För några veckor sedan mötte jag ett härligt gäng när jag var ute och körde med Marre.
I en träddunga vid vid vägen satt det två killar. I militärkläder. Vända från mig. Marre som i vanliga fall bara är rädd för hästar som är mindre än henne själv tyckte att dom här figurerna var allt lite läskiga.

Jag hojtade att dom skulle vända sig om och prata. Bara så hon skulle höra att det var människor och inte utomjordingar.
Den ena killen vänder sig om. Och är grönmålad i ansiktet. Som i sin tur är lika rörligt som en sten.
Han bara stirrar på mig. Med ett gevär i handen.

Marre går på två ben förbi dom. Hon vet inte vars hon ska ta vägen. Jag förstår henne. Inte ens jag viste vars jag skulle ta vägen.


Så idag. Kom jag och körde hästen som är rädd för sig själv.
Och vilka stöter jag på. Om inte samma två killar igen. Tror jag iaf. Sminket i ansiktet gör det svårt att veta.
Hur läskiga som helst. Tyckte även Mojje som helst ville krypa ur skinnet. 

Nu vet jag inte vad jag ska vara mest rädd för.


* Att dom jagar ute på Pitholms heden. Är det inte bara björnjakt nu? Innebär det att det är björnar här ute.

* Att dom jagar ute på Pitholms heden, olagligt. Det är ju surt. Vem vet vad dom jagar. Häst?

* Att det är två idioter som tror vi ligger i krig och får för sig att skydda landet.

* Att vi faktiskt ligger i krig.

Ska ni läsa en bra bok i erat liv läs den här .

Om jag kunnat skulle jag ha suttit på en parkbänk mitt i London och bara läst och läst.

Men det tillät inte Sandra.

Synd, för det hade varit bra för plånboken.

En vacker dag ska jag berätta för er om London resan.

Nu ska jag läsa.

I min värld så sover personer över 75 år nu. I min lägenhetsbygdnads värld vaknar det precis.

Och lever om.

För TVn måste ju vara på högsta volym. Och man MÅSTE spela instrument. Att det är just spela dom gör det tvistar det lärde om.

Och när de äldre har gett upp.

Tror ni inte de unga paret vid sidan om mig börjar bråka.

Och skrika.

Och kasta saker.

Gärna tunga saker.

Ibland tror jag någon dör där inne.

Ibland funderar jag på att gå in och medla.

Säga att ni kommer ingenstans genom att skrika åt varandra.

Ni M Å S T E lyssna på vad den andra säger.

Och jag vet att jag låter som en bittertant. Men jag vill sova.

Jag vill så gärna sova.

Sköterska: Malin du har ingen pojkvän va?

Nej.

Sköterska: Du vet inte om att dygnet bara har 24 timmar va?

Nej.

Sköterska: Jag antar att du inte har några problem med att fylla upp fritiden?

Nej.

Jo det vill jag.

Maardam, sprang till sig en andra plats idag.

Mojje klarade kvalet.

Och jag befann mig på jobbet. Just den delen vill jag inte skryta med. Just den delen suger. Även om jag älskar mitt jobb så älskar jag mitt trav mer.

Jag har legat vaken halva natten och orat mig för att det inte ska gå och lasta, att dom inte ska få på dom förbygeln. Att dom ska glömma hästarna. Jag har gått igenom allt som bara kan gå fel.

Trots att pappa har hållit på med det här i 30 år så litar jag inte riktigt på honom.

Så när jag vid halv tre skulle ringa och kolla läget, fick jag höra att Marre var dålig i värmningen. Att hon var oselad trots att det vara bar 15 min kvar till loppet fick jag en puls på 239 och mina händer började darra.

När jag en halv timma senare gick in på ATG för att se resultatet var pulsen uppe i 598 och jag skakade värre än ett asplöv. Hon är ju inte bland dom tre och det är dom tre första som vissas på resultatet så kan nog inte se vad hon blev. Tänkte jag.

Och sant det var bara de tre första som visades. Och det tog några sekunder innan jag utbrister.

" MEN HON BLEV TVÅA!"

Sen kan jag ha gjort ett glädje tjut så alla sjuksköterskor kom i ilande fart och trodde att en patient hade dött.

Men det var ett helvete att inte få vara på banan.

Vissa av er vet att jag skriver väldigt mycket. Om allt möjligt. Jag har oftast en liten skrivarbok i väskan. Så jag kan klottra fritt. Älskar att klottra.

men för nån dag sedan hade jag ingen bok att klottra i. Så klottrade i mobilen.

Skulle nu läsa mina briljanta utlägg.

Hade inte tänkt skriva det här. Men måste göra ett undantag.

"Är jag dum eller tänker jag fel när jag säger att jag inte till kämpa för kärleken?

Jag kamrar med att alg färdig ssk, jag kamar med att hinna med kastarna, jag kamrar med att hinna jobba, jag kamrar med att hinna träffa mina bänner, jag kamrar med att hålla lägenheten sen, jag kamrar med att hinna jaha mat, jag kamrar med att hinna vara ung för det är viktigt. Heja litet är en föda lång jans så ursäkta mig om jag tycker just att ck. Jas inte ska vara det jag inte hitta så känslor för att andra nå bra.

Så fruktansvärt poetiskt.

Tror det ska stå så här; Är jag dum eller tänker jag fel när jag säger att jag inte vill kämpa för kärleken. Jag kämpar med så mycket annat. Jag kämpar med att blir färdig sjuksköterska. Jag kämpar med att hinna med hästarna. Jag kämpar med att hinna jobba. Jag kämpar med att hinna umgås med kompisar. Jag kämpar med att få ihop livet. Jag kämpar med att hinna vara ung, för det är viktigt. Hela livet är en enda lång kamp. Så ursäkta mig om jag tycker att just kärleken inte ska kämpas fram. Jag kan inte hitta känslor för andra som jag inte har. Bara för att andra ska må bra.

En timmas sömn var vad jag fick ihop efter jobbarnatten.

Allt för att hinna spela golf med min far. Och hans jobbarkompis. Som när jag tänker efter inte dök upp.

Vad gör man inte för den ädla sporten.

Jag lyckades faktiskt fokusera 7 hål. Resterande minns jag inte så mycket av. Kan hände att det beror på att det gick käpprätt åt varmare breddgrader de sista två hålen.

Resterande av dagen som var kvar har gått i sömnens tecken. Jag tror jag har sovit med ögonen öppna.

Vid åtta for jag och handlade.

Då ringer pappa.

" Malin, vi skulle ju köra häst idag."

Förstår ni hur trött jag är då?

Jag G L Ö M D E bort att jag har travhästar som måste tränas. Som den sanna djurplågare jag är.

På det här viset vinns det inga lopp.

Fast det var värt det. Golf har blivit roligt igen.

Ingen där ute som känner sig manad att gå en runda på typ söndag. ( vet med säkerhet att inga hästar ska köras då)

Måste verkligen tvinga mina vänner att börja spela.

Jag hade lite kämpigt förra veckan. Jag är uppvuxen med att undersöka alla födelsemärken jag har och inte har. Jag har blivit iväg tvingad till Dr. Hassler i Luleå inte bara en gång. Och jag kunde vara säker på att han skulle komma med en förbannad spruta en halv millimeter från mitt ansikte. Pedagogik med rädda barn var inte hans grej.

Min morfar dog när han var 33 år ung, i malignt melanom. Den fruktade hudcancern. På den tiden. Början av 70 talet så var väl inte behandlingarna dom bästa.

Mamma var åtta när hennes pappa dog. Vilket kanske har gjort att hon är lite extra rädd för det här med födelsemärken, därav inpräntning från tidig ålder hur födelsemärken ska se ut.

Så jag dog en smula när jag upptäckte ett födelsemärke som inte såg ut som det ska se ut. Jag solar ju inte ens så hur ska jag ha kunnat få cancer intalar jag mig själv. Samtidigt som jag lite smått börjar fundera om jag ska dö vid 23 års ålder.

Och inte vågar jag säga nå till min mor, bara vetskapen skulle ge henne magsår. Så jag var tyst. Logiken i mitt tänkande är inte alltid på topp.

Tillslut efter det jag planerade min begravning så inser jag ju att det här går inte jag måste ju kolla på det.  Så är det, saker och ting måste sjunka in. Ska ja ha cancer så ska jag tametusan vara förberedd på att jag har det också när jag får beskedet av läkaren. Vilket jag såklart man aldrig kan vara.

Så jag ringer vårdcentralen, och berättar att jag troligen är en smula hypokondrisk men jag går enbart och oroar mig för detta födelsemärke som ser konstigt ut och blöder.

Den snälla sjuksköterskan säger vänligt att det troligen inte är någon fara, att födelsemärken kan ibland vara lite konstiga utan att det för den skulle är något. Men att jag ska komma in så ska dom titta på det.

Detta jag gör, och sköterskan säger att det inte är någon fara, men med tanke på att min morfar dog i detta så ska även en läkare få se på det. Bara för att lugna mig.

Patientvård kallas det vist.

Och i måndags fick jag träffa en läkare som också sa att det inte var någon fara.

Så hade jag överlevt en vecka av dödshot.

Jag trodde inte man kunde vara så rädd. Och ju mer man tänker på det ju mer övertygad är man att man har fått det.

Trampad av en häst på foten. Man ska inte använda Foppa tofflor i stallet. Lärt mig det den hårda vägen. Kört en häst som var mer uppåt än framåt. Tappat mobilen mitt ute i skogen. Spenderat 1000 kr hos en veterinär. Allt innan klockan 10 idag.

Men det finns nog en gud för mobilen återkom. Tack. Mitt liv är i den där mobilen. (måste ändras)

Påtal om gud. Såg en film. Ritualen. Bra faktiskt. Handlar om just gud och djävulen.  Väldigt kort förklaring. Beskrivning.

Men hur som helst, frågade en väldigt klok person om han trodde på gud. Och fick ett väldigt bra svar. Mest för att jag tyckte rätt lika.

För tror jag på gud. Antagligen inte. Jag gick och skulle konfirmera mig under ett år.

En vecka innan vi skulle konfirmera oss satt jag i kyrkan och kände: Nej det här var inte min grej.

Så jag slutade.

Jag tror att gud är en trygghet. Sen tror jag inte det spelar nån roll om det är gud eller Allah  eller Buddah.

Det är något man kan känna tröst i. Och spelar det då så stor roll om han finns på riktigt eller inte.

Jag vet inte om jag tror på ödet. Men jag tror att vissa saker bara sker. Vi kan aldrig göra något för att förhindra det. Eller göra någonting åt det.  Och jag tror att allting som sker och sker på grund av någonting och har en mening.

Fast då återkommer man till frågan om vem som styr ödet?