Förra veckan var jag inte säker på att jag skulle överleva. För att vara dramatisk. Men en liten sanning ligger det i det hela. Jag är så bra på att vara sjuk när jag är sjuk. Sen kan det ju vara så att har man varit förkyld i 3-4 veckor är kroppen rätt slutkörd. En lärdom jag fick under min jag dör vecka var att jag aldrig mer i hela mitt liv ska förska få patienter utan matlust att äta. Ni kommer inte få höra följande ord från min mun. " Men smaka, bara lite" " Kanske kan ta in en näringsdryck. Dom är goda. Ett litet glas." " Du vet man måste äta, man behöver energin för att bli frisk." " Någonting som du är sugen på? Kaffe?"

Ni kommer få höra mig säga till min sjuksköterska. (ja jag har egna sjuksköterskor) " Sätt dropp." (ja jag bestämmer över dom.) (Kanske inte...)


Men jag har inte haft någon som helst matlust. Jag har enbart mått illa när jag har tänkt att jag måste äta. Tvingat i mig ett glas fil. Två gånger per dag. Sen har jag sovit. Och så har jag haft min mamma " Men du MÅSTE ÄTA MALIN"

Och jag har bara velat ge henne en rak höger när hon har sagt det. Om det inte vore så att jag var så trött. Så jag kanske ska vara glad att mina patienter också är trötta. Annars skulle jag väl gå omkring med blåögon hela tiden. Och inte ett snyggt sminkat ett.

Men så i förgår. Då var jag helt plötsligt sugen på mat. Iof Kalaspuffar och fil. Vet inte om det räknas som mat. Men jag minns att det var gott.
Sen blev jag sugen på fiskbullar, potatismos och spenat.
Samt kaffe.

Så man kan säga att jag har återuppstått.