Jag hade lite kämpigt förra veckan. Jag är uppvuxen med att undersöka alla födelsemärken jag har och inte har. Jag har blivit iväg tvingad till Dr. Hassler i Luleå inte bara en gång. Och jag kunde vara säker på att han skulle komma med en förbannad spruta en halv millimeter från mitt ansikte. Pedagogik med rädda barn var inte hans grej.

Min morfar dog när han var 33 år ung, i malignt melanom. Den fruktade hudcancern. På den tiden. Början av 70 talet så var väl inte behandlingarna dom bästa.

Mamma var åtta när hennes pappa dog. Vilket kanske har gjort att hon är lite extra rädd för det här med födelsemärken, därav inpräntning från tidig ålder hur födelsemärken ska se ut.

Så jag dog en smula när jag upptäckte ett födelsemärke som inte såg ut som det ska se ut. Jag solar ju inte ens så hur ska jag ha kunnat få cancer intalar jag mig själv. Samtidigt som jag lite smått börjar fundera om jag ska dö vid 23 års ålder.

Och inte vågar jag säga nå till min mor, bara vetskapen skulle ge henne magsår. Så jag var tyst. Logiken i mitt tänkande är inte alltid på topp.

Tillslut efter det jag planerade min begravning så inser jag ju att det här går inte jag måste ju kolla på det.  Så är det, saker och ting måste sjunka in. Ska ja ha cancer så ska jag tametusan vara förberedd på att jag har det också när jag får beskedet av läkaren. Vilket jag såklart man aldrig kan vara.

Så jag ringer vårdcentralen, och berättar att jag troligen är en smula hypokondrisk men jag går enbart och oroar mig för detta födelsemärke som ser konstigt ut och blöder.

Den snälla sjuksköterskan säger vänligt att det troligen inte är någon fara, att födelsemärken kan ibland vara lite konstiga utan att det för den skulle är något. Men att jag ska komma in så ska dom titta på det.

Detta jag gör, och sköterskan säger att det inte är någon fara, men med tanke på att min morfar dog i detta så ska även en läkare få se på det. Bara för att lugna mig.

Patientvård kallas det vist.

Och i måndags fick jag träffa en läkare som också sa att det inte var någon fara.

Så hade jag överlevt en vecka av dödshot.

Jag trodde inte man kunde vara så rädd. Och ju mer man tänker på det ju mer övertygad är man att man har fått det.