(Jag återgår snart till travbloggen)

Jag har några motton här i livet.

Söt behöver sött. 

Socker är bra för själen.

Och bakar jag med blåbär, som faktiskt är bra för synen kan det inte bli annat än bra.

Gjorde den här blåbärskakan nyss. Superlätt och framför allt SUPER GOD. När tom min pappa sa att den var god måste den ha varit god. Väldigt god.

Det här behövs
2  ägg
1 3/4 dl strösocker
2dl vetemjöl
1tsk bakpulver
200g mandelmassa, riven
200g blåbär, ca 3½dl
75g smör
Tillbehör:
vispad grädde, glass,vaniljvisp

Sen är det bra att sätta på ugnen ungefär här, något jag glömde. Vilket gör att man får vänta extra länge på att kakan ska bli klar. Det händer inte så mycket i en kall ugn.

Så ugn 175 grader.

Smörj en pajform och strö mjöl i den.
Vispa ägg och socker pösigt. ( har du alldeles för mycket tid och en hand du inte känner smärta i kan du göra detta för hand, annars är en elvisp att föredra.)
Riv mandelmassan och blanda ihop mjöl och bakpulver. Blanda detta i äggsmeten.
Häll smeten i formen och strö över bären.  ( just detta missade jag, hälde ner bären i smeten och vispade, kakan blev hel blå, antar att presentationen inte blev lika fin som den ska bli.)
Grädda i 30-40 min längst ned i ugnen. Som förhoppningsvis är varm vid det här laget.



Vore detta en riktig matblogg skulle jag lägga upp ett fint kort på kakan, där det är toppat med lite grädde och kanske nått blad av något slag.
Men sånt har jag inte tid med.

Maardam. Den hästen slutar aldrig förvåna mig. Vi skrittar på i skogen. Mest för att jag är så fruktansvärt trött så jag orkar inte en smacka på så hon ska trava.

Så börjar Marre vifta på öronen.

ÅH NEJ EN BJÖRN tänker jag. (alltid logisk)

Så länger Maardam på steget.

ÅH NEJ jag kanske måste hålla fast henne. ( Jag orkar inte)

Så tar Marre i, lägger sig i grejerna och springer.

Snart inser jag att det är tåget hon jagar. Igen.

Har aldrig ens sett det, utan det låg ganska så långt framför oss.

Men Marre hon ger sig inte förens hon är förbi.

Tänk om hon var så sist vi startade.

Har ni sett Hostel? Det är en skräckfilm för er som inte har sett det. Jag såg den filmen för väldigt många år sedan. ( 3 år för att vara helt ärlig, men tre år är en mindre evighet för oss som är unga.)

Det handlar om några ungdomar som är i Polen och bor på vandrarhem, detta vandrarhem kidnappar ungdomarna och säljer dom till folk som får tortera dom bäst dom vill.

Den här filmen såg jag dagen innan jag skulle fara till Polen och bo på vandrar hem. Det är få människor som frivilligt säger att jag tänker innan jag agerar.  Jag sov väldigt lite den natten kan jag säga. 

Men hur som haver. I en av scenerna sitter en tjej fastlåst i en stol, hon försöker ta sig loss. Vilket inte går så bra. (självklart) men så helt plötsligt så öppnas alla lås och hon kan fly. ( HAHA MAN KAN ALDRIG NÅGONSIN FLY I EN SKRÄCKFILM när ska folk lära sig?) Det slutar med att nån snäll själv skär av henne hälsenorna med hjälp av ett rakblad.  ( ja AJ)

Jag fick men av den här filmen.

Det händer ju ibland att man som tjej ( kanske kille också men det tycker jag är lite konstigt) vill raka benen. Fri och fröjd. OM JAG INTE HADE SETT FILMEN!  För så fort jag kommer mot hälsenorna stelnar mina armar. Hjärtat slår extra fort, jag är helt övertygad att jag kommer skära av min benen en vacker dag.

Och igår, ja då var det nära. 

För då tror jag att jag ligger i riskzonen.

Men hur som haver. Marre är laddad. Eller ja kanske inte. Jag är laddad. ( eller nej inte det heller faktiskt, jag har ju ett huvud som håller på att sprängas.)

Men vi ska iaf dra oss till Boden idag.

Och hoppas på det bästa.

Håll en tumme och två tår.

Jag är mörkrädd. Kör jag bil när det är mörkt låser jag bildörrarna. (Jag har hört om många kidnappningar när man kör i 110 km/h.)


Så att skaffa sig en vakthund var inte ett svårt val. Även om vakthunden är size zero och lägger sig på rygg i hopp om att bli kliad på magen av någon vänlig själ.

Sen att den fluffiga vita size zero hunden råkar vara lika mörkrädd som dig, var kanske en missberäkning. Hon vill helst bli buren när vi är ute och går och hon hör något hemskt ljud som med all säkerhet är a) en björn b) en psykisksjuk kidnapppare.  Då vill jag helst också bli buren. (Kan vara därför jag är i bäst form under hösten/vintern. Jag springer min runda med Tilly. I en fart som skulle ge mig första vinsten i vilket maratonlopp som helst.

Men tro inte att mörkrädda djur stannar där. Även nordisen är mörkrädd. Även han tror att det är a) en björn b) en pskykisksjuk mördare bakom varje buske.
Och även han vill att jag ska bära honom. Helst. När han nu inser att det kanske inte går att jag bär honom (nog för att jag är stark) går han fot. (Något han gärna skulle få lära Tilly också)


Vi är en bra trio jag och mina djur.

Vill du bli sjuksköterska? Ja jag vill bli sjuksköterska. Även om jag har haft en klump i magen länge nu över min vilja att bli sjuksköterska. Jag kanske inte alls vill bli sjuksköterska. Mest för att det känns som allt har gått emot mig. Jag som annars alltid är positiv. (kanske lite för positiv ibland) har känt att NEJ, jag orkar inte med det här. Jag kan inte jobba mot människor hela tiden jag kan inte klara av det här i motvind. Vissa klarar inte av att studera, jag kanske är en av dom.

Så idag när hjärtat stannade. När det som händer inte får hända lika fullt händer. När man helst vill drabbas av panik och springa hem.  När ens handledare inte vill prata om det. (eftersom jag tydligen ska vara van att detta händer) När man inte får prata med det med någon annan. När man har så många frågor. Gjorde jag rätt? Vad hände? Vad ska jag göra nästa gång? Jag måste få prata om sånt här jag måste få ventilera.

Så tro mig när Vera kom fram till mig och sa att jag hade skött mig bra, att jag skulle plugga vidare. Att jag har det som krävs för att jobba med det akuta. Att jag är så fokuserad. Då var inte tårarna långt borta, av lättnad.

Tänk vad några vänliga ord kan ändra mycket.

Jag funderar ju som sagt var på det här med röstningen. Hur säker är den.
Och se så rätt jag fick.

Läste mitt horoskop. (en daglig VIKTIG syssla man vill ju inte vara ovetandes om månens och jupiters placeringar i universum och hur detta påverkar dig)

Så här stor det: 

Vattumannen. 
 Ingenting händer. Antagligen lika bra för det, för du känner dig oinspirerad och energilös. Rätt trist är du.



Ja det är ju onödigt att vara positiv, man kan ju nästan bli glad då. Och just det vore ju hemskt.


(Det är då man läser alla andra horoskop och väljer det som passar bättre, idag är jag Skytten, Torsdagen blir rolig avkopplande och kanske en smula flirtig i förbifaten. Du är väldigt charmig. )

Gud vad deprimerat jag skriver när jag är sjuk! (det är synd om mig) Kanske blir så när jag sitter stilla och knappt rör mig om dagarna. ( hela två dagar. Mindre evighet) Jag hinner tänka. En sysselsättning jag inte annars är så bekant med. Tänkandet alltså, jag kör som bara på ser vad som händer och hoppas på det bästa.
Man hinner sällan tänka när man jobbar, pluggar och har en drös med djur att ta hand om. Då K Ö R man bara på.
Men jag är inte så jätte deprimerad. Lite vilsen kanske.

så kör lite bilder. På det som betyder mest.  

    (ord är onödigt, F Ö R S T Å R  ni hur underbart mysigt detta är?)

Ett andetag en blick en sekund en evighet.
För att du finns för att du kan.

Frågan är om det finns något mer underbart än att höra en häst som skrittar?  När den lunkar fram sakta och helt i en rytm som skulle kunna få vem som helst att somna. Att sitta med långa tömmar, ena benet slängandes fram och tillbaka funderandes på livets mening. ( Som jag fortfarande inte har listat ut) Just de ögonblicken skulle kunna få komma ofta och gärna räcka i dagar.

Lite bättre blir det en fin höstdag, när solen precis håller på att gå ned. Man kör efter en skogsväg, helt själv lunkar ni fram. Solens sista strålar letar sig in genom den täta skogen. Löven skimrar i guld och mossans dagg glittrar. Just dom ögonblicken är magiska. Just dom ögonblicken gör att allt annat som är svårt för tillfället försvinner. Just dom ögonblicken lever jag för.

skulle jag höra av mig så mkt som jag hade velat så skulle du bli less på mig.

Problemet eller problemen är följande: Jag somnar alltid innan 22.00. Skönhetssömn är väldigt viktigt.
Jag kan inte sova om dagarna. Det känns otroligt fel att sova bort en hel dag. ÄVEN om jag spenderar en natt i vaket tillstånd. Förstår ni vad man missar när man sover bort en hel dag?

Det finns alltid en häst att träna, en hund att gå ut med. En kompis att fika med. Träna. Sol. Våra bäst år.

Sen finns det dagar som denna. Jag är så trött att jag skulle kunna sova en vecka. När jag halv åtta glider in mellan lakanen. ( dock inte sådär sexigt som det är i filmer utan mer, håret på sniskan, i en för stor tröja, en hund som biter tag i mina sockar en katt som redan ligger utflängd över hela sängen och han tänker INTE flytta på sig. Ramlar jag ner i ett litet hörn av sängen och somnar innan jag ens träffat kudden. Som jag förövrigt delar med Gustav Svensson som spinner och en hund som inte vet vars hon ska ta vägen för att hennes käraste är i samma rum som henne) Och där någonstans mellan det att Gustav slår till Tilly på nosen och telefonen ringer tänker jag att jag får iaf sova i fyra timmar innan jag måste upp för att fara till skolan.

30 min senare kommer det en traktor körande utanför fönstret. Sen avlöser oljuden varandra. Tilly skäller, telefonen ringer. Pappa skriker, mamma skriker var TYST MALIN S O V E R.  Jonas springer i tappan. Min farbror kommer förbi, traktorn kör runt på gården. Saker kastats på ett släp.

När jag kvart i tolv sätter mig i bilen för att fara till skolan har jag sovit två timmar. Och inte sammanhängande. 
Kan vara tur att läkemedlen vi blandade var av salt och att vi gav det till dockor.

Inför förra starten var inte Marre så betrodd. Trots att hon hade gjort ett dunderlopp loppet innan.
Men sen gick ju den starten som den gick. Åt fanders.

Så inför den här starten tänker jag att hon ska vara sist rankad. Överallt.

Helt plötsligt är hon både tippad och outsider.

Tom Travronden ( ni vet blaskan jag ska sluta läsa ) har med henne. Samma blaska som gav henne floppen sist hon startade på den här distansen.

Jag hatar brunstiga ston. Min häst lider av PMS. Jag ser eld spruta ut ur hennes näsborrar. 

Tro inte att du kan komma och bara ta in mig i stallet. Tänker hon och kickar ett bakben mot mig samtidigt som hon kastar med huvudet och springer iväg.

Kvars står jag med hakan i backen och grimmskaftet hängandes. Vad har hänt med min älskade häst.

När jag är ute och kör tar hon tag i bettet och sen springer vi. Eller vi och vi jag håller bara fast mig för allt vad jag är värd.

När jag står i hagen med en näve gräs kommer hon fram luktar, fnyser och kastar med sin långa man för att sedan vända sig om så jag har hennes rumpa mot mig.

ÄLSKA DIN HÄST var det vist.

Helge: Malin du borde följa med och jaga!

Jag: JAAAAAAA vad kul.

Helge: Ja sitta på pass och...

Jag: Vänta nu...sitta på pass. Sitta still?

Helge: Ja

Jag: Jag antar att man måste vara TYST också?

Helge: Ja du har rätt, du får inte följa du kommer bara kunna vara tyst två sekunder. ¨