Vet ni vad jag insåg där när jag var hos veterinären. Jag skulle missa min lillebrors student.

Jag har bara en lillebror. Jag har bara ett syskon. Och jag älskar honom. Ibland, nästan jämt.

Och nu skulle jag missa ögonblicket när han kommer ut ur en byggnad i kostym och en studentmössa på skallen. Jag skulle inte få skrika GRATTIS (vara pinsam och hoppa upp och ner, för det är det jag gör bäst) hänga blommor runt halsen och vara en rätt stolt syster.

Det kanske inte är så stor grej att ta studenten nuförtiden. Men jag ville iaf inte missa det.

Så jag började gråta. Där jag satt ensam i ett rätt kallt rum, men min hund som låg under min klänning i ett försök att gömma sig medan hon skakade och såg nere ut. Ensammast i världen var jag. Och jag grät och sen grät jag lite till.

Klockan slog 12.02. Och hoppet att hinna gratta Jonas var ute.

Och då, öppnas dörren in kommer en väldigt snygg kille som blir lite ställd av att se min mascara rinnandes för kinderna. Och jag känner att oj varför kan jag inte vara NORMAL. Bara en gång i mitt liv.