Var på utbildning eller en kurs kanske det heter i Luleå här om dagen. Man får fara på sånt nu när man är anställd. 

Det kändes lyxigt. 

 

 

(Kanelbullen var grym) 

 

Hur som haver (barnen kär) 

 

Vi hade en disskutionsfråga. "Algot (hette han inte men gillar namnet) 83 år kommer för första gången i kontakt med sjukvården. Han kommer in på akuten med nageltrång. (var inte heller nageltrång men det var något lättare sjukdom) Algot får den vård han behöver men eftersom det är sent och Algot har långt hem så tänker personalen vara snäll med honom och låta han sova över, en ny och ung läkare känner ändå att han måste skriva in Algot ifall något händer. Han gör en undersökning och Algot säger då att han har lite ont i bröstet. Läkaren frågar varför han inte sagt något tidigare. Men Algot menade att han sökte ju för nageltrång. Läkaren beslutar iaf att skicka Algot på röntgen. Där ser man att han har ett dissekerat aortaaneurysm. Nu ställer sig läkaren frågande, ska han säga något till Algot. Han sökte ju inte för ett dissekerat aortaaneurysm (nä men röntga inte då) dessutom är han gammal. Han ska ju iaf dö snart. So to speak" (sisa meningen sa hon inte, men den passade bra) 

 

Frågan var vad vi tyckte var rätt att göra om man utgick från alla livsprinciper. (som jag är rätt säker på att jag har tentat av någon gång i mitt liv) 

 

Endel rätt många tyckte att man inte skulle säga något till Algot han var gammal han skulle dö snart och låt honom leva det utan operationer. Bara falla ihop och dö. 

 

 

Då tänkte jag på en patient jag hade för ett tag sedan. Rätt länge sedan om jag ska vara ärlig. Men hans ord sitter fastnitat i mig. 

 

 

 

Och ska vi vara ärliga, ofta inom vården så hör man han/hon är ändå gamla varför lägga ner den vården.

 

Och då tänker jag varför ska vi bestämma när folk är nog gamla för att sluta leva. 

 

Eftersom vi aldrig vill sluta leva.