Dessa stunder dyker upp lite då och då. Speciellt när vinterdäcken ska på eller av på bilen.

Men en av dessa stunder dök upp igår. När jag helt plötsligt insåg att det är ju mörkt ute.

Och jag är mörkrädd. Jag är inte lika dödligt mörkrädd som jag är för att se råttor levande (eller döda) men mörkrädd är jag. Jag tycker mörker är ett jäkla påhitt.

Och inte blir mörkret bättre av att jag låg och läste en deckare igår kväll. En barbarisk bok där folk blev dödade hit och dit utan någon speciell anledning.

Så när jag tillslut alldeles för sent släckte ljuset för att sova var mörkret så kompakt att jag funderade på att ha en nattlampa på. En liten en som sitter i en kontakt. Men sen kom jag på att det är ju fasiken läskigt om man somnar och vaknar mitt i natten. För inte kommer jag ihåg att jag har en nattlapmpa i väggen då. (iaf var det så när jag var liten och då sprang jag med lätta steg in i mina föräldrars sovrum. Knackade pappa på pannan. (uppskattades inte) frågade om han var vaken. (vilket han alltid var..konstigt jag som var så smidig och tyst)För det är så läskigt i mitt rum och min hund kan inte sova! sen  kröp jag  ihop mellan mina föräldrar. Till en lätt grymtande fader som tyckte det här var påhitt. Oftast drog jag med min gigantiska gossedjur till hund också. Hört att mina föräldrar tyckte det här inte var härliga nätter för deras del. Men jag trivdes bra där mellan dom.

Åter till igår.

Där låg jag. I mörkret. Livrädd för mördare och tjuvar.

Vist lät det som om någon var i vardagsrummet?

Knackar det på dörren?

Fönstret. (troligt jag bor högst upp)

Det låter som om någon är och rycker i handtaget. Steg i trappan.

Ja man kan säga att jag gjorde det bästa för att skrämma upp mig själv.

Just då, eller alltid. Önskar jag att det låg någon bakom mig som kunde skydda mig från alla hemska oljud.

Som andades trygt. Som jag kunde krypa lite närmare. Ha som skydd. Nä då skulle det inte alls vara fel att vara osingel på riktigt.