Tänk vad fort man glömmer. Treåringen är jobbig. Han är rädd för livet och sig själv i synnerhet.

Och när han inte är rädd för livet och sig själv i synnerhet så koncentrerar han sig inte.

Han svamlar på.

Som en tonåring.

Kan inte springa rakt.

Kan inte springa alls. Utan studsar fram. Gärna jämnfota.

hopp hopp hopp.

Eller så tittar han på saker. Som anfaller. Stenar. Vattenpölar. Grus. Fåglar.

Man vill bara dunka huvudet i något hårt.

Men så har han ju stunder när han skärper sig. Vilket är tur. Annars skulle jag inte fortsätta.

Så kör man Mojje. Som jag skulle kunna sätta upp Nora två år bakom och säga ut och spring.

Och det skulle gå bra.

Och jag har glömt hur han var när han kom.

Rädd för allt.

Panik.

För allt.

Jag vet inte hur många gånger vi satt i diket. För något han såg.

Oftast något som ingen annan såg.

Hur han snurrade på gången.

Gick på två ben ut.

Och nu sitter jag i boxen hos honom och pluggar när vi är på trav.

Han står med huvudet över mig och sover.

Han möter farliga saker i skogen. Men han springer bara förbi.

Han går två m bakom en. Utan att bry sig.

Lunk lunk.

Och lillen blir bättre. Nu galopperar han inte på gången.

Och han går genom vattenpölar.

Det tar tid det här. Men det ska nog bli bra så småningom.  Han är en fin häst. Mysig.

Nu lägger han huvudet under armen på en, så man ska klia honom i pannan.

Och det är ju kärlek när den är som bäst.