jag har, om jag ska vara helt ärlig, fått höra fler gånger än vad jag förtjänar att jag är rätt dum i huvudet som inte BITER ihop och läser klart sista året på sjuksköterska. 

 

Förutom att jag är rätt less på att höra hur dumt mitt val att hoppa av skolan var så har jag börjat tänka så här. 

Det valet.  

Att lyssna på min kropp. 

Har gjort att jag har fem tävlingshästar i min träning.

 

Om ni spelade hockey och fick erbjudandet att spela i elitserien. Skulle inte ni ta den då?

Trots att ni kanske inte skulle orka med högskoleutbildning samtidigt. 

Jag tror inte någon skulle ifrågasätta erat val. 

 

När jag var liten mindre och minst kom jag ihåg två saker. 

 

Eller ja jag kanske kommer ihåg lite fler. 

 

Men två minnen som faktiskt har gjort mig till den jag är idag. 

 

Jag kom ihåg hur jag fick följa med min pappa upp på sjukhuset, där han jobbade. 

Hur Ulla alltid kom ut i operationskläder och en mössa på huvudet. 

Hur jag fick följa med in i ett rum där hon lyfte upp mig så jag nästan kunde se ner i en låda. 

Där fick jag välja ett klistermärke. 

Jag minns lukten, den där sterila lukten. 

Handspritslukten utblandad med rengörningsmedel och platshandskar. 

Inte för att jag viste vad människorna i görna operationskläder höll på med.

Men jag viste att det är här jag vill jobba. 

 

Jag minns också hur vi alltid var runt på travbanorna. Familjen. Den trygga sängen i lastbilen med drapperier så vi kunde sova medan alla vuxna satt runt ett bort och surrade. 

Jag har fortfarande än idag aldrig sovit så gott som jag gjorde i våran hästbuss. 

Bland surret, bakom en gardin, framför ett fönster där man kunde se in till hästarna som stod och tuggade på hö. 

Jag minns hur en av gubbarna frågade vad vi skjulle bli när vi blev stora. Min bror sa travkusk. 

Gubben skrattade och sa att Jonte troligen skulle bli sveriges bästa kusk. 

Jag sa travtränare. 

Gubben skrattade och klappade mig på huvudet och sa " nej se tjejer ni borstar bara hästar ni" 

 

Så ni förstår jag följer bara min dröm. 

Jag har fått en chans att faktiskt träna fina hästar. 

Tillsammans med familjen. 

Och gubben som klappade mig på huvudet och ni som säger jag är dum som inte läser klart. 

Ni kan ju fundera på att följa era drömmar istället för att inte förstå min.