Jag har ju inte jobbat på länge nu när jag legat sjuk. Så när jag väl började jobba, började jag klockan sju. Härlig tid att börja när man har blivit van att sova. Hela dagar.

Så på kvällen gör jag som jag brukar. Stället väckarklockan på sex. Hua. Lägget mig och blundar. Somnar. Och vaknar två timmar senare. Kl 24.05. Tittar på klockan. Skönt får sova 6 timmar till. Blundar. Vaknar kl 1. Sättet mig upp och tror jag har försovit mig. Tittar på klockan. 5 timmar kvar. Somnar om vaknar vid två, med ett ryck. Tänk om den inte ringer? Tänk om jag försover mig. Första dagen på nya vicket och jag sover hemma. Så håller jag på hela natten. Vridet och vänder. Är orolig för att inte vakna samtidigt som jag är orolig att jag inte får sova nog. Hur ska jag orka? Somnat om tio i sex. 12 minuter senare ringer klockan. Och jag kväver en impuls att kasta fanskapet i väggen och somna om.

Vattumannen: du vet vad du vill men just nu verkar det som om världen vill precis det motsatta. Ganska trist.




Väldigt trist. Tyck och tänk mer som mig säger jag.

inatt eller ja imorse vaknade jag av att det inte gick att andas. Näsan var igen täppt. Härligt mysigt.

Samtidigt som jag fumlar mig ur sängen mot toaletten för att hitta papper så känner jag en enorm huvudvärk.

Men bra nu har jag fått en hjärntumör också.

Det är så skönt att vara hypokondriker när man är sjuk.

Så efter att jag har kurerat mig med en mina bästa vänner, nezeril och Ipren fumlar jag mig tillbaka till sängen. Slår tån i dörrkarmen. Vill skrika av smärta.

Vill slå mig för att jag inte tänder lamporna. Jag är trots allt väldigt själv i lägenheten det är ju inte så att jag skulle störa någon med lite lyse.

Sen lägger jag mig och där i mörkret med en dunkande tå, ingen täppt näsa och dunkade huvud så börjar jag planera min begravning. För att det är en hjärntumör som inte går att göra något åt det förstår ju vem som helst.

Jag fick 23 år. Det är ju så man blir deprimerad.

Men där någonstans i mina deprimerande tankar måste jag ha somnat om. Och jag vaknade halv tolv. HALV TOLV. Hela dagen har ju gått. Jag som sover länge om sover till åtta. Förstår ni vad den här förkylningen vinner över mig?

Vad den gör med mig?

Hostar och känner att jo huvudet sprängs. Pannan säger PANG.

Så jag ligger där nästan påväg att påbörja min hjärntumör teori igen när jag inser att. Kom igen Malin. Du är nästan halvfärdig sjuksköterska. Om än du har tagit en liten paus från det hela så måste du tänka här.

förkyld i tre veckor, ont i pannan när du böjer dig fram, lock för öronen.  ont runt ögonen och kinder.

Kan det vara så att det är bihåleinflammation?

Om ni bara viste hur stolt jag över mig själv. Jag nästan svämmar över. Igår kunde jag besegra världen och få världsfred. Ingenting var omöjligt.

Jag vet för de flesta där ute är det en bagatell sak. Ni gör det två gånger per år.

MEN JAG HAR BYTT DÄCK. Det är stort.

Jag har aldrig bytt däck förr. Jag har alltid haft turen att vara tjej. Och jag är inte ett dugg feministisk så mig gör det inget om pojkvännen, pappa eller farbror byter däcken åt mig.

Men igår gjorde jag det själv. Bara för att jag kan.

Fy fan va jag är bra.

"Hämta fälgkorset" sa pappa.

"vist" sa jag. Som att jag viste vad ett fälgkors var för något. Man vill ju inte visa sig dum.

Fast just att det var ett kors gjorde ju mitt sökande lite lättare.

Jag fick loss bultarna som satt fast som om dom var dit svetsade.

Jag fick dit däcket.

Och jag fick fast bultarna så dom nästan är dit svetsade.

Kanske ska lära mig byta olja när jag ändå håller på.

Jag älskar mitt liv. Och med det sagt kan jag även säga att jag ljuger. Jag är less på förkylningen från helvetet som aldrig går över. ALDRIG. Om jag då var sjuk så jag var sängliggande. Nu är jag bara nå halvdant. Ska det va ska det va, tycket jag.

Måste bara notera någonstans att det är härligt att jag för andra natten i rad vaknar halv tre, klarvaken. Det är få människor som är vakna nu kan jag säga. Det är jag och små killarna som bränner gummidäcken på sina mopeder Här i närheten.

Provlopp med stjärnorna idag. Eller stjärnan och hopplärkan. Marre såg jätte fin ut. Den lilla hästen med världens bakkliv. Vann lätt på 20 tid. Nu spelar det ingen roll om man vinner eller inte, när det är provlopp. Men alla vinster är bra vinster vill jag säga. Bra för självförtroendet om inte annat. Mojje hopplärkan starlight skötte sig rätt bra han med. Han travade faktiskt. Det såg bra ut. Tills sista sväng. Då glömde han svänga. Sånt som händer. Man springer ner i diket ibland. Men återigen , tänk på det positiva. Han travade hela vägen.

Ibland rätt så ofta slår det mig hur underbara vänner jag har.

Det finns få saker i världen som gör att jag vill slita av mig håret i ren frustration. En av de sakerna är när jag ska använda datorn. Jag hatar datorer. Jag är född i fel årtionde. Jag borde vara 70+ taggare. Jag borde tillhöra den generationen som fortfarande vill betala sina räkningar med pappers avi.

Idag skulle jag fixa ihop en router. Inte så svårt. Det såg jätte lätt ut när Emanuel skulle visa mig. Så klickar du här. Och sen skriver du in det här numret där. Och så ett lösenord.

Lätt som en plätt.

Ja tills jag skulle göra det själv. L ä t t som en p l ä t t intalar jag mig själv. Gör ett försök innan du öppnar fönstret och kastar ut datorn.

Men det är sladdar till 1000. Jag hatar sladdar som slår knut på sig själv. Så mitt tålamod är slut redan när jag har satt in strömmen till denna router.

sen går det inte. Jag byter sladdar. Jag provar allt jag bara kan. Men det står samma jäkla meddelande på skärmen. " INGEN INTERNETANSLUTNING"

Här är jag nästan flintskallig.

Så får jag ett sms av Emanuel.

" går det dåligt?"

Svarar bara ja.

Och 20 min senare ringer det på dörren.

Vem är det om inte Emanuel. Och hans söta son.

Så nu sitter jag i mitt vardagsrum och bloggar. Jag kan om jag vill ta min dator och sitta i köket. Jag kan tappa upp ett bad och Facebooka därifrån. Så alla vet att jag badar.

Fem minuter efter att räddaren i nöden fixade min dator så ringer det igen på dörren.

Där står Helge med hennes pojkvän. Men framförallt har hon med sig nybakade muffins.

Så en halvdålig dag avslutades med en helt underbar kväll. Där jag faktiskt har kvar både hår och dator. Samt blivit lite sötare tack vare sockret.

Karlsson på taket. Eller Gustav Svensson på taket. Vi njuter av hösten jag och mina djur. Och han på taket njuter tyvärr ofta av att fånga råttor till isbjörnen.

Good things happen to good people. För att vara lite internationella. Så då funderar jag vad jag har gjort för ont. Kanske bara inbillar mig att jag är snäll. Om man förnekar något nog mycket kanske det försvinner. Ska prova.

Jag kan fastslå att efter att ha agerat hovslagare, jag äger inga muskler över huvudtaget. Och mina ryggkotor är numera bara en. Och jag blev en dm kortare på köpet. Men jag bytte båda framskorna på Marre. Och nästan alla sömmar kom högt upp. Tur hon är gammelskodd... Men nästa gång är jag bättre. Positivt tänkande

Men jag såg fotboll. Jag fattar inget men jag såg matchen. Eller delar. Men det är stort för att vara jag. Och nu ska vi tydligen vinna vm också. För att vi slog Holland. Som aldrig förlorar. Annat än i vm finaler.

Nu skriver jag ett sånt här inlägg som ingen bryr sig om. Ungefär som uppdateringarna på Facebook.

Johan Gustavsson skriver "vaknar, på vänster sida idag." kl 08.12

Och 25 personer trycker på "like".
Andra skrivet " härligt"


För vist är det just härligt att veta att idag vaknade Johan. Slipper man ju fundera om han dog inatt. Eller tog sovmorgon. Och att han vaknade på vänster sida! Helt otroligt vild och galen! Jag som vaknar på höger sida.

Ändå är vi där och kollar uppdateringarna på människors otroligt meningslösa liv. Men ändå spännande liv. Vi kan inte vara utan. Och vi måste dela med oss av saker som är stora.

"@ Gustavs place med Olov.

Otroligt stort. För mig. Men bryr sig andra?




Jaja det jag skulle skriva var, höjden av lyx måste ju vara att krypa ner under täcket i det kalla rummet när du har nybäddat. Eller hur? Det känns extra fluffigt, extra svalt extra allt. Men hur lyxigt är det inte då när den rennäddade sängen är bäddad i splitter nya sängkläder? Fundera på den ni.


Hur det skulle se ut som Facebook uppdatering?


Malin Vestlund säger renbäddat i splitter nya sängkläder! LYX!!!!

Like

Är jag dålig hästfantast om jag kände en gnutta glädje när jag kom hem till mina föräldrar för att äta middag (älskar dom mer och mer för var dag som går) och fick veta att fader och farbror redan varit ute och kört hästarna idag.
Jag kände inte för att bli blöt och lerig. Jag är less på att bli blöt och lerig så fort man sticker ut näsan.

Vattuman: Med månens hjälp blir fredagen lite av en höjdpunkt, med romantik, nöjen, glamour och hög mysfaktor.



Alltid gillat den där månen.

Bra inlägg jag skrev. Nu blev jag inte alls påmind om att vara mörkrädd. Vist är det barnsligt. Man vet att det är fånigt men man kan inte göra något åt det. Hjärnan spelar en ett spratt. Går som inte att kontrollera.

Ett stort glas mjöl och limpsmörgås med ost är vad jag ska äta nu. Ingen bryr sig. Onödigt vetande. Jag vet.

Men det är så fruktansvärt gott.

Tänkte förövrigt baka bullar. Inte nu men i veckan. Men det är ju smörbrist. Hur kan det vara smörbrist?

Finns inte smör att få tag på.

Och bullar gör man icke på margarin. Det ska vara äkta smör.

vidare kan jag säga att jag startar Mojje och Marre nästa vecka.

I Umeå.

Mojje spår fem.

Marre spår 12.

Jag ger upp. Jag kommer troligen ALDRIG få ett bra spår. Vem har jag förargat så fruktansvärt mycket att dom ger mig så dåliga spår? Fransmannen hos Bergh? Men har han så stort inflytande

Igår var jag på hockey. (HEJA LULEÅ) fast ni spelar förfärligt dåligt och ska vara glada att lindköping var sämre. Men hur ni tar sm guld kan vi analysera sen.

För det jag kom på när jag satt där i arenan på mina kanon platser därifrån jag nästan kunde ta på spelarna. Och känna svett lukten ( kanske inte så lockande) var att jag vill köra ismaskin. Ser superkul ut. Risken är ju den att jag sabbar sargen. Men lite större plan gör väl inget?

Kan man känna sammanhörighet utan att ha talats vid.

Kan man känna sig glad i själen utan någon speciell anledning.

Kan man sakna någon man aldrig haft.

Kan man längta efter någon man aldrig mött.

Kan en blick säga mer än 1000 ord.

Kan samhörighet sträcka sig längre än vad man tror.

Kan rädslan stoppa en från att prata.

Kan tanken förstöra en idé.

Kan man ångra något man aldrig gjort.

Kan det säkra  bli osäkert.

Kan man hoppas på det omöjliga. När det man har känns tryggt.

När speciella människor dyker upp. Vad gör man då?

Vaknar. (duktigt)
Tvingar mig upp från sängen.
Går till köket.
Slår på kranen för att fixa kaffe. Jag behöver kaffe på morgonen. Jag behöver ett jämt intag av kaffe hela dagen.
Kranen bara fräser åt mig.
Inget vatten kommer.
Tydligen har dom glömt att meddela att dom stänger av vattnet mellan 07.00-16.00. UNDERBART. Säger jag. UNDERBART.
Inget kaffe. Inget vatten. Och jag som har tvätttid.

Vi grävde ett litet hål

Vattuman: egentligen vill du ta det lungt med det blir svårt eftersom du får så många intressanta förslag.



Vilka förslag berätta för mig! Jag är nyfiken. Hade tänkt krypa ner under täcket nu. Bör jag vänta?

Efter för få timmars sömn begav jag mig till stallet. Började skotta ut.(mocka) ( väldigt fult ord) gick ut med skottkärran tittade efter min isbjörn till hund. Hon satt under sitt träd och jagade ekorrar. Vänder mig om och tycker att jag i ögonvrån ser något äckligt som rör sig på marken. Jag skyller på min trötthet att jag inte uppfattade tidigare vad som skulle hända. Eller vad det svarta var. Plötsligt har jag en råtta springande över mina röda stövlar. Som jag nu måste bränna upp. Men jag dog inte. Jag har vuxit ur min fobi. Jag skrek så alla i min omgivning blev döva men jag dog inte. Vilket man får se som ett framsteg. Råttan om den överlevde min tortyr lär icke komma tillbaka inom en snar framtid.

För väldigt länge sedan, i min ungdom. Hade jag en period där jag tänkte ta jägarexamen.  Jag trodde det skulle passa mig utmärkt. Tills jag insåg att det faktiskt innebar att jag måste skjuta. På djur. Just den delen var ju inte så jätte kul.
Annars så tror jag att jaga är helt min grej. Vandra i skogen. Höra kvistarna och löven under skorna. Sitta på en stubbe med en kosa och kaffe som är kokad över den öppna elden.

Ja om man nu får ha en eld när man jagar. Det är jag osäker på. Men just delen vara ut i skogen tidigt på morgonen, när det fortfarande är rått i luften. Världen har inte riktigt vakna än. Det tror jag är min grej.

Sen var det ju det där med att vara tyst också...Min grej?

Tror jag pratar fast än jag är själv. Med mig själv man får så bra svar då. Att man anses smått galen på köpet är en anna sak.

Men det jag skulle komma till med mitt jaktinlägg så här på morgonkvisten är att jag har en förkärlek till jakttorn.
Jag vet inte varför. Men när jag är ute och kör bil (helst åker då) eller går kikar jag alltid efter älgtorn. Dom är så finurliga. Så kreativa rackel som borde blåsa ner vid varje vindpust. Men ändå så fina där dom står i dimman, och höstfärgerna.  

Jag skulle nog nästan kunna börja jaga bara för att få sitta i ett. Om det inte vore för den delen att man måste skjuta mot djur.