Nuförtiden är det ju inne med STORA glasögon. (snyggt tycker jag som älskar glasögon)
Samt hatt.






Låt oss säga att jag och min far var före våran tid.





Jag var icke ett vackert barn på den där bilden. Annars tycker jag ofta jag hade min storhetstid som snyggast när jag var under 5 år.

Startade Marre igår, allt som KAN gå fel GICK FEL. Underbart är ordet jag brukar söka vid dessa tillfällen.

Tänkte inte på att jag skulle barfotaanmäla marre en timma innan första start. Vid den tiden hoppade jag runt på ett ben och svor för att Slurken trampade mig på foten. (foppatofflor är icke att rekommendera i stallet)  P21 lopp som ingår i V5an. Jahapp. Var inte mycket annat att göra än att le säga okey det här fixar jag. Springa i panik till shoppen, köpa nya skor och söm. 200 kr.

Hittade Herr Nilsson som kunde sko om åt mig. Eller jag hittade honom inte. Men jag insåg att 90 % av de som är i Boden pratar finska. Enbart. Inte till mycket hjälp när man inte ens kan räkna på finska.  Så min far i sundsvall hittade Roger. (mobilen är en bra uppfinning)

Sen kunde tydligen inte kuskarna volta dagen till ära, så vi var något försenade. Härligt när man egentligen började jobba klockan två och hade en snäll kille som stannade kvar och jobbade till halv sex åt mig.  Då vill man inte komma sent. senare.

Skulle köra Marre i värmningen, hade ingen hjälm. 1000 kr fattigare. Fast en snygg hjälm rikare.

satte mig upp insåg att min far hade vänt fotstöden åt fel håll. Härliga tider. Om jag inte hade haft kort hår så skulle jag slita av mig det helt.  Värmde med benen i en väldigt konstig ställning och tackar redan nu för mina utslitna höfter. Men älskar min farbror som hade skiftnycklar i bilen och kunde fixa det hela åt mig.

Inser innan start att hon har slagit sig högre upp än vad vi har skydd, ny springmarsch till shoppen införskaffade nya gamacher. 500 kr fattigare. :)

Loppet gick, var inte säker på att kusken förstod mina körorder. Håll henne rak vid start, ta inte upp henne för fort och sen är det bara köra. Med tanke på att han pratade finska och sist jag träffade honom hade han tolk. Hans svar ja ja var inte betryggande när han slängde sig upp och körde iväg.

Men Maardam gick iväg, såg fin ut hela loppet och fick pengar med sig hem. 1000 kr. Vad gör det när jag redan innan start lyckas med att spendera 1800 kr..  Jag är så bra på att vara förvirrad.

stressade iväg efter starten, packade, duschade hästen, sprang med brickor och tappade bort mobilen. Allt för att hinna hem innan halv sex.

Sist iväg från stallbacken.

Härligt att sätta sig i en bil som aldrig fungerar. Fläkten fungerade inte. Fönsterrutorna gick inte få ned. Att säga att vi åkte bastubil hem är inte ens halva sanningen. Jag trodde jag skulle svimma av vätskebrist.

Att jag skulle svimma av vätskebrist kanske inte var helt obefogat när jag vid fem på eftermiddagen kom på att sist jag åt eller drack var klockan sju på morgonen.

Men nu som sagt var MAARDAM GALOPPERADE INTE!

Jag såg en dokumentär för nån dag sedan. Om kriget i Bosnien. Det slog mig än en gång hur fruktansvärt skyddad man är i detta land. Så lite man vet. Största problemet för tillfället är hur hemskt det är att fattiga barn i Sverige inte får en chans att resa utomlands utan de får semestra i Sverige. (själv semestrade jag i Sjulnäs. Två mil från mitt hus och jag har klarat mig rätt bra.) (menar bara att fattigdom är kanske andra saker än just semester i Thailand.)

Men åter till kriget. Det var rätt starka bilder i denna dokumentär. Helt plötsligt mellan två bilar ser jag två människor ligga. Eller det som är kvar av två människor. Damm och blod samlas över armen som har skilts från kroppen. Och det här är inte en film. Barnen som gråter, de gråter inte för att en människa bakom kameran ber om det. De gråter på riktigt.

För några år sedan jobbade jag på ett äldreboende. Natt. Men en ny tjej. Hon var inte så mycket äldre än mig. Jag minns att vi satt och pratade om ytliga saker. Som att hur kan man färga underhåret rosa.
Jag vet inte hur men nyfiken som jag är frågade jag tillslut vars hon var i från. Bosnien svarar hon. (eller ja nån stad där i landet)

Hon flydde från kriget.

Kriget? Vilket krig. Frågade jag.

Hennes blick när jag inte viste vad som hade hänt i hennes land kommer jag aldrig glömma. Jag är helt insatt i andra världskriget tack vare skolan. Men jag vet inget om ett krig som startade för 10 år sedan i Europa.

Och då skämdes jag en aning.

Hon började berätta. Hur allt hade varit normalt, hur de hade lekt tillsammans med andra barn i staden. Varit över hos grannen.
För att nästa dag bli anmälda av grannen. Jagade. Hur hennes bror blev misshandlad av hans bästa kompis mitt på gatan. Hur ingen gjorde något.
Hur det flydde mitt i natten. Att det kom ifrån sin pappa och bröder. Hur hon och mamman och hennes yngre syster fortsatte. Hur hon tappade bort dom också. Hon var ett barn. Själv i ett krig.


Jag mådde illa av att se det på tv. Hon levde i det.

Hennes mamma och syster överlevde. Hon överlevde. En av hennes bröder överlevde. Hennes äldsta bror dog. Hennes pappa är försvunnen.

Och ändå hatade hon inte de som gjorde det här mot dom.

Jag brukar tänka på den här tjejen och natten när jag tycker jag har det jobbigast i världen. För att få lite perspektiv.


Jag är rädd när jag ser skräckfilmer. Thriller. Såg Shelter igår, och tyckte det var lite obehagligt att somna själv.
Runt om i världen lever människor i en skräckfilm. Barn som borde få vara barn, och inte ligga och frysa av kyla.
Eller se sin trygghet bli misshandlad av andra. Sönderslagen gul och blå.

" Det är alltid intressant att åka bil med dig Malin, man vet inte vars man hamnar"

Vilket är sant. Idag försökte jag hamna i Haparanda. IKEA. Inte affären jag brukar besöka årligen.

Jag och mamma satte oss i bilen. Hon förstörde radion och jag körde RÄTT!!

Halvvägs ut i ingenstans. Där det faktiskt är fint. Skulle jag kunna fiska så skulle jag bosätta mig där nån gång. I en stuga.

Men där hände det.

Från ingenstans dök den upp på min högra sida. En fågel.

Hann inte göra någonting innan den var under bilen och överkörd.

Jag fick inte stanna och utföra HLR heller.

Sen fick jag ångest. Först för att jag har haft ihjäl en dunig fågel.

Sen för att jag insåg det kunde ju  vara mammafågel.

Tänk alla bäbisfåglar. Vem tar hand om dom nu. Jag har utrotat en hel familj. Jag mår dåligt.

Min älskade far är inte mångordig av sig.

Hans älskade dotter är rätt mångordig av sig. Det och skrattet har jag fått från mammas släkt. ( inte det att pappas släkt inte skrattar, det gör dom bara inte lika högt)

Jag brukar ringa pappa då och då. Oftast så säger han mest " jaha...mm jaja...nä få se. (just nä får se är när jag tycker vi ska köpa nya saker till hästarna)

Pappa tycker det är onödigt att ringa. Därför ringer jag lite till. Bara för att jag älskar honom.

Men idag tyckte han det fick vara nog.

Han tycker inte att samtalet som är JÄTTE VIKTIGT inkluderar när jag ringer och säger " DU MÅSTE KOMMA HEM FÖR GUSTAV SVENSSON HAR LÄMNAT EN GIGANTISK RÅTTA UTANFÖR HAGARNA JAG KAN INTE GÅ NÄRA" 


Men råttan var stor. Och jag är liten.

Vet ni vad jag insåg där när jag var hos veterinären. Jag skulle missa min lillebrors student.

Jag har bara en lillebror. Jag har bara ett syskon. Och jag älskar honom. Ibland, nästan jämt.

Och nu skulle jag missa ögonblicket när han kommer ut ur en byggnad i kostym och en studentmössa på skallen. Jag skulle inte få skrika GRATTIS (vara pinsam och hoppa upp och ner, för det är det jag gör bäst) hänga blommor runt halsen och vara en rätt stolt syster.

Det kanske inte är så stor grej att ta studenten nuförtiden. Men jag ville iaf inte missa det.

Så jag började gråta. Där jag satt ensam i ett rätt kallt rum, men min hund som låg under min klänning i ett försök att gömma sig medan hon skakade och såg nere ut. Ensammast i världen var jag. Och jag grät och sen grät jag lite till.

Klockan slog 12.02. Och hoppet att hinna gratta Jonas var ute.

Och då, öppnas dörren in kommer en väldigt snygg kille som blir lite ställd av att se min mascara rinnandes för kinderna. Och jag känner att oj varför kan jag inte vara NORMAL. Bara en gång i mitt liv.

Igår fick jag panik. Fast det är en hemlighet. Satt ute på bron tillsammans med min isbjörn. Hem kommer min lillebror. Som inte är så liten längre. Han stannar och pratar med mig. Helt otroligt jag vet, men det var inte det jag fick panik över. Det jag fick panik över var när jag tittade ned på mina ben.

Där såg jag det. Ett åderbråck.

" JONAS KOLLA JAG HAR FÅTT ÅDERBRÅCK!!! JAG ÄR INTE GRAVID, VARFÖR HAR JAG ÅDERBRÅCK?"

(Har hört att det är då man får dom)

Jonas sa att det är väl inte så konstigt att jag har fått det, jag är ju gammal sa han. Sen i nästa andetag frågade han vad åderbråck var. (tackar älskade bror)

Sen går han in, lämnar mig i min förtvivlan.

Så sätter mig och stryker över mitt åderbråck.

Och då inser jag att det är blåbärssorbe.

Paniken över.

Låt oss säga så här, vore jag en häst skulle dom inte avla på mig. Jag vettetusan om jag ens skulle leva om jag vore häst.
Var hos en läkare för att kolla upp min rygg som ständigt gör ont.
Han tittade på mig.
Frågade om jag hade reumatisk artrit. Vilket jag hoppas att jag inte har.
Sen så tittade han lite mer på mig. Jag var sned överallt.
Mitt bäcken var snett, mina skulderblad var sneda. Min rygg var sned. Mitt knä var inåtböjt. Fötterna också.

Han tittade på mig och sa med allvarlig röst. Du får inte vara gravid. Din rygg kommer gå av då.

Sen fick jag inte köra häst heller.

Inte jobba.

Det är ett under att jag får sitta.

Sen knäckte han till ryggen, halsen, bäckenet. Jag tror jag blev några centrimetrar längre faktiskt.

Innan jag gick därifrån lovade jag honom att jag inte skulle vara gravid än på ett tag. Men han kunde ju glömma att jag skulle sluta köra häst. Jag tror ev jag kan ha skrattat åt hans dumma förslag.

Dansen som min farmor och farfar dansade i logar när jag var yngre.

Dansen som min farfar försökte lära mig, och jag stod på hans fötter och han räknade 1-2-3,4. Medan radion spelade dansbandsmusik. Jag följde med i svängarna, stod nära farfar som luktade en blandning av häst och rakvatten.

Igår dansade jag det. Fast utan så på fötterna på personen i fråga.

Och vet ni?

Det var roligt. På riktigt.

I mitt nästa liv ska jag lära mig dansa.

Ska först bli

• författare.
• proffstränare och vinna elitloppet
• sångerska
• Stor och känd författare.
• detektiv (detektivbyrån ska heta spanarna)

Men sen ska jag lära mig dansa.