Kvällen
Minns ni när man var liten? Riktigt liten. Jag minns, mest kanske för att jag fortfarande är rätt liten.
Ens föräldrar hade främmande, man fick vara vaken lite längre. Äta godis fast än det inte var lördag. Krypa upp i soffan lägga sig under en filt, och trots att man precis sagt att man inte alls var trött så somnade man tryggt med ens föräldrar och dess sällskap snurrande och skrattandes i bakgrunden. Man vakande bara till ett litet ögonblick när pappa lyfte upp en och bar en till ens säng.
(Ska jag nu vara helt ärlig utspelades detta mest för mig i en travbuss, där vi barn fick ligga skavföttes i våningssängar medan våra föräldrar satt runt bordet och surrade och skrattade och berättade travhistorier)
Fast var det än utspelade sig så vet jag att man somnade så skönt. Oftast kramande på min gossehund. Men man sov där med vetskapen om att inget ont kunde hända.
Igår, när jag och några vänner satt hemma hos mig. Insåg jag att nu är det våran tur. Nu har vi blivit gamla. Nu sitter vi här och surrar, skrattar och dricker kaffe. (Och spelade spel, jag förlorade så låt oss inte prata mer om det) nu är det inte bara vi längre. Nu börjar barnen hänga med.
Nu är det helt plötsligt vi som ska vara tryggheten
Nu är det plötsligt en 4-årig glad lite människa som också vill ha uppmärksamhet. Visa konster och tricks och dricka saft. Krypa upp i min fotölj tillsammans med sitt mjukisdjur. Bädda med en filt och kuddar och titta på iPad. (Sånt hade vi icke när jag var liten)
Och när jag ser Simon springa runt här hos mig. Så slog det mig.
Vi börjar bli vuxna nu.
Kommentarer
Trackback
