

 

Älskade älskade underbara häst. 

 

 

och jag var inte där. Känns förjäkligt dåligt.