hu
Ibland säger nån till mig att det värsta med vården måste ju vara att folk dör. Jag personligen är inte rädd för att dö. Jag tror att jag har sett så många sjuka människor dra sitt sista andetag för att inse att det är en del i det hela. Och det gäller att leva livet tills den dagen kommer.
Men man vänjer sig aldrig. Jag kan tänka att det är en befrielse för personen som får slippa det onda. Men att möta anhöriga. Hur tittar man en människa som precis har förlorat det bästa på jorden i ögonen. Vad säger man. Vad gör man.
Som undersköterska har jag rutinen klar för mig. Hur jag möter. Vad jag säger. Eller det är ju svårt att göra efter en mall. Men en kram brukar räcka långt.
Sen bearbetar jag det genom att gå och städa. Tid att tänka. Andas.
Men det slog mig idag. Snart är jag sjuksköterska. Hur gör jag då? Vad säger jag då? För jag förväntar mig att sjuksköterskan har svaren och vet vad hon/han ska säga. Och snart ska jag ha svaren.
Kommentarer
Trackback
