Jag såg en dokumentär för nån dag sedan. Om kriget i Bosnien. Det slog mig än en gång hur fruktansvärt skyddad man är i detta land. Så lite man vet. Största problemet för tillfället är hur hemskt det är att fattiga barn i Sverige inte får en chans att resa utomlands utan de får semestra i Sverige. (själv semestrade jag i Sjulnäs. Två mil från mitt hus och jag har klarat mig rätt bra.) (menar bara att fattigdom är kanske andra saker än just semester i Thailand.)

Men åter till kriget. Det var rätt starka bilder i denna dokumentär. Helt plötsligt mellan två bilar ser jag två människor ligga. Eller det som är kvar av två människor. Damm och blod samlas över armen som har skilts från kroppen. Och det här är inte en film. Barnen som gråter, de gråter inte för att en människa bakom kameran ber om det. De gråter på riktigt.

För några år sedan jobbade jag på ett äldreboende. Natt. Men en ny tjej. Hon var inte så mycket äldre än mig. Jag minns att vi satt och pratade om ytliga saker. Som att hur kan man färga underhåret rosa.
Jag vet inte hur men nyfiken som jag är frågade jag tillslut vars hon var i från. Bosnien svarar hon. (eller ja nån stad där i landet)

Hon flydde från kriget.

Kriget? Vilket krig. Frågade jag.

Hennes blick när jag inte viste vad som hade hänt i hennes land kommer jag aldrig glömma. Jag är helt insatt i andra världskriget tack vare skolan. Men jag vet inget om ett krig som startade för 10 år sedan i Europa.

Och då skämdes jag en aning.

Hon började berätta. Hur allt hade varit normalt, hur de hade lekt tillsammans med andra barn i staden. Varit över hos grannen.
För att nästa dag bli anmälda av grannen. Jagade. Hur hennes bror blev misshandlad av hans bästa kompis mitt på gatan. Hur ingen gjorde något.
Hur det flydde mitt i natten. Att det kom ifrån sin pappa och bröder. Hur hon och mamman och hennes yngre syster fortsatte. Hur hon tappade bort dom också. Hon var ett barn. Själv i ett krig.


Jag mådde illa av att se det på tv. Hon levde i det.

Hennes mamma och syster överlevde. Hon överlevde. En av hennes bröder överlevde. Hennes äldsta bror dog. Hennes pappa är försvunnen.

Och ändå hatade hon inte de som gjorde det här mot dom.

Jag brukar tänka på den här tjejen och natten när jag tycker jag har det jobbigast i världen. För att få lite perspektiv.


Jag är rädd när jag ser skräckfilmer. Thriller. Såg Shelter igår, och tyckte det var lite obehagligt att somna själv.
Runt om i världen lever människor i en skräckfilm. Barn som borde få vara barn, och inte ligga och frysa av kyla.
Eller se sin trygghet bli misshandlad av andra. Sönderslagen gul och blå.