inatt eller ja imorse vaknade jag av att det inte gick att andas. Näsan var igen täppt. Härligt mysigt.

Samtidigt som jag fumlar mig ur sängen mot toaletten för att hitta papper så känner jag en enorm huvudvärk.

Men bra nu har jag fått en hjärntumör också.

Det är så skönt att vara hypokondriker när man är sjuk.

Så efter att jag har kurerat mig med en mina bästa vänner, nezeril och Ipren fumlar jag mig tillbaka till sängen. Slår tån i dörrkarmen. Vill skrika av smärta.

Vill slå mig för att jag inte tänder lamporna. Jag är trots allt väldigt själv i lägenheten det är ju inte så att jag skulle störa någon med lite lyse.

Sen lägger jag mig och där i mörkret med en dunkande tå, ingen täppt näsa och dunkade huvud så börjar jag planera min begravning. För att det är en hjärntumör som inte går att göra något åt det förstår ju vem som helst.

Jag fick 23 år. Det är ju så man blir deprimerad.

Men där någonstans i mina deprimerande tankar måste jag ha somnat om. Och jag vaknade halv tolv. HALV TOLV. Hela dagen har ju gått. Jag som sover länge om sover till åtta. Förstår ni vad den här förkylningen vinner över mig?

Vad den gör med mig?

Hostar och känner att jo huvudet sprängs. Pannan säger PANG.

Så jag ligger där nästan påväg att påbörja min hjärntumör teori igen när jag inser att. Kom igen Malin. Du är nästan halvfärdig sjuksköterska. Om än du har tagit en liten paus från det hela så måste du tänka här.

förkyld i tre veckor, ont i pannan när du böjer dig fram, lock för öronen.  ont runt ögonen och kinder.

Kan det vara så att det är bihåleinflammation?