Vad säger man när man kommer och ska köra bil hem till sin lägenhet ( det var spännan de fem dagar i ett land där dom envisas att köra på fel sida av vägen har satt sina spår) upptäcker man att hela vägen är borta med vinden.
Ett enda stor hål erbjuder mig följande alternativ, antingen hoppar jag över den med bilen. Borde gå om jag tar sats kör nog fort med rätt lutning så tror jag min lilla bil kan flyga.
Alternativ två är ju att köra en annan väg hem.
Men se här är jag inte som andra. Jag lär mig en väg. Sen håller jag mig till den vägen. Jag är inte kapabel till att lära mig 298 andra vägar.  Eller det är jag. Men jag hinner inte lära mig andra vägar. Även om jag bott i Piteå av och till i 23 år så är jag inte intresserad.
Så jag blev lite ställd och var tvungen tänka en och två gånger hur jag skulle kunna ta mig runt och till lägenheten och fortfarande ha nog med tid kvar för att komma i tid till jobbet.

Till slut har jag trixat mig runt Munksund och nästan kört över en gubbe i gräsklippare. (Störst går inte först)

För att springa upp till min lägenhet för att hämta nycklar och kort till jobbet.

Låser upp och drar i handtaget.

Dörren sitter fast.

Sliter och drar.

Tänker att har jag blivit svag.

Jag är rätt stark. Vill jag iaf tro.

Min dörr överbevisar mig.

Men våld löser ju allt. ( vi ser ju det runt om i världen alla slåss så det måste ju vara bra)
Jag blev arg, morrade till dörren att jag tänker byta ut fanskapet så fort jag får chansen och sparkar i den allt för hårt enligt vad min fotupplevde men dörren öppnade sig.

Så när jag springer in i lägenheten med bara några få minutrar kvar till jag börjar jobba tänker jag för mig skälv. Är det här ett täcken på att jag inte är välkommen hem? Borde jag stanna kvar borta. Har någon saknat mig. Frågorna är många.