En del av
Jag har ett fack på jobbet upptäckte jag idag. Osäker till vad.
Men det är mitt.
Nästan lika stort som att jag har en arbetsmail.
Även om inkorgen ekar tom.
Förutom stackaren som tror jag kan bevilja hennes tjänstledighet.
Sanningen är inte rolig.
Jag har nu gruvat mig några veckor. Jag måste köpa nya jeans. Inte så mycket det där att jag måste köpa. Mer att jag måste prova.
Är det bara jag som känner så här när jag ställer mig i en provhytt.
Ljuset är för ljust och spegeln är för speglig.
Själv är man bara jävligt ful.
Och man funderar varför man ens gick upp på morgonen.
Jag ska inte ens försöka rita hur det ser ut om jag måste köpa en ny bh.
Kunde bota.
Herregud och fru gud och alla di barnen.
Veterinären kom idag. Till oss.
Jätteförkyld.
Jag tittade på honom. Ställde diagnos och gav honom ett recept på hur han skulle bli frisk.
"Gurgla med saltvatten" sa jag till han.
Han tittade på mig och skrattade.
Jag förstår inte varför.
Jag tar inte framkörningsavgift och dykaupp avgift på mina diagnoser.
Gav samma råd till en herre i min familj.
Ev min far.
Men det låter jag vara osagt.
Han ligger nu i feber och är förkyld.
Gurglade han?
Nej.
Är jag förkyld.
Icke.
Trots nära inpå hälsningar av förkylda människor.
I REST MY CASE!
Vill ha nytt
Jag önskar att en bomb sprängdes i lägenheten.
(såklart inga skadade, bara min lägenhet drabbas.)
Alla mina kläder brinner upp.
Jag vinner 6 miljoner.
Och får köpra nytt.
Allt. Byta ut.
Börja om.
Härligt.
Förlåt Linda. Jag vet slit och släng är inte din grej.
Måbra kväll
Efter helgens bravader och dagens födelsedagsfirande tar vi en Malinkväll.
Te.
Skorpor.
Ljus.
Tulpaner.
Filt,
Och film.
Good Will Hunting.
Enda som saknas är godis. Men man kan inte få allt här i världen.
Det finns inga normala människor.
Helt underbart. En kille som varit med oss hela kvällen. Rätt trevlig. Kommer fram och frågar vilken sport jag höll på med.
Trav svarade jag.
Nej sa han. Du håller på med djurplågeri.
Petaanhängare.
Hade jag vågat hade jag tömt hans ölglas över honom.
Sa inget.
Vi hade ut en veterinär till en häst i veckan.
Veterinären sa när hon kom att det alltid är rolig att komma till travhästar, dom är så väluppfostrade.
Valde då att inte säga hur lillen använde mig som boxningspåse för några dagarsedan.
Inte heller Abbes rädsla för ridhästar och sig själv.
Höll även tyst om Lightnings rädsla för allt som rör sig.
Men annars ja. Dom är väluppfostrade.
Tack och hej
vilken hästvecka.
Den glömmer vi.
och tar nya tag.
Abbe måste varit sjuk igår.
Han fick ett perfekt lopp.
Tog ledningen. Hur nu det gick till. Från spår 12.
Jag frågar på riktigt för jag såg inte loppet. Jag var för nervös.
gick 19 tempo hela loppet.
Men nej han packade in sista 700.
Lillen fick ett perfekt lopp han med. Men galopperade.
Och min näsa är fortfarande öm efter lillens boxningspass med mig i början av veckan.
...
Alltså är inte gravid. Bara choklad sugen. Och tyckt det varit gott. Vilket är 1a gången någonsin.
Är nog gravid.
Idag har jag. Utan att vara under hot eller tvingad kört till Statoil. I halv panik. Rusat in i affären. (Nåja. ) och köpt en chokladkaka. Som jag ätit upp. Utan att tycka den var helt äcklig.
Eller åt upp och upp. Men några bitar iaf.
Detta sug.
Tummen upp
Jag måste säga att jag älskar min arbetsplats. Helt underbara människor jobbar där.
Quite Charming
Delad 4e plats idag. Det är nog första gången någon av våra hästar går döttlopp.
Kärlek gå och dö.
Kom och slå mig någon. Jag sitter och ler fånigt åt en kärleksfilm där dom finner varandra i slutet och filmen avslutas med en filmkyss. Ni vet när kameran går runt dom. Flickan ler och pojken säger något smart. Sen kysser dom varandra igen.
Jag ler. Säger Naaaw. Lägger huvudet på sned.
DET SAKNAS BARA TÅRAR!
Jag gillar inte ens sånna här filmer.
<3
Härlig dag. Ledig dag.
Älskar vädret.
-3. Strålande sol. Och allmänt tyst ute.
Promenad med isbjörnen.
Gosat med mitt <3.
Dom som aldrig lämnar en.
Medan jag tog den här bilden hann han äta upp mina hörlurar, knyta upp mina skor. Och slita i mina handskar.
Bara han får tugga på något är han nöjd.
Worldfeud
Spelar folk Wordfude fortfarande? Spela med mig då! ( pax på att vinna!!)
Maardam
Heter jag.
Fin häst var det.
Rädd
Mina hästar är 99 % av gångerna snälla.
Sen är dom ju hästar. Och ibland galna.
Galen var Abbe idag.
Livrädd för ridhästar och dess ryttare.
Han viste inte var han skulle ta vägen.
Bara han tog vägen någonstans.
Och helst långt bort.
Kanske därför han försökte hoppa upp till månen.
Jag kan förstå honom, dock
Dessa ridhästmänniskor såg mer ut som julgranar och deras hästar såg ut som ungefär samma sak.
Jag förstår inte riktigt varför man måste ha reflexvästar, reflexer på hjälmar och 8524 reflexer på deras hästar MITT PÅ LJUSA DAGEN.
Där står min häst och hoppar till månen, in i snöhögar och backar.
Deras hästar står och tittar på tidgare nämnad idiot och funderar vad han håller på med.
Jag förstår dom.
Men döm om min förvåning när tanten på hästen hojtar åt mig.
" KAN DU TA DET LITE LUNGT, DU SKRÄMMER VÅRA HÄSTAR."
Precis som om jag med flit tycker det är kul att stå där med en hoppande energiknippe som helst vill fly.
Precis som om jag gillar att skrämma andra hästar.
Jag kunde ju inte be julgranen och julgranen sluta se ut som julgranar.
Jag kunde bara konstatera att deras hästar inte var det minsta rädd och kunde dom bara försvinna från mig och min häst så kanske min häst skulle sluta vara rädd.
Vilket julgranen inte förstod.
Hon muttrade att deras häst var en unghäst. Och dom vet man ju aldrig hur dom reagerar.
Knockad och under nedräkning
Eller ja den är ju inte dålig heller, -3 strålande sol. Skoterväder. Skulle jag tro. Om jag hade haft en skoter.
Jag har hästar istället.
Ut och köra Lillen på morgonen.
Tycker hans ser lite svullen ut i ett framben.
Böjer mig ned för att se. Känner efter längts benet om det är tjockt. Hittar ett litet sår.
Och PANG.
Knäar han mig.
Jag flyger bakåt.
Ser stjärnor.
och känner hur något varmt rinner ner över min läpp.
Ser bloddroppen på golvet.
Drar handen ovanför munnen. Konstaterar den blir röd.
Jag har precis blivit knockad av min häst.
Sitter på golvet. Under nedräkning.
Starter
Jag vet inte varför jag fortsätter att anmäla till Umåker.
Denna helvetes banan som bara jävlas med mig.
Och min hästar.
Men jag är som sagt var sällan förnuftig.
På fredag startar vi både lillen och Abbe.
Lillen är inte så liten längre.
Men det hör inte hit.
Nilsson kör.
Lillen spår fem
Abbe lika så.
Fast på tillägg.
Jag tänker och tror att dom är i bra form.
Sen tänker jag och vet att Abbe är Abbe.
Lillen är Lillen.
Och det kan gå hur som helst.
Faktiskt.
Egentligen är jag glad.
Ibland önskar jag att jag blev vald.
Ibland så önskar jag att jag aldrig träffat dig.
Som redan gjort sitt val.
Ibland så önskar jag att jag inte saknade dig.
Ibland så önskar jag att jag var i en annan del av Sverige.
Ibland så önskar jag att jag inte var jag.
Ibland så önskar jag att mitt hjärta kan lyssna på min hjärna och vara förnuftig.
Ibland så önskar jag att jag var mer än bara någon.
Ibland så önskar jag att jag aldrig sett in i dina ögon.
Ibland så önskar jag att du inte hade skrattat. (inte så att jag önskar du vorde olycklig, mer att du inte var så varm)
Ibland så älskar jag att höra att jag är och förblir hästtjej som inte hinner med något annat i mitt liv.
Det gör det hela lite lättare.
Att vara själv.
Men, egentligen är jag rubriken.
LEDIG
Ledig imorgon. Tror aldrig jag längtat så mycket efter en ledig dag. Faktiskt.
Allvarligt vem orkar laga mat?
Varit i farten sen halv sex imorse. Kommer in genom dörren till min otroligt stökiga lägenhet som jag inte orkat ta tag i efter en jobbarhelg.
Klockan är åtta och jag har inte ätit middag än.
Ställa mig och laga mat nu är icke vad jag längtat efter.
Öppnar kylen.
Tom.
typ. Orkar inte tina något från frysen.
Kokar te.
Lägger mig i soffan.
Tackar gud att jag har Emanuel. Som gett mig Netflix i födelsedagspresent.
Vadå slager
Undrar om inte min arbetskompis önskade han kunde söva mig efter att hon hört mig sjunga "ÄR DU KÄR I MIG ÄNNU KLAS-GÖRAN" hela kvällen.
Sjuk
Dessutom. Jag tror jag är förkyld. Har inte bestämt mig än. Dock.
Trött
Oj vad jag längtar efter film och soffa. Filt och godis. Kanske några kuddar. Och en isbjörn att krama.
Jag kan ev ha ramlat förra vecka. Kanske missade jag ett trappsteg i stallet som med garanti funnits i stallet de senaste 25 åren.
Kanske hann jag tänka att det här kommet göra ont.
Kanske slog jag i höften så hårt att jag trodde jag bröt den.
Kanske vaknade jag upp dagen efter och insåg att den brutna höften inte var något om man jämför med min rygg. Som hade gett upp.
Och jag och min rygg har sedan dess varit ovänner. Ont i ryggen har jag alltid. Nu har jag bara haft lite extra ont.
Men som Nilsson sa, då vet du att du lever.
Och det vet jag ju.
Igår på jobbet kom en jobbarkompis och tröck lite på mina axlar och konstaterade att jag var spänd.
Jag konstaterade att jag var bra på att inte skrika av smärta.
Jag har ju vetat att jag har varit spänd i axlarna.
Nu efter det att min jobbarkompis tog bort några knutar vet ju mina axlar hur det kan kännas. Så nu skriker dom av ondhet.
Starten.
Funderade ni hur det gick i Umeå.
Förstår det.
Även om jag vill glömma det.
Mojje tappade en sko.
800 m kvar.
Men han travade.
Alltid något.
Abbe fick ett lopp i ryggar som gick för sakta. Så det blidde galopp.
Mardröm
Inatt har jag drömt att någon kastar in råttor genom mitt brevinkast. Funderar starkt på att spika igen det nu.
Sockorna avslöjar en.
Man är ganska liten faktiskt.
Just det ja
Just det ja.
Missade även ett trappsteg idag. Efter häst insidenten. Sov nog även då. Orkade inte riktigt lyfta fötterna.
Föll. (hann svära var inte oroliga)
Sträckte mig.
Haltar.
Lårbenet är av. Minst.
Vad tror ni, bör jag kanske ringa en ambulans?
Nu tar vi dom.
Spår 11 med båda hästarna på onsdag. Auto.
Fast i olika lopp.
Såklart.
Herr Nilsson kör.
Abbe är fin.
Mojje lika så.
och tränaren är sjukt nervös.
Precis som det ska vara.
Med andra ord.
Opps såg fel
Tecken på att jag är trött.
Och nej höj inte på ögonbrynen och säg att jag har jobbat mycket. För se det har jag inte.
Jag har inte jobbat något på senare tid.
Så att helt plötsligt stiga upp sex (nåja försov mig bara till 06.20) och jobba till 16.00 sätter sina spår.
Jag såg trött ut redan vid tio. Å andra sidan hade jag inte vaknat då.
Jag vet att man inte bör tala högt om detta. Men så är det ju jag. Som inte kan behålla en endaste hemlighet om mig själv. Ibland så önskar jag att jag vore annorlunda. Men icke.
Men så kommer jag till stallet efter jobbet. In med hästarna.
Och ni som har tittat ut de senaste månaderna vet att det är allmänt mörkt nu.
Går till första hagen. Noterar att Lillen är ovanligt villig att gå in. Men tänker inte så mycket mer på det.
Han vandrar på där bakom mig.
In i stallet.
In i boxen.
Jo tjennare inte det.
Han vägar i sten.
Jag vänder mig om och säger så ilsket jag kan.
" Men ge dig! Du går ju in här varje dag"
Men se lillen han vägrar.
Så tittar jag en gång till på honom.
Är han inte olik sig.
Hästen stirrar på mig,
Som om jag vorde dum.
Och ja det är jag nog. För det var inte lillen det var Mojje.
Jag känner inte ens igen mina egna hästar.
Å andra sidan ska dom sluta flytta runt hästarna när jag inte ser.
Jag går på rutin.
För att ni ska förstå skillnaden på Mojje och Lillen låt mig illustrera med två stycken bilder på hur olika de är.
Mojje.
Lillen
Run
Inte lätt att vara stor
Det är jobbigt att vara 1.70 hög och väga ca 500 kg samtidigt som man på insidan är mentalt 1 år och helst vill att någon bär en fram i livet.
Det fick min kära Lightning Face uppleva idag.
Gör han många dagar iof. Han är rädd för det mesta.
Framförallt små hästar.
Men idag kom vi och sprang längst en väg.
Ni som inte befinner er bland snön vi har här uppe kan jag meddela att det är rätt mkt snö.
Vägarna vi kör på är rätt smala. Det ryms en vagn. Och en häst. Inte så mkt mer.
Men där kommer vi och springer. (vi och vi jag springer aldrig)
och helt plötsligt så befinner vi oss (med oss menar jag hästen) i djupsnön. Stegrandes och frustandes. Han kastar sig runt så jag hinner tänka att vi går omkull.
Vänder sig om och skenar hem.
Vad han var rädd för?
En snökarm.
Vad annars skulle vi riskera våra liv för.
Dom kan ju bitas.
Det förstår ju vem som helst.
Iof kan hans nypåhittade rädsla för snökarmar bero på han gamla rädsla för skotrar.
Det stod ett gäng killar ca 20 m in i skogen med deras monster till skotrar (hästens tanke inte mina)
och trots att dom bara stod där så kan dom ju anfalla.
Så då gör man ju det som är det enda vettiga att göra.
Man tappar fattningen och springer in i en snöhög. Såklart.
Och såklart anfaller snöghögen en då.
Det tar liksom stopp.
Och vars ska man då ta vägen.
Man hoppar i i ett träd.
Och det vet ju alla att det gör ju jäkligt ont.
Jag trodde jag skulle dö.
Trodde nog Lightning också.
nedbruten
Satt och pratade med en kompis och några bekantas bekanta. (typ)
Ja jag har vänner.
Ja jag är också förvånad att dom stannar kvar trots att mitt liv för det mesta tillbringas bland fyrbenta saker ute i stallet.
Men å andra sidan är det mina vänner. Och dom vet att jag är och förblir en hästnörd.
Hur som haver (barnen kär)
Vi pratade om misshandel. Om misshandel i förhållanden.
De flesta var rätt överens man går vi första slaget. Punkt slut.
Ev slår man även tillbaka.
Inte för att jag vet om våld är bästa lösningen att få bort våld med. Men.
Jag tänker så här. Tror ni någon är så dum att dom helt frivilligt stannar kvar hos en person som slår en.
Skulle min pojkvän (som inte finns men iaf) komma hem en dag från jobbet. (låt oss hoppas han har ett sådant)
och ge mig en örfil. Inte skulle jag stanna kvar då.
Jag skulle ev skrika att han var en idiot. Eller andra fint valda ord. Be han dra åt varmare breddgrader. Och visa vars dörren står. Utifall att han har glömt bort det. (Alltid anat att folk som slåss har lite mindre hjärnceller än oss andra)
Första slaget kommer nog långt innan första slaget.
Får man höra nog länge att man är ungefär det sämsta som finns på jorden. Och man ska vara glad att det finns någon som gillar en. Så är man troligen redan körd i botten. När örfilen kommer.
Tänker jag.
Det är lätt att bryta ner en människa.
Det är jäkligt svårt att bygga upp en.
Skola
Nu såhär 6 månader i förväg är jag nervös för att börja om skolan igen.
Jag vet inte om jag kommer ihåg hur man skriver en uppsats.
Jag vet inte om jag någonsin vetat det.
Om jag ska vara ärlig.
Fast det är spännande.
Det är det.
Och en jäkla lång tid att vara nervös på.
ÄNTLIGEN!
Hästarna anmälda till årets första start. En liten glädjedans på den.
Yes en fånig dansa runt på stället med knutna händer viftandes upp i luften samtidigt som du vickar huvudet sida till sida avslutningsvis låtsas du att du har en rockring runt midjan och gör cirkelformande rörelser mer armarna.
Drömmar
jag har, om jag ska vara helt ärlig, fått höra fler gånger än vad jag förtjänar att jag är rätt dum i huvudet som inte BITER ihop och läser klart sista året på sjuksköterska.
Förutom att jag är rätt less på att höra hur dumt mitt val att hoppa av skolan var så har jag börjat tänka så här.
Det valet.
Att lyssna på min kropp.
Har gjort att jag har fem tävlingshästar i min träning.
Om ni spelade hockey och fick erbjudandet att spela i elitserien. Skulle inte ni ta den då?
Trots att ni kanske inte skulle orka med högskoleutbildning samtidigt.
Jag tror inte någon skulle ifrågasätta erat val.
När jag var liten mindre och minst kom jag ihåg två saker.
Eller ja jag kanske kommer ihåg lite fler.
Men två minnen som faktiskt har gjort mig till den jag är idag.
Jag kom ihåg hur jag fick följa med min pappa upp på sjukhuset, där han jobbade.
Hur Ulla alltid kom ut i operationskläder och en mössa på huvudet.
Hur jag fick följa med in i ett rum där hon lyfte upp mig så jag nästan kunde se ner i en låda.
Där fick jag välja ett klistermärke.
Jag minns lukten, den där sterila lukten.
Handspritslukten utblandad med rengörningsmedel och platshandskar.
Inte för att jag viste vad människorna i görna operationskläder höll på med.
Men jag viste att det är här jag vill jobba.
Jag minns också hur vi alltid var runt på travbanorna. Familjen. Den trygga sängen i lastbilen med drapperier så vi kunde sova medan alla vuxna satt runt ett bort och surrade.
Jag har fortfarande än idag aldrig sovit så gott som jag gjorde i våran hästbuss.
Bland surret, bakom en gardin, framför ett fönster där man kunde se in till hästarna som stod och tuggade på hö.
Jag minns hur en av gubbarna frågade vad vi skjulle bli när vi blev stora. Min bror sa travkusk.
Gubben skrattade och sa att Jonte troligen skulle bli sveriges bästa kusk.
Jag sa travtränare.
Gubben skrattade och klappade mig på huvudet och sa " nej se tjejer ni borstar bara hästar ni"
Så ni förstår jag följer bara min dröm.
Jag har fått en chans att faktiskt träna fina hästar.
Tillsammans med familjen.
Och gubben som klappade mig på huvudet och ni som säger jag är dum som inte läser klart.
Ni kan ju fundera på att följa era drömmar istället för att inte förstå min.
Skohelvete
Här någonstans ligger en sko. Som jag behöver. Vad tror ni. Ska vi slå oss in på en skallgång?
Och ber om ursäkt för svordomen.
Kommer ni sakna mig
Tänkte ta en liten ev lång paus från ansiksboken.
Men ansiksboken försöker göra det svårt för mig. Genom att säga att folk kommer sakna mig.
Så här tänker jag.
Jag lever ju.
Och har en mobil.
Samt en bostad.
Inte helt svårt att hitta mig.
(Stallet är ett säkert kort)
Fast vad vet jag. Kanske inte alls kommer vara saknad.
