Oj vad jag längtar efter film och soffa. Filt och godis. Kanske några kuddar. Och en isbjörn att krama.

Jag kan ev ha ramlat förra vecka. Kanske missade jag ett trappsteg i stallet som med garanti funnits i stallet de senaste 25 åren.
Kanske hann jag tänka att det här kommet göra ont.
Kanske slog jag i höften så hårt att jag trodde jag bröt den.
Kanske vaknade jag upp dagen efter och insåg att den brutna höften inte var något om man jämför med min rygg. Som hade gett upp.

Och jag och min rygg har sedan dess varit ovänner. Ont i ryggen har jag alltid. Nu har jag bara haft lite extra ont.
Men som Nilsson sa, då vet du att du lever.
Och det vet jag ju.

Igår på jobbet kom en jobbarkompis och tröck lite på mina axlar och konstaterade att jag var spänd.
Jag konstaterade att jag var bra på att inte skrika av smärta.
Jag har ju vetat att jag har varit spänd i axlarna.
Nu efter det att min jobbarkompis tog bort några knutar vet ju mina axlar hur det kan kännas. Så nu skriker dom av ondhet.