Det är tuffa tider
Vissa dagar vill man bara lägga sig under en sten. Och ja bara ligga där.
Kärleken är blind.
Kärleken är blind. Fast Tillan tror ju iof att hon är katt så det kanske inte är så konstigt att hon är kär i Gustav Svensson.
Förövrigt har man jobbat för länge och för mycket när patienterna på ens avdelning försöker para ihop en med andra sjuksköterskor/läkare/elever. ( Eller annan valfri man, så länge han var snygg och såg bra ut och var stillig snäll var också en bra sak. Men framför allt S N Y G G. så var det inte så noga vem jag blev ihop med kom vi fram till )
hu
Ibland säger nån till mig att det värsta med vården måste ju vara att folk dör. Jag personligen är inte rädd för att dö. Jag tror att jag har sett så många sjuka människor dra sitt sista andetag för att inse att det är en del i det hela. Och det gäller att leva livet tills den dagen kommer.
Men man vänjer sig aldrig. Jag kan tänka att det är en befrielse för personen som får slippa det onda. Men att möta anhöriga. Hur tittar man en människa som precis har förlorat det bästa på jorden i ögonen. Vad säger man. Vad gör man.
Som undersköterska har jag rutinen klar för mig. Hur jag möter. Vad jag säger. Eller det är ju svårt att göra efter en mall. Men en kram brukar räcka långt.
Sen bearbetar jag det genom att gå och städa. Tid att tänka. Andas.
Men det slog mig idag. Snart är jag sjuksköterska. Hur gör jag då? Vad säger jag då? För jag förväntar mig att sjuksköterskan har svaren och vet vad hon/han ska säga. Och snart ska jag ha svaren.
Smärta
det här med smärta är ju inte min grej. Jag klagar. Det är min grej.
Var ute och gick idag.
Och fick självklart skavsår.
Mellan tårna.
Där kunde man tydligen få skavsår.
Så hela kvällen när jag vandrat på praktiken har det kännts som om det har bränt hål på tån.
SMÄRTA.
Har gått och muttrat. Om min smärta.
Berättat det för folk i min närhet.
och då känns det genast mycket bättre.
Danke
Står inne i ett rum. En tant säger.
" Alla här inne är födda 35, vad intressant. Ja förutom du. Som är född 23." Så pekar hon på mig.
Avdelning: Måste börja använda antirynk kräm.
movie and some cheese
Jag brukar klaga att jag har en liten soffa. Det är en icke soffa som passar till filmkvällar. Eller andra kvällar hellre. Det är inte en soffa som man kryper upp i och kryper ihop med en filt och en kudde.
Det är mer en soffa som är jäkligt snygg. Och det är ju iof viktigt. Men den är icke skön.
Men Sandra min goda vän Sandra hon tar priset i liten soffa. Inte ens min soffa från 50-talet är så liten. Sandra hon har en Rokokosoffa.
Det är knappt så att min ena skinka ryms i den soffa. Försök krypa och mysa i den säger jag bara. ( och det är inte enbart för den läskiga dockan som Sandra envisas med att ha med som gör det svårt att mysa.). Men vi trängde ihop oss. Sandra, jag och dockan.
Jag föråt mig på ost och oliver drack för mycket the och lär aldrig mer behöva äta.
Men jag vet inte kanske tur att soffan var så liten Sandra var så pass nära att jag knappt behövde sträcka ut armen för att tvinga henne att sitta brevid mig. Ni vet när pulsen blir lite för hög för hjärtats bästa. (Speciellt en scen när det var råttor i överflöd.)
Ja just det ja.
Om ni inte sett den se
Shutter island se den. Fast jag är väl som vanligt sist ut med att se den filmen. Jag säger inte se den för att den var jätte jätte fantastisk bra. Utan mer se den för jag vet inte vad jag tycker och vill veta vad ni tycker. Samt VAD HÄNDER I SLUTET?! Jag hatar filmer som man blir lite psykisk konstig av.
Inte som A beautiful mind. SE DEN. ( nu menar jag Se den som i :En måste film innan ni dör.)
flummig
Filmkväll med ostbricka. Det måste vara den ultimatablandningen mellan vuxen och icke vuxen. Ungdom.
Eller?
Min andra hälft och jag.
jag och köer
Vet ni vad, jag HATAR. (och ja jag menar det) trafiken i Skellefteå. Det är konstant rusningstrafik och jag skulle hellre köra bil i Stockholm. I rusningstrafik.
Vars än jag kör är det KÖ. Kö innebär att man måste stå stilla i en bolmande avgasrad. Gärna med en idiot bredvid sig som gasar. Precis som vi ska köra ikapp så fort det blir grönt.
Jag vill bara veva ner rutan sträcka ut mina händer vifta och skrika " DET STÅR 10 BILAR FRAMFÖR OSS! TROR DU PÅ ALLVAR ATT VI KAN TÄVLA?!" och hade vi kunnat hade du inte haft en chans, skulle jag mumla när jag satte mig i bilen igen.
Sen blir det grönt, man lägger i ettan och börjar sakta rulla fram. Om det inte vore för att bilen framför inte fattar att det är grönt och står kvar hade man kanske hunnit köra. Men istället står man fortfarande vid samma jävla (ursäkta) trafikljus. När man med all säkerhet hade hunnit ett trafikljus längre fram.
Men nu får jag äran att bli döv för att bilen bakom mig testar om varningssignalen fungerar på deras nya bil.
Genom dimman av avgaser kan man urskilja folket i staden som är smarta. De som tog cykeln.
Och jag funderar varför jag inte är en av dom.
Så mycket bättre för hälsan.
I´m in love. And I hate it.
Så här låter det hos oss
Städar som sagt var stallet. Eller försöker.
Jag: Pappa, nu slänger jag denna grimma från år 1858. Den faller bokstavligen sönder enbart när jag tittar på den.
Pappa: Nej den kan vara bra att ha.
Jag: Till vad? Museum?
Tanken var god.
Dagens planer är att göra ingenting. Nada. Åssit. Och lite mindre.
Pappas planer: Städa stallet. Städa selkammare. Städa hästbussen. Städa snickeriet. STÄDA STÄDA STÄDA.
Och men pappas planer innebär det att det är jag som ska städa.
Glaset är halvfullt...
Vet ni vad glad jag blev. Lite mer glad än vad jag är i normala fall.
Det var när en person sa att han bara hade läst en blogg i sitt liv och det var min.
Det värmde som mitt hjärta. Kan jag nog leva på ett bra tag. ( och jag tror ev jag rodnade och inte riktigt viste vars jag skulle titta)
Vore jag pessimistisk lagt ;) skulle man ju kunna tänka att han råkade läsa den en gång. tyckte den var värdelös och insåg att han aldrig mer vill läsa en blogg. I hela sitt liv.
Men jag väljer att se det som att han läste min blogg och insåg att den var bäst.
Så Tack.
(Livet är så mkt härligare på så sätt)
Lika lika fast så olika?
Jag tror jag är trött, jag ser flera tecken på att jag är trött. Jag är irriterad. Jag tror jag är lite spydig. Jag tror jag är lite elak. Och jag ber om ursäkt om så är fallet.
Men jag insåg att jag var trött nu när jag kom hem. Skulle in med hästarna. Något jag gör så gott som varje dag.
Och som gott som varje dag går det bra.
Men såklart inte idag.
Tar in Maardam. Går bra. Förutom att hon sliter min arm ur led, eftersom hon blev rädd för något. Vad är oklart. Troligen blev hon rädd för sig själv. Mina hästar är sånna som skulle kunna bli rädd för sig själv.
In i boxen. Hämta nästa häst.
Mojs.. Han var för ovanligheten skull inte rädd för något. Släpper in honom i boxen. Vänder om för att hämta Slurken.
Men så hör jag hur Maardam börjar slå i väggen. Precis som att hon försöker ta sig ut och in till Mojs för att ha ihjäl honom.
Jag höjer rösten. ( var ju som sagt var redan nog irriterad från innan)
" MAARDAM FÖR GUD SKULL SLUTA! NI STÅR JU JÄMT BRVID VARANDRA SLUTA"
Men dom orden vänder jag på klacken och går ut.
Halvvägs till hagen slår det mig, Slurken är inne. Mojs är ute.
Slurken står aldrig bredvid Marre.
Inte det senaste åren iaf.
Om dom då hade varit lika varandra. Men Mojs är 170 cm i mankhöjd och varmblod. Slurken är 145 cm i mankhöjd och kallblod.
Mojs
Slurken
Hoppa hopprep är en sak man gör för sällan.
" MALIN MALIN MALIN MALIN!!! om 17 år är du 40! Då är du liksom halvdöd! Och jag är 23. Då har jag HELA LIVET FRAMFÖR MIG, synd för dig, Va?!"
Jag älskar dig lilla kusin.
Sen sprang han iväg till studsmattan size BIG. " MALIN MALIN KOM OCH HOPPA!"
" Nja, alltså min rygg vet du. Knät gör ont. Och jag är nog kort som det är. Kommer ju krympa och hoppa ihop alla koter."
insåg att jag lät som att jag vore gammal och grå. Inte 23 och ung. Med hela livet framför mig, så gjorde det enda rätta, hoppade.
Jag studsade lite försiktigt upp och ner. Jag har som aldrig lärt mig hur man hoppar studsmatta. Medan mina kusiner hoppade högt, gjorde extra studsar så jag flög som en vante. Väldigt roligt tyckte dom. Mindre roligt tyckte jag.
" MALIN MALIN! Kan du göra framåt volter?"
"Nej jag bryter nacken"
"Malin Malin" Kan du göra bakåt volter?"
" MEN herregud vill du DÖDA mig?"
Avslutningsvis hoppade vi hopprep. Låt mig säga, jag ägde. Även om dom tyckte jag skrek lite väl mkt när jag sprang in för att hoppa. Men kul var det. Hoppa hopprep är just en sån sak man gör alldeles för sällan.
Mitt nya liv.
Jag är gammal. Mitt knä ska vi inte tala om. Mina axlar är som fiolsträngar. Massage är något jag behöver. Tills någon frivillig ställer upp är Voltaren gel min nya älskling.
Och snart måste jag åka på magsjuka.
Vars än jag är så är folk magsjuka.
Eller bitna av en parasit.
Jag måste ju som åka dit någon gång. Så är det bara.
Jag ska äta pepparkorn och bada i handsprit.
Me love you
Har jag sagt att jag kan ha en av jordens bästa mammor? (tyvärr tror jag att jag säger det allt för sällan till henne) Mamma brukar fråga om jag skriver om henne och pappa i min blogg. För det vill hon inte. Jag säger då Nej nej det gör jag inte. (inte om henne iaf....) ( och jag är något arg att hon inte läser sin älskade dotters blogg!) Men mamma nu skriver jag om dig. (känner ni henne kan ni ju säga att jag bryter mot överenskommelsen.)
Jag tänkte på det idag. Mamma har koll på allt. Och lite till. Trots att hon säger var och varannnan dag att hon INTE ska bry sig. Så vet vi ju alla att det är just det mamma gör. Bry sig.
Så fort man saknar något ringer man mamma. Som värsta superkvinnan rycker hon ut till undsättning.
Idag letade jag febrilt efter dammsugarpåsar, men hittade inga. (självklart när man väl ska dammsuga så sätter påsarna stopp för det)
Tillslut frågade jag pappa. Han var inte heller säker på vars dom är.
Så ringer telefonen. Mamma. (superkvinnan)
Pappa svarar och frågar vars dammsugarpåsarna är. ( i en påse i skrubben, där jag självklart sökt men jag har väl inte rätta ögon)
Vänder om för att gå in så hör jag i bakgrunden.
"Jo du vet mina böcker om traktorn, vars la jag dom?"
Mamma har full koll.
Och jag älskar dig.
tur man är älskad.
HEMMA!
Hunden brydde sig inte. Hon hade ju ett grisöra som var bättre.
Hästarna tittade inte ens på mig.
Brodern mötte mig i dörren, sa "jag ska ha bilen din ikväll ska träna."
Jag sa " Ska du inte ge din älskade syster en kram?"
Brodern tittade på mig och sa " börjar träningen sju"
Kärleken haglar ;)
Fördelar
Fördel med att bo i lägenhet.
Det finns.
Förutom de underbara tillfälliga sambosarna jag har.
BADKAR.
Underbart.
Fast det kan jag ju ha i hus också....
Lägger till det på min lista.
Gud vad jag har tid över när jag är i Skellefteå.
Till att göra inget.
Icke lägenhet
Har precis kommit på varför jag måste flytta i hus......på landet. Långt bort från allt och alla.
Framför allt långt bort från en lägenhet.
Nackdelen med att bo i en lägenhet är följande.
- Jag kan inte sova med fönstret öppet. Varför? Nån galning kan ju öppna det och kliva in. Spelar ingen roll att jag bor högst upp. Det finns stegar. Och sova med fönstret öppet gör jag året runt. ( Kanske inte så bra för ekonomin och miljön och jorden samt alla isblock som smälter)
- Det är lyhört. Jag hör grannen nysa. Samt andra ljud. Och jag vet inte om nån under 15 år läser här så jag avstår från att säga vad det är. För mig gör det inte så mycket. Men hör jag dom nysa. Så måste dom höra mig sjunga. ( hellre än bra) dansa och studsa runt. För jag kan sällan sitta still. Och det är inte bra.
- Jag kan inte spela musik och se film efter 23.00. För jag lever om. Just denna punkt kanske inte jag har något problem med, för jag sover oftast då. Men ja inte grannen. Som borde läsa denna punkt.
- Eftersom jag inte kan somna, pga av ovanstående punkter kommer jag bli arg. Och just ilska passar inte alls till min personlighet eller utseende.
Så det är bara att köp hus på landet. På en gång. Gärna vid vattnet. Med en stor äng. Stora fönster och högt i takt.
Inte så stora krav.
Jo gärna en personlig skottare också. Jag hatar ju även snöplogning.
och
Malin: Aj, jag har en blåsa på fingret.
Tillfällig sambo: Oj, vars? Är den stor?
Malin: Ja och den gör jätte ont.
Tillfällig sambo: Får jag titta.
Sträcker fram fingret med den gigantiska blåsan.
Tillfällig sambo: Vars är den, jag ser inget.
Malin: MEN DÄR! (pekar)
Tillfällig sambo: Den syns ju inte ens.
Malin: Nä men den känns!
polis polis potatis gris
Låt mig säga så här: Det är ett under att jag har kvar mitt körkort. ETT UNDER.
Jag sitter i lugnan ro och kör bil. Sjungandes ( vissa skulle säga skrikande, andra skulle säga att det icke ens var nära en sång) på Bruno Mars Grenade. När jag ser att en bil ska köra ut på e 4an.
En polisbil.
Jag blir alltid nervös när jag ser en polis bil. Trots att jag sällan har gjort något olagligt. Men man vet ju aldrig. Kan ju ha råkat köra över en tant med rollator. Någonstans.
Så jag bromsar. Nästan så jag står stilla. Tills jag kommer på, varför vara så uppenbar med att du är nervös.
Och varför nästan orsaka en olycka genom att bromsa på motorvägen? Just det kanske polisen skulle se lite illa på.
(fast jag kollade alla speglar innan jag bromsade och jag var själv på vägen)
Så fortsatte köra som inget hade hänt.
Så kör polisen upp bakom mig.
Kan säga att min puls var 247 slag/min.
Blinkar med helljuset mot mig.
OMG jag är fast. Bromsar igen. Funderar om jag bara ska stanna på vägen. Mitt på vägen. Och vem ska komma och hämta min pärla om dom tar fast mig. Och tänk om det ger utslag när jag blåser. Trots att det är 3 dagar sedan jag drack ETT vinglas. Men jag kanske har slö förbränning. Vem vet?
Men istället la dom i femmans växel och körde om mig.
Man kan tro att jag blev lugn här.
Om det inte vore för att jag sedan mötte dom. Körandes mot mig.
Men blåljus.
Vet ni vad jag gör då?
Jo jag blinkar mot dom med helljus.
HEJ HEJ HÄR ÄR HON SOM ÄR GAAAAAAAALEN.
Varför göra sig osynlig.
allmänt
Jag tror jag är frustrerad. På livet. Och mig. Och allt där emellan.
Kanske lätt att ta för givet.
Sen är jag även frustrerad över att jag inte kan springa. Det trodde ni inte va. Inte jag heller.
I don't know
Vet ni vad jag vill? Eller en del av mig vill. Jag vill sälja varenda pinal jag äger och har. Jag vill packa en resväska och resa. Se världen. Sånt man ska göra när man är ung.
Jag vill bo i storstaden. Jag vill känna rytmen.
Även om jag blir stressad enbart genom att tänka på saken. Och jag hanterar stress dåligt. Jag blir arg.
Jag vill bort och iväg.
Istället är jag instäld på att joba 14 dagar. Jag är sjuk. Vem jobbar så.
Ingen.
Förutom kvinnan utan liv.
Fast kvinnan utan liv. (Me)
tycker ju att hon har det rätt bra.
Tackar tackar.
Mormor: Malin du har säkert nån kille nere i skellefteå.
Dotterdottern: N E J. Punkt.
Mormor: Inte? Men det borde du. Du är ju 23. Snart är du gammal.
Good to know
Hate on vår
Jag älskar att det smälter ute. Jag älskar skitiga hästar.
Var god förstå. Detta är ironi.
Jag hatar det.
Jag springer inte.
Tänk vad folk hetsar upp sig. ALLT ÄR FÖRFÄRLIGT och lite värre än så. Kaos är ordet och kaos kommer det bli. Tänk vad två människor kan olika syner på saker och ting.
Man kan liksom inte gå fortare än vad man kan. (ursäkta liksom men kände att det passade bra in där)
Det blir oftast inte bättre av att springa omkring.
Man kan inte göra så mkt åt situationen annat än säga, jaha. Då kör vi.
Sen hinner man det man hinner.
Helst utan att springa.
För jag springer inte. Så ofta iaf.
Sjuksköterskehypokondri
Jag lider för tillfället av sjuksköterskehypokondri.
För vist sticker det i min arm. Kinden känns lite bort domnad. Och jag ser dåligt.
Jag MÅSTE ha MS. Punkt slut.
Vist skakar mina händer? Och jag kan inte riktigt gå. Parkinson.
BLIXTHUVUVÄRK. Hjärntumör.
Jag behöver hjälp.
Det var då ett jäkla påhitt del 93749246
Jag har precis lärt mig hur man skriver på datorerna på sjukhuset i Piteå. Jag kan nästan göra det utan att slå sönder datorn i ilska. Jag kan nästan sträcka mig så långt att jag förstår mig på dom. Datorerna alltså. Men bara nästan.
Jag kan nästan skriva fort och jag vet några kortkomandon. Eller jag vet ett. Och det prövar jag använda jämt. Det går oftatst inte.
Så kommer jag till skellefteå, man kan ju som tänka att sjukhusen ska skriva i samma program.
ICKE SA NICKE. Varför då? Det skulle ju vara lätt.
Jag känner redan att jag kommer få högt blodtryck och hög puls.
Frågan är bara vem som ska klappa mig på axeln och säga " Du tryck inte så fort, så ska jag visa hur man gör"
Jag är nog sjuk.
Jag och pappa står i stallet. Vi ska ut och köra vildarna. Jag vandrar runt som vanligt. Utan något riktigt mål i vad jag gör.
Jag: Pappa, det luktar bränt
pappa: Här, i stallet? Gör det inte.
Jag: Jo det luktar brandrök!
Pappa: men Nej det gör det inte.
Så hör jag på radion. "Känner man doften av brandrök utan att den finns. Är detta ett tecken på en hjärntumör."
Det var inte bra på hypokondrikern i mig. Inte alls. Det spelar ingen roll att källan var något Otillitlig. Rix morron zoo. Jag har lika fullt en hjärntumör.
Smarta människor
Ni smarta människor där ute. ( Hoppas Peter läser detta...)
Förklara DOGMATISK för mig. Vad är det? Vad innebär det? Tell me, snälla?
förnekelse är alltid bäst
Kompis : Jaha hur går det med travhästarna då?
Jag : Jo alltså Marre går bra häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst.
Kompis: MAAAAALIN! jag bryr mig inte på riktigt jag ville bara vara trevlig!
Jag: häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst.
Förnekelse är nyckeln i alla kompisrelationer.
Jag utgår från att ALLA gillar hästar. Jag utgår från att alla älskar mina hästar. Jag utgår från att alla älskar mig. Livet är så mkt lättare då.
Insåg idag
Jag har ofta
enmiljonfemhundrafemtioelva saker för mig. Jag jobbar, har hästar att sköta och träna. En hund som behöver uppmärksamhet. För att inte tala om att jag försöker läsa till sjuksköterska. Jag tävlar och jag tränar. Ibland försöker jag träffa en kompis.
Jag är inte ute efter att folk ska tycka jag är duktig. Jag förstår att endel inte förstår hur jag hinner. ( Det är bara så att jag inte har insett att dygnet bara har 24 timmar. Förnekelse är det bästa)
Jag förstår inte heller hur jag hinner. Men jag gillar att ha mycket att göra.
Men jag insåg idag. Jag är jäkligt bra på att inte göra någonting där emmellan.
Imorse när stallet var klart. Hästarna åt och hunden och katten slogs. Satte jag mig på altan, men en bok och en kopp kaffe. Jag borde ha städat. Men sånt hinner jag nån annan gång. Jag tror man måste göra just ingenting ibland för att orka göre det andra enmilhonfemhundrafemtioelva sakerna som man faktiskt MÅSTE göra. Dit hör inte städningen. Det är inte en av sakerna jag gillar att göra.
Det är inte lätt att vara liten
Speciellt inte när det är blött ute.
Jag ska äta tårta idag.
Förövrigt är jag även sur, det går inte köra häst. För den envisas med att tina. Att det just tinar är ju bra. Bara synd att det måste bli så dåligt underlag.
Jag vet inte vars jag börjar praktiken nästa vecka.
Varför? Jo skolan har klantat till sig och placerat för många på ett ställe. Upptäcker dom nu. 2 månader senare.
Så nu ska det lottas vars vi ska vara. Och jag har inte tur i spel. Inte heller kärlek så jag lär väl hamna på stället ingenstans.
Knät gör ont, igen.
Det går icke bra nu. För att prata klarspårk.
Men tur att det går över. Fort om jag känner mig själv.
Frivillig att hjälpa?
Datorn kommer bli min död. Nu går den inte att stänga av.
KAN SAKER BARA INTE jag vet inte FUNGER!!?!!!!
