Amiral Aubiose är LIVRÄDD för shetlandsponnyer. L I V R Ä D D.

Vi lunkade på där i skogen. Livet var helt okey. Men kallt.

Så kommer detta livsfarliga ting emot oss.

Svart som natten och yvigt hår.

Amiralen viste inte var han skulle ta vägen. Om han kanske skulle försöka flyga?

Krypa, gräva.

Efter ett fåtal försök att fly utan att lyckas bestämde han sig att det bästa är nog att kasta sig mellan träden. Trots allt.

Några meter framför oss stod den lilla varelsen och tittade förvånat på den stora hästen som inte viste vad han skulle göra för att skydda sig själv.

Har jag sagt att jag älskar min familj?

Broder: Alltså jag förstår inte hur jag kan vara så lång och smal.

Jag: Du släktar väl Vestlunds.

Broder: Ja men du ser ju inte ut som oss, vem släktar du då?

Finns det något knapp man jan stänga av hjärnan? Tvkontroll fast hjärnkontroll. Trycka på paus. Så fort jag lägger ner huvudet på kudden börjar tankarna snurra.
Och jag orkar inte tänka.

Nu har jag försökt skriva om Elitloppet i två dagar. Få ihop en text. Kanske lite smårolig. Men det går inte. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag trivs så fruktansvärt bra nere i söder. I vanliga fall. Extra bra elitloppshelgen.

Elitloppsaktionen. Lika bra att börja i en ände.

Häst nr 68 och 24 var de två hästar jag hade valt. Lägg Borga Glamor och New Generation på minnet. Dom kommer bli bra. (Björn Goop och Stall Zet har uppenbarligen bra smak. Ja förutom Goop som är sponsrad av Sofiero) (men han har ett sånt fint leende att jag förlåter honom för det också.)

Sen har jag ju redan berättat att fredagen var kvällen jag och mitt lokalsinne hittade varandra och tog oss hem genom byar.

Elitloppsfesten.  Ni vet hur man taggar. Festernas fest. Livet leker. Man lägger ner extra tid på sminket. Ja det hinner man ju bara för att man inte har ett stall att vara i, eller ett jobb att passa. Man slipper komma fram med sågspån i håret. Och lukta handsprit. (just handspritslukten kanske inte är så farligt på en fest. Sprit som sprit.

Och den var helt okey. Varit med om roligare kvällar. Tex den spontana nykterhets festen jag besökte kvällen innan. (och med nykter. Menar jag att jag kan ha varit den enda nyktra)

Elitloppet. Eller ska jag säga Commander Crowe? Eftersom jag har vetat att han kommer vinna Elitloppet en mindre evighet. Redan innan han var klar för elitloppet om vi ska vara ärliga. Steg jag och Noppan upp 10 minuter tidigare än vad vi behövde och klistarde ihop en liten skylt till våran stjärna.

Sist vi gjorde en skylt var den gjord av en ölkartong och helt felstavad. Det här är en förbättring.

Sanity i all ära. Men jag förstår inte hur hästen kan ha blivit så uppsnackad som han blev. Vinna elitloppet. Efter ett bra lopp i Umeå. Det bygger inte en elitloppsvinnare. Att han skulle klara två snabba heat kändes mer som en saga än sagohästen själv. Har han ens kommit i mål än?

Jag blev kär i Commander Crow när jag såg honom springa på en blåsig bana på Mantorptravet för en jäkla massa år sedan. Jag stod vid staketet. Längtade hem. Och såg en ardenner leka hem segern mot små varmblod.

Gänget vi campade med hade även de den goda smaken att heja på C.C.

 

Vilket slutade med att vi var otroligt populära vid vinsten.

 

Jag har aldrig upplevt så många kameror riktade mot våra ansikten. (jag är ju trots allt inte känd, än)

Vi var så populära att vi tom hamnade på Svt sporten.

 

Varför dom tyckte vi passade bra in det repotaget vet jag inte. Men all reklam är bra reklam antar jag. Synd att jag inte hade gjort en skylt till mig själv.

Mira vill följa med till pite. Klok hund. Väldigt klok hund.

https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_204418567.jpg" class="image">

Ligger i sängen. Trött efter en galen helg. Orkar knappt hålla ögonen öppna. Men vill inte somna än. Vill inte att helgen ska ta slut. Elitloppet en gång om året.

Finns det en människa på jorden som förtjänar att vinna elitloppet är det Calle Whilborg.
Mer genuin hästintresserad människa får ni leta efter.

Solsemester i all ära. Men inget slår att umgås med dessa filurer.
Bott i stallet sen jag kom hem. Gången har aldrig varit så sopad. NÅGONSIN.
Hunnit vara i skogen, suttit på en stubbe och funderar över livet medan isbjörnen letat pinnar till sin egna pinnsamling.
Kört Amiralen. Som gick att köra. Sist jag körde honom, för en vecka sedan var han het och tung i munnen. Han är fortfarande pigg. Men reglerbar. Och det är alltid ett plus.
Kört Lightning för första gången. Han är en jätte. Gigantisk. Men vilken lunkhäst. Trodde först han skulle somna på gången. Sen var jag nervös att han skulle somna i skogen. Vilket man skulle få se som ett minus.
Tjuren Ferdinand kallas han numera.

Hej. Jag lever. Jag vet ni har saknat mig. Även om ni inte själv vet om det.

Får som sagt var till Cypern förra veckan.

Hann inte mer än landa, så var jag hemma.

Jag låg under en klarblå himmel med en strålande sol lysandes på mig, och i tankarna var jag redan hemma.

Så där mellan havet och palmerna bestämde jag mig för att sluta.

Ligga på en solstol 320 mil hemifrån och redan tänka, när jag kommer hem ska jag fixa lönen, skriva på papper för sommaren. Packa inför Stockholm. Får inte glömma vaccin till hunden. Måste handla det där. Fixa en sele till hästarna. Skriva papper på hästarna.

Förstår ni hur fel det är. En vecka ledigt och redan första dagen började jag planera hemfärden.

Så jag slutade med det.

Och har tagit dagen som den kom.

Jag har sovit. Jag tror ingen kan förstå hur mycket jag har sovit. Det är som jag har sovit igen alla vakna nätter och tidiga mornar.

Solat.

Ätit.

Intagit några icke alkoholfria drycker.

Gått omkring.

Skrattat.

Surrat.

Spelat kort.

Helt underbart har det varit.

Igår körde jag 100 mil. I en bil. Tack för underhållningen.
Frös och duschade i ösregn i Sundsvall.
Såg Quite Charming bli helt bortvänd i starten.
Hur det gick till från spår ett vet jag inte. Två galopper blev det. Slutade med en 4 e plats.
Hämtade två hästar. En jätte och en lite större jätte.
Amiral aubiose och lightning face.
För att vara exakt.
Hemma och i säng hos föräldrarna halv tre inatt.
Väckt klockan sex av pappas jobb. Som jag helt plötsligt inte alls gillar. ( tufft när jag också jobbar där)
Kört två banjobb.
Mojje galopperade. Och lillen skötte sig nästan.
Konstaterar att jag har ett mindre sandtag i Bhn. Hur det går till vet jag inte. Är alltid skitigast och blötast när jag är på trav.
Ska införskaffa våtdräkt.
Tränat mig själv. På gym.
Började jobba.
Inser att jag inte ätit lunch. Och middagen står kvar på hatthyllan hemma.
Livnär mig på tuggummi och kaffe.
Jag kommer dö av undernäring om det här fortsätter.
Slutade nio.
Till stallet.
Bli lite kär i jätten lightning face.
Som tror han är en knähund.
Och nu. Ligger jag i sängen. För trött för att röra mig. Släcka lampan och somna.
Inser att jag fortfarande inte ätit middag.

Det här mina vänner är bara en parantes i mitt liv. Men jag HATAR att spara ut mitt hår. Helt ärligt. Jag ser FÖRDJÄVLIG ut.

Och jag vet att jag är bra att skämta om mitt hår aka fågelbo.

Eller påsar under ögonen.

Eller det obefintliga gäddhänget som jag trots allt har.

Men jag är rätt bra på att tycka jag är ser rätt bra ut. Ni vet älska en själv. Och bli älskad.

Men jag vet inte om jag kommer klara av att spara ut det här fanskapet.

Det är som att om inte mitt hår ser bra ut. Så ser jag sliten ut.

Och vem vill se sliten ut.

Vet ni vad det värsta är-.

Det är att det händer på en natt.

Går och lägger mig. Älskar livet.

Vaknar.

Tänker fan. Vad händer.

Panik köper en hårfärg.

Det ultimata lösningen när man inte hinner skaffa klipptid.

Färgar håret.

Inser att det här blev icke bra.

Panik skaffar en klipptid.

Säger gör vad ni vill.

Klipp kipp färg färg.

Så är man snygg igen.

Vet ni problemet nu?

JUST DET JA UTLANDSRESA STOCKHOLMS RESA.

Jag kommer få dåligt självförtroende under dessa två veckor.

Så träffar ni mig. Säg att  jag ser snygg ut. 
För allas bästa. Framför allt mitt egna.

Herre Gud och fru gud och alla di barnen. Jag vet inte vad jag har gett mig in på. Alls. Överhuvudtaget.

Jobbat natt.

Vaknat. Inte allt för tidigt.

Och det känns som jag har svept en flaska whiskey.

Dansat på ett bord hela natten.

Blivit slagen i huvudet.

och avslutat kvällen med en tequila shot.

Och får jag säga det själv. Tycker jag det är väldigt orättvist att det känns som jag har bakfyllan från helvetet varje gång jag vakar av.

Med tanke på att jag jobbar med att rädda folks liv.

Typ.

Tror ni resorb och en iprem fungerar mot det här också?

Ska skriva på papper för sommaren. Då ingår det alltid att löneförhandla.

Som jag älskar att löneförhandla.

Så här ser jag det framför mig.

Stor chef sitter i en stor stol. Vänd mot fönstret.

Själv sitter jag på yttersta kanten av en lite ranglig trästol.

Den stora chefen vänder sig om. Tittar mig i ögonen. Lägger sina händer i knän på den perfekt strukna kostymen.

" Ja Malin" säger chefen. " Då var det där här med lönen. Vad hade du tänk dig"

"Jo alltså..." börjar jag.

Innan chefen avbryter mig och säger.

" 5000 kr är vad vi kommer erbjuda dig"

"Men vänta nu!"

" Jo du vet det är hårda tider, alla måste bidra till att spara till landstinget. Dra sitt strå till stacken"

Och det är ju sant. Så jag kommer tacka ja till ingen lön.

Ungefär så ser jag scenariot framför mig.

Är själv. Vilket jag ofta är. Men utan Tilly. Det är konstigt vad ett vitt litet yrväder kan vara bra sällskap.

Speciellt när man är mörkrädd.

Inser att jag inte bör lägga upp kort på mig själv. Där jag ser ut som hej kom och hjälp mig.

Eller så är det bra att jag lägger ut dom. Så kanske någon kommer och hjälper mig. Typ med hårfärg.

Ve och fasa.

Två nya hästar till stallet. Varför inte. En är en trogen gallopör. Som egentligen är travhäst. Bara glömt det i slutet.

Och travar mojje. Kan vi få vilken häst som helst att trava.

Snart Cypern.
Sen Stockholm.
Herre Gud (och fru Gud och alla di barnen) vad jag längtar.
Enormt mkt.
Allt lär bli en besvikelse. Som det alltid blir när man längtar.

Eller tror hästen ska trava ett helt lopp. För man känner det på sig. Då jan man med säkerhet veta att det är galopp första kurvan.

Sov gott. Jag är vaken. Funderar på att kidnappa tillbaka Isis. Aka tilly.

Det är konstigt vad man kommer ihåg saker. Jag kommer ihåg att för ett år sedan var jag på studiebesök på ambulansen. Just den här dagen. (kom även ihåg att jag slog en kollega. Men dom pratade om råttor. I mjölkpaket. Det var en ren reflex. Jag ogillar råttor. Rätt mycket. Och jag har inte intagit mjölk sedan dess.) (ja tills nyligen när jag fick lite kavrings på just mjölk. Man kan tro jag är gravid.) (och för att reda ut saker och ting. Det är jag inte. Jag är en nunna.) (den sista är tamejtusan sant)

Aldrig velat jobba där. Aldrig drömt om någon ambulans.

Tills jag var där.

Och insåg att det är där jag ska vara. Så småningom.

Förhoppningsvis.

Jag älskar snö. Jag är ett vinterbarn. Född in i kylan.

Men snöstorm i maj. Allvarligt. Vars gick världen fel?

I morse när jag vaknade. Alldeles för tidigt för en lördag.

Slet mig upp.

Klädde på mig.

Tvingade upp hunden.

Gick blundandes ut.

Kände något blött på kinden.

kisade.

Jo men tamejtusan. Är det inte vitt på backen.

När jag kom till stallet. Selade ut treåringen. Så funderade jag om det inte var lika bra att dra på vinterskorna igen.

För det ser ut att bli en ny istid.

Tänk vad fort man glömmer. Treåringen är jobbig. Han är rädd för livet och sig själv i synnerhet.

Och när han inte är rädd för livet och sig själv i synnerhet så koncentrerar han sig inte.

Han svamlar på.

Som en tonåring.

Kan inte springa rakt.

Kan inte springa alls. Utan studsar fram. Gärna jämnfota.

hopp hopp hopp.

Eller så tittar han på saker. Som anfaller. Stenar. Vattenpölar. Grus. Fåglar.

Man vill bara dunka huvudet i något hårt.

Men så har han ju stunder när han skärper sig. Vilket är tur. Annars skulle jag inte fortsätta.

Så kör man Mojje. Som jag skulle kunna sätta upp Nora två år bakom och säga ut och spring.

Och det skulle gå bra.

Och jag har glömt hur han var när han kom.

Rädd för allt.

Panik.

För allt.

Jag vet inte hur många gånger vi satt i diket. För något han såg.

Oftast något som ingen annan såg.

Hur han snurrade på gången.

Gick på två ben ut.

Och nu sitter jag i boxen hos honom och pluggar när vi är på trav.

Han står med huvudet över mig och sover.

Han möter farliga saker i skogen. Men han springer bara förbi.

Han går två m bakom en. Utan att bry sig.

Lunk lunk.

Och lillen blir bättre. Nu galopperar han inte på gången.

Och han går genom vattenpölar.

Det tar tid det här. Men det ska nog bli bra så småningom.  Han är en fin häst. Mysig.

Nu lägger han huvudet under armen på en, så man ska klia honom i pannan.

Och det är ju kärlek när den är som bäst.

Inte vet jag, men börjar man bli gammal när man står i en provhytt. Provar en bikini och tänker "Vänta nu, vars är resten av tyget?"

Ska det här täcka något, eller har jag fått stora bröst. (Har jag inte.)

Men den där lilla triangeln får det att se ut som det.

Jag stod där inne. Framför spegeln och funderade om man skulle ta båda kuporna, sy ihop dem och dra ut det tygstycket lite så skulle det iaf täcka halva ena bröstet.

Då är ju bara frågan vad som skulle täcka andra. För oftast har man ju två.

Jag skulle alltså behöva köpa fyra bikinitoppar för att täcka deux seins.

Inte ekonomiskt försvarbart.

Som sagt var, jag har hört människor. (typ mina föräldrar) säga vars är resten av tyget.

Och jag har tänkt. Herregud. Så farligt är det inte.

Men nu tänkte jag, det. Vars är resten?

Så ja jag är gammal.

Det ska täcka.

Iaf halva bröstet.

Som ni vet har jag har jag ett litet problem med råttor.

Rätt stora problem om vi ska vara ärliga.

Typ Jag-skriker-när-jag-ser-dom-på-tv-problem. . (stackars grannar. Det är tunna väggar i lägenheten)

Så idag, var jag med min snart före detta hund i skogen och vandrade. Vi gillar att vara i skogen.

Ser att Tilly kommer fram till mig och har något i munnen.

Reflexmässigt säger jag "LOSS"

Nu ska ni betänka här, min hund kan ett kommando. Det är "sitt". Inte så att hon faktiskt sitter ner när man säger sitt. Utan hon stannar. Lägger huvudet på sned och viftar på svansen. Ibland. När hon känner för det.

Men så kom dagen. När hon helt plötsligt lyssnade på "loss"

Och spottade ut innehållet ur munnen. Nära mig.

På mina skor.

Eller i ärlighetens namn missade det skon. Precis.

Men vet ni vad det var?

Jo en förbaskad äcklig råtta.

Utan huvud. Men med svans och det räcker så bra så.

Jag skrek. Sprang, skrek.

Ni kan eventuellt ha hört det.

Man har absolut inget för att jobba i vården. Det slog mig imorse när jag kom till jobbet.

Ingen var där.

Och jag var sent ute. För jag orkade inte kliva upp. (ett jäkelskap att ha varit ledig länge man lär sig sova)

Tänkte har alla människor försovit sig?

Tills en jobbarkompis påpekade att det är helgdag. Vilket innebär helgbemanning. Vilket innebär lite personal. Fast såklart lika många patienter. Som helt otroligt är lika sjuka idag som de var igår. När vi var full personalstyrka.

Och samma vård ska dom ha. Det är här en intressant ekvation.

Så för resten av världen var gårdagen en halvdag.

Och dagen idag en helgdag.

Och för vården var det ytterligare en jävligdag. Då vi ska göra samma jobb som alla andra dagar i veckan. Men bara med väldigt mycket mindre resurser.

Nu är jag redo.

Igår var första gången för det här året man kunde befinna sig på trav utan att vara klädd som en eskimå. Vilket underlättar rätt mycket.

Jag har haft en väldigt konstig uppladdning för denna start.

Mest eftersom jag totalt hade glömt bort den. Tills kvällen innan. När nervositeten slog till med full kraft. Vilket var lite jobbigt. (jag måste allvarligt se över mina sömrutiner. Jag kommer snart bli ful utan tillgång på skönhetssömn)

Sen startdagen. Var jag likgiltig.

Inte alls nervös.

Vilket i sig är konstigt.

Jag kände att det spelar ingen roll hur det går idag. (Vilket det sällan gör, det är ju trots allt en häst)

Värmer. Hästen. Och mig själv. Hade ont i armarna redan innan jag satte mig upp bakom Mojje. (åter igen VEM säger att styrketräning är bra för kroppen VEM?) och det blev inte bättre av att Mojje var pigg. Ville springa. Öronen pendlade. Jag låg raklång där bak och försökte hålla ett tempo som inte skulle få oss att vinna en spetskörning i Elitloppet.

Sen började vi fundera. Skulle vi sätta på tåvikter eller kanske dra av bakskorna. Eftersom banan var perfekt.

Vi valde barfota.

Då blev jag lite nervös. Faktiskt.

Typ spyfärdig.

Vilket är en ny höjd för nervositet, även för mig.

Roger värmde. Och han kände väl ungefär samma sak som jag. Att hästen aldrig har känts så fin som nu.

Och varför ändra på något som känns bra. Är frågan. Och den frågan är ganska lätt att svara på. Man gör inte det.

Så skorna kvar bak. Inga vikter på.

Så kom defileringen. Jag var personligen redo för att läggas in på sjukhus då.

Provstarten.

Fem minuter till start.

En minut till start. Kör upp till start.

15 sekunder.

Jag la mig ner på en bänk för att slippa se. 
Men jag var inte underhållande med att skrika och hoppa igår iaf.

Starten gick. Mojje var inte rytmisk för fem öre. Jag väntade mig bara att han skulle gå över i pass.

Men med ett geni bakom tömmarna gick det bra. Han ska ju som trava in sig. Även om det tog längre än vad det brukar. Vi hade för lång käkrem på honom.

Sen galopperade hästar. Och hjärtat stannade varje gång jag hörde "Galopp....." uttalas i högtalarna. Men mojjes namn kom aldrig. Så kom upploppet. Ja efter två varv kom upploppet.

Roger körde inget i sista kurvan, så han hamnade ju en bit bakom. Jaha nu stannade han. En till Kramer Lavec.

Men det var nog bra. För då fick han bara trava på. I mojjetrav.

Sen mina vänner.

Sen visade han vilken förbannat bra häst han är.

När det väl stämmer.

För han sprang. Som han sprang.

Tills han fastande. Bakom en trött häst. Fast å andra sidan. Knuffade han den hästen över mål. Den hästen blev tvåa. Mojje. Han blev fyra.(för att uppdatera, han knuffade den precis över mål. Resten av loppet sprang han ikapp. Men han var nog bland dom snabbaste över hela upploppet. Tänk vad skillnad det är att studera lopparkivet. Live såg det helt annorlunda ut)

Vilket jag är nöjd med.

Så här i efterhand skulle vi ha ryckt skorna.

Men det är lätt att vara efterklok.

Moj Moj Starlight. Är en kanon häst.