Satt hela förmiddagen med Tilly på djursjukhuset. (heter det så?) min lilla isbjörn skakade och var allmänt hängig.

Efter det att vi hade väntat en timma och femton minuter fick vi träffa en djursjuksköterska. (ja jag vet att det inte heter så men jag vet inte vad jag ska kalla dom) som satte nål på henne. En blå pvk för en som funderar. Sen tog hon blodprover.

Och mitt hjärta värkte. För Tilly tyckte inte alls det där var så kul och hon försökte klättra upp i min famn. Min älskade lilla hund. Men hon var trots allt duktig och stod ut. Värre var det för matte.

Vi röntgade för att se så hon inte hade fått i sig något olämpligt. Vilket hon inte hade fått. Även om jag var helt övertygad att jag såg en visselpipa där i magen. Men jag såg fel. Iaf enligt vetrinären. Och jag får väl lita på honom i dessa tider.

Men Tilly fick stanna kvar. Över natten. För att få antibiotika och vätskedropp.

En infektion och värmeslag var diagnosen. Värmeslag är ju inte så konstigt med tanke på att jag knappt har fått i henne vatten igår. Jag tog en spruta och sprutade på tungan.

Men oj vad hemskt det var att lämna henne. Jag lovade mig en sak när jag skaffade hund. Det ska vara en hund. Idag insåg jag att jag misslyckades med denna tanke, Tilly är min bäbis. Typ, mitt allt.

Och sen insåg jag om jag känner så här för en hund. För hon är trots allt en hund. Hur kommer jag då känna för mina barn. Jag kommer linda in dom i bommull för att de inte ska göra illa sig.