Maardam. Den hästen slutar aldrig förvåna mig. Vi skrittar på i skogen. Mest för att jag är så fruktansvärt trött så jag orkar inte en smacka på så hon ska trava.

Så börjar Marre vifta på öronen.

ÅH NEJ EN BJÖRN tänker jag. (alltid logisk)

Så länger Maardam på steget.

ÅH NEJ jag kanske måste hålla fast henne. ( Jag orkar inte)

Så tar Marre i, lägger sig i grejerna och springer.

Snart inser jag att det är tåget hon jagar. Igen.

Har aldrig ens sett det, utan det låg ganska så långt framför oss.

Men Marre hon ger sig inte förens hon är förbi.

Tänk om hon var så sist vi startade.