Jag brukar klaga att jag har en liten soffa. Det är en icke soffa som passar till filmkvällar. Eller andra kvällar hellre. Det är inte en soffa som man kryper upp i och kryper ihop med en filt och en kudde.

Det är mer en soffa som är jäkligt snygg. Och det är ju iof viktigt. Men den är icke skön.

Men Sandra min goda vän Sandra hon tar priset i liten soffa. Inte ens min soffa från 50-talet är så liten. Sandra hon har en Rokokosoffa.

Det är knappt så att min ena skinka ryms i den soffa. Försök krypa och mysa i den säger jag bara. ( och det är inte enbart för den läskiga dockan som Sandra envisas med att ha med som gör det svårt att mysa.).  Men vi trängde ihop oss. Sandra, jag och dockan.

Jag föråt mig på ost och oliver drack för mycket the och lär aldrig mer behöva äta.

Men jag vet inte kanske tur att soffan var så liten Sandra var så pass nära att jag knappt behövde sträcka ut armen för att tvinga henne att sitta brevid mig. Ni vet när pulsen blir lite för hög för hjärtats bästa. (Speciellt en scen när det var råttor i överflöd.)

Ja just det ja.

Om ni inte sett den se Shutter island se den. Fast jag är väl som vanligt sist ut med att se den filmen. Jag säger inte se den för att den var jätte jätte fantastisk bra. Utan mer se den för jag vet inte vad jag tycker och vill veta vad ni tycker. Samt VAD HÄNDER I SLUTET?! Jag hatar filmer som man blir lite psykisk konstig av.