Det är jobbigt att vara 1.70 hög och väga ca 500 kg samtidigt som man på insidan är mentalt 1 år och helst vill att någon bär en fram i livet. 

 

Det fick min kära Lightning Face uppleva idag. 

Gör han många dagar iof. Han är rädd för det mesta. 

 

Framförallt små hästar. 

 

Men idag kom vi och sprang längst en väg. 

Ni som inte befinner er bland snön vi har här uppe kan jag meddela att det är rätt mkt snö.

Vägarna vi kör på är rätt smala. Det ryms en vagn. Och en häst. Inte så mkt mer. 

 

Men där kommer vi och springer. (vi och vi jag springer aldrig)

och helt plötsligt så befinner vi oss (med oss menar jag hästen) i djupsnön. Stegrandes och frustandes. Han kastar sig runt så jag hinner tänka att vi går omkull. 

 

Vänder sig om och skenar hem. 

 

Vad han var rädd för? 

En snökarm. 

Vad annars skulle vi riskera våra liv för. 

Dom kan ju bitas. 

Det förstår ju vem som helst. 

 

Iof kan hans nypåhittade rädsla för snökarmar bero på han gamla rädsla för skotrar. 

 

Det stod ett gäng killar ca 20 m in i skogen med deras monster till skotrar (hästens tanke inte mina)

och trots att dom bara stod där så kan dom ju anfalla. 

Så då gör man ju det som är det enda vettiga att göra. 

Man tappar fattningen och springer in i en snöhög. Såklart. 

Och såklart anfaller snöghögen en då. 

Det tar liksom stopp. 

Och vars ska man då ta vägen. 
Man hoppar i i ett träd.

Och det vet ju alla att det gör ju jäkligt ont. 

 

Jag trodde jag skulle dö. 

Trodde nog Lightning också.