Kylan brukar inte stoppa mig. Jag brukar trots istider köra häst. Sen brukar jag iof gå omkring och beklaga mig över smärtan när förfrusna händer,fötter och nästipp ska tina upp. SMÄRTA på hög nivå.

Men idag sa jag nej tack. Jag vägrar. Vi skulle köra snabbjobb med hästarna. Är det - 20 grader ute och man ska sitta och köra snabbt blir det genast kallt.  Avstod och körde bara vanlig motion. Vi ville inte frysa. 

Gissa vad? Jag frös förbaskat lika mycket om inte mer eftersom det tar längre tid att köra motionsrundan än vad ett snabbjobb gör. 



 

Det här skrev jag för en vecka sedan. På ettårsdagen av trafikolyckan. Men ångrade mig. Jag vet inte ens om jag skrev när han gick bort? Jag tror inte det. Det hör inte till bloggen om hästar och tokerier jag gör. Allt som oftast. Men lika fullt har det hänt.  Och jag har dig mycket att tacka. Jag vet att det är klyschor, men du fick mig att leva lite till.

Idag är det ett år sedan du gick bort. Ett helt år sedan. Jag trodde inte det var möjligt. Att gå vidare. Det är fruktansvärt orättvist. Varför du? Varför nu?

Han var en av de få som bara genom att höra mig säga Hej viste exakt hur jag mådde. Han var den enda jag inte kunde gömma mig bakom skrattet för. Han såg igenom det och mig. Han var den mest levnadsglada människa jag kände. Trots allt han hade gått igenom.

Jag är ju en sådan människa som tror att allt som händer ha en mening. Det måste ha en mening. Annars har en 2 syskon med hela sitt liv framför sig dött helt i onödan. Och det vägrar jag tro. Så kan det inte vara.

Även om jag hade väldigt svårt att se det så när det väl hände varför skulle en 21-åring dö. Vad kan det vara för mening med det.

Jag vägrade sörja, jag vägrade gråta. För skulle jag gråta skulle jag bryta samman. Och jag bryter inte samman. Jag ska vara den starke den som ler och säger att allt blir bra…så småningom. Framför allt skulle jag erkänna att du var borta.

Men som alla kloka människor vet så fungerar det inte så. För helt ärligt det är rätt skönt att bryta ihop ibland. Det är nödvändigt för att gå vidare.  Ta tag i mitt liv. Inte ta allt för givet.

Livet är för kort för att jag ska göra det andra tycker är rätt och normalt. Jag vill vara lycklig.  Gå igenom saker och komma ut starkare på andra sidan.

Det är hemskt, men jag hade mått lika dåligt nu och varit lika olycklig som jag var för ett år sedan om inte detta hade hänt. För Johan du fick mig att inse att livet är för kort. Alldeles för kort för att inte levas. Och för det är jag dig evigt tacksam. Det gör fortfarande fruktansvärt ont att tänka på dig. Men det går lättare. Jag kan minnas igen utan att hjärtat slits i 1000 bitar.

Jag börjar bli rädd, jag ser fler och fler tecken på att bli gammal. Och som om det inte vore nog.  Jag är även senil. Och tro mig jag är alldeles för ung för att vara gammal.

 Igår kväll skulle jag hämta min far från deras personalfest. (bara där har vi ett tecken på ålderdom, han är på en personalfest som jag skulle kunna vara på, men istället sitter jag hemma och studerar TVn.)

 Men tänker hur jobbigt kan det vara, pappa är ju gammal (säg inte att jag har sagt det) han vill nog hem tidigt och jag är ju numera en nattuggla.

 Klockan 22.00 sa jag tack och hej och kröp ner under täcket. Och min far var ute och slog klackarna i taket. (tvivlar jag kanske på men han var iaf inte hemma, som hans 22 åriga dotter var. )

 Klockan 24.00 vaknar jag av att Tilly skäller och min far kommer hem. Sen är det kört.

 Vaknar klockan tre på morgonen.. Klarvaken. Och här tror jag det var hemskt när jag för några dagar sedan vaknade klockan fem på morgonen och hade sovmorgon. Jag är ju värre än min mormor som har bakat sju sorters kakor innan klockan slår sju.

 Vrider och vänder mig i sängen. Till slut somnar jag om. Nästa gång jag vaknar slänger jag en blick på klockan. HALV SJU?! Jäklar vad jag har försovit mig. Rusar upp, in i en dörr. ( jäkligt onödigt att stänga dörrar sådär) snubblar över isbjörnen som yrvaket funderar vad som har hänt med matte. Letar febrilt efter mobilen så jag kan ringa sjukhuset och säga att jag kommer försent. Att jag försovit mig. Jag som aldrig försover mig.

 Halv fem. Halv fem på morgonen insåg jag att nu går det utför.  Halv fem på morgonen väckte jag hela familjen och halva grannskapet enbart för att jag trodde att klockan var halv sju.

I throw my hands up in the air sometimes
Saying AYO!
Gotta let go!
I wanna celebrate and live my life
Saying AYO!
Baby, let's go!

Det jag skulle skriva innan min underbara hund hoppade upp i min säng var. Jag tror jag har blivit vuxen. Det smärtar att säga men jag tror det är så det ligger till. 

Hur jag kom på det helt plötsligt?

Jo jag tänker så här.

Förr, när jag inte var gammal, och det var kallt ute. Nu pratar vi kallt. Typ -26

och mamma sa ”Idag måste ni ha långkalsonger, tjocksockar, vinterskor”. Och innan man hann tänka hade hon dragit ner mössan över öronen på en.

Man suckade. Drog på sig tygskor som slutade 5 cm under snökarmen, kastade av sig mössan och tog på sig en alldeles för tunn jacka.

Iden var att man skulle SE BRA UT, punkt.

Nu när jag inser att jag är gammal. Bor jag i långkalsongerna. Tjocksockarna åker på så fort jag funderar på att lämna golvvärmen. Jag köper inte jackan enbart för att den är snygg. Den är faktiskt varm också.
Jag må vara klädd som en eskimå men förtusan jag fryser inte!

Så mötte jag en 13 åring. (Kan hända det var en kusin åt mig kan hända), han skulle ha nya vinterskor.

"Ta några med höga skaft" sa jag. Insåg snabbt mitt misstag.

13-åringen tittade på mig. höjde ett ögonbryn och suckade.
Nä han skulle gå omkring i sneakers med lite foder i.

Se dessa ungdomar. Ni förstår inte.

Så här kändes det idag när jag var ute med och körde Mojje. Jag drunknade.



Men vist är det härligt väder? Underbart.

 Sen spenderade vi dagen med att titta på trav. Samt frysa ihjäl.





Vi röstade båda för att det är UNDERBART att vara "vuxen" för då kan man ju faktiskt gå och slå på bilen sätta sig i den och tina upp. Det fick man aldrig göra när man var liten. Vem bryr sig om miljön när man har isbitar till tår?

Lagomt till sista loppet insåg jag att det inte fanns ett enda bevis för att vi faktiskt varit på trav. Så lät Björn Goop ( ni vet han med leendet man kan dö för) stå som fotomodell.

Sa aldrig att det blev ett bra kort, fick ju inte ens med leendet. Besviken. Men vi hade iaf 5 rätt på travet. RIIIIIIIIIKA!

Senare på kvällen bar det av mot Sundbyholm slott. ( Ja jag insåg också att slottsmiljön var den rätta miljön för mig) Temat var rött på årets Breeders Crown fest. Festen som Hockeyligan ordnar. Hockeyligan är förövrigt den enda erkända fancluben inom travet. Dom hejar alltid lite extra på Håkan ”Hockey” Eriksson och Acclaim. (säg bara till om någon där ute vill bilda en fanclub till mig och marre)  Och jag antar att jag måste ha haft OTROLIGT roligt för jag har inte tagit några kort alls nästan.




OCH HÄR KOMMER DET BÄSTA MED HELA RESAN. DET BÄSTA I HELA MITT LIV när jag tänker efter.
Jag försökte även lära Noppan franska. Det går inte med ord beskriva hur det lät. Men ni som har sett Vänner, när Joey ska prata franska. SÅ LÄT DET. Jag dör.


Sen hände inte så mycket mer, soffhäng med How I met your mother. Glassätande dirket från förpackningen. ( Ben & Jerry´s) Hittade världens sötaste katt. Och träffade världens elakaste häst. Iaf enligt Noppan, men jag vet inte jag.





Det näst bästa med resan var ju självklar när jag fick min efterlängtade Mc Donalds burgare. Torr och med saltgurka. Jag kan erkänna att jag är den enda i Sverige som ÄLSKAR donken.



Fast det kan ju bero på att jag får äta den en gång per år. När jag är ner till stockholm. ( eller vars tusan du bor) Träffar världens bästa 08an, och bara är som vi är bäst.

(jag smygfotade även Stig Hs travanläggning och Henrik Larssons. Allt i största hemlighet såklart)




När jag tänker efter har vi inte gjort något i helgen. PRECIS SOM DET SKA VARA! (nu laddar vi mot elitloppet och vidare)

och undertiden kan ni ju titta på det här igen.

Jag har i hela mitt liv aldrig varit så vilse som jag har varit i helgen. Och då ska ni veta att jag är vilse för det mesta och alltid.
Fast just i helgen så kan jag inte påstå att det var mitt fel. Men för att se det positiva i det hela är ju att jag har fått se större delar av Eskilstuna, om nu Eskilstuna består av industriområde enbart.

Sen är det ju alltid extra roligt att sitta i en bil och köra ( av någon konsig anledning hamnar alltid jag bakom ratten, jag som ALDRIG vet vars jag befinner mig ens i min egna stad.) när alla pratar i munnen på varandra och alla har egna ider om vars vi ska och inte ska.

" KÖR KÖR KÖR"

" NEJ STANNA DU SKULLE SVÄNGA DÄR"

" JA NÄ JAG VET INTE VARS JAG BOR KÖR RAKT FRAM"

" HÄR FÅR DU INTE KÖRA"

" VÄND ÅHHH PITE VÄND"

och Pite tänker bara att hon vill hem till norrland där det bara finns en väg och några renar.

Ska snart till Stockholm och förvandla mig till en misstänksam norrlänning. Hemma kan jag lämna dörren olåst och nycklarna i bilen. Här finns ju inga tjuvar. (naiv javist) Så fort jag sätter mig på planet så tror jag att varenda människa är ute efter mig. När jag kliver av planet måste jag utstråla " SNÄLLA KOM OCH RÅNA MIG" jag kramar väskan och håller den hårt mot bröstet medan jag kisar med ögonen och blänger ilsket på folk.

Jag älskar att resa.

När ni är klädda så här

Plus
Plus
Plus



Kom då inte på att ni måste gå på toa.

(Fast jag frågade faktiskt hur det kändes innan också. Jag är inte helt känslokall)

Stressat och sprungit som en tok i stallet för att hinna göra klart maten innan 16.30.  Kvart över fyra börjar jag (bättre sent än aldrig) Klockan fem är jag ursinnig att ingen i familjen har kommit hem. (Överge mig sådär, maten blir ju kall) Kvart över fem inser jag att klockan jag har gått efter idag är inte är omställd till vintertid.