Det ska inte vara lätt att flyga. Eller resa. 

Ni vet hur mycket man LÄNGTAR att få fara iväg. Bort. Bort. Bort. 

Lika mycket längtar man ju att få komma hem. 

Så vi var ute i god tid till flygplatsen i dublin. (nåja iaf 1,30 h innan vi skulle lyfta) Vi hittade rätt. (nåja nästan. Vi var i fel terminal. Ändå bra att välja fel när man bara har två terminaler att välja mellan) 

 

Tog oss igenom alla säkerhetskontroller utan att bli stoppade. 

 

Hittade gaten. 

 

Satte oss ned. 

 

Och PLING PLONG. (lät det inte men hade kunnat) "vi måste meddela att flyget till Sverige är försenat två timmar."

 

JA för det är det jag gillar men mitt resande sitta fast på en flygplats tillsammans med gänget som trodde de var Beatles (inte så mycket)  samt gänget som trodde de var Tiger Woods. (om det vore 48 år yngre) 

Hade iaf med mig vapendragaren Linda. 
Och det är jag ju glad för. 

 

fast två timmar sent flyg innebar två timmar senare landning i stockholm. och när man då ska genom tullen, byta terminal och hitta ett nytt flyg som ska ta en hem är det icke bra. 

 

Varför planet blev sent? Jo nån slags president hade besökt Sverige och skulle flyga vidare. Så han stängde av hela luftrummet i Stockholm. 

 

Tänk inte på mig du Obama. 

 

Men jag är smidig. Eller ja kanske inte men hann landa, gå genom tullen. Panikstressa " JAG KOMMER INTE HINNA HEM LINDA JAG KOMMER INTE HINNA"  (Linda höll inte med alls) 

 

Men jag hann. Jag behövde inte ens springa. Vilket var bra för jag hatar att springa. 

Köpte en smörgås och gick och satte mig vid gate 37. 

20 min innan  vi skulle gå på planet. 

Åt smörgåsen. Läste i en bok. 

Tyckte att det var väldigt lite folk man kände igen. Inte så att alla känner alla i norrland. Men jo. Man känner alltid igen någon.

Och alla pratade dessutom skånska. 

Klockan blev sju. Planet skulle gå kvart över. Ingen personal. Inget "vi ber nu resenärer sittandes på rad 2-45 stiga ombord först" 

 

Jag började ana oråd. 

 

Gick och kollade på tavlan. "Luleå gate 42, AVGÅNG OMEDELBART"

 

Så medan jag suttit och lyssnat på skånska har norrlänningarna gått på rätt plan vid gate 42 och inte 37 som det stod på min biljett. 

 

Jag sprang. Med andan i halsen. Hör " resenär Malin Vestlund gå omedelbart till..." i högtalarna. 

(all publicitet är bra publicitet?) 

 

Jag har aldrig hört att dom ropat på mig. Mest för att jag är döv. På riktigt. Locket i örat hade blivit värre under flyget hem och jag hörde inte så mycket alls annat än brus. 

 

Jag kan säga att när jag satte mig på min plats 19.12 var inte alla andra resenärer som suttit där i planet i 20 min så där super glada på den här norrlänningen. 

 

Sjönk ner på min plats och stoppade hörlurarna i öronen och kände den där underbara känslan när planet lyfter och det för några sekunder känns som man svävar. 

 

50 min senare landade vi i Luleå. 

Av planet skulle vi. 

Ja förutom det lilla faktum att dörren hade gått i baklås. 

Lång resa hem. 

På en underbar resa. 

Helt klart ok.