Om det är någon som har saknat mig under min vecka när jag inte har varit hemma så är det isbjörnen. Hon lämnar inte min sida. Igår morse när jag vaknade. (klockan var närmare 12 men det är en annan femma) så låg hon på mitt huvud. Hon vill ha närhet. Eller kväva mig, nu när jag tänker efter.

Ni vet när man har äran att sova bredvid människor som snarkar. Man hoppas och ber till gud att man ska hinna somna innan dom gör det. Vilket man aldrig gör.

Sen ligger man där och blir argare och argare för att dom envisas med att snarka. KAN DOM INTE BARA SLUTA?!

Tillslut är du så trött och arg och slut att du funderar på att sätta en kudde över ansiktet på den som sover bredvid dig. Men det gör du ju inte. Självklart. Utan du kör in ett finger i sidag och säger (fräser) VÄND PÅ DIG SLUTA SNARKA!

Personen vänder på sig och du är precis till att somna, när du hör det bekanta ljudet en gång till.

Framåt små timmarna slutar det dock.

Men då kan du inte somna. För då är du helt plötsligt orolig att personen har dött. För det blir så knäpp tyst.

Så du gör samma sak igen. Finger i sidan och frågar: Är du vaken? Lever du?

Så har min natt varit. Fast det har varit min hund. Och istället för att snarka. Så har hon studsat upp och ner. (funderade på att öppna ett fönster och studsa ut henne)

Sen har hon tvär lagt sig ned.

Och där ligger jag med ögonen vidöppna. Öronen på helspänn.

Dog hon?

Hon andas inte.

Gud kan man göra HLR på en hund.

Lagt en hand på magen. Nej hon är död.

Fått panik.

Petet på henne.

Och en yrvaken hund har tittat på mig och krupit fram och lagt sig på min kudde. Och somnat. Och snarkat.

Men vem bryr sig. Hon lever ju.