Det här skrev jag för en vecka sedan. På ettårsdagen av trafikolyckan. Men ångrade mig. Jag vet inte ens om jag skrev när han gick bort? Jag tror inte det. Det hör inte till bloggen om hästar och tokerier jag gör. Allt som oftast. Men lika fullt har det hänt.  Och jag har dig mycket att tacka. Jag vet att det är klyschor, men du fick mig att leva lite till.

Idag är det ett år sedan du gick bort. Ett helt år sedan. Jag trodde inte det var möjligt. Att gå vidare. Det är fruktansvärt orättvist. Varför du? Varför nu?

Han var en av de få som bara genom att höra mig säga Hej viste exakt hur jag mådde. Han var den enda jag inte kunde gömma mig bakom skrattet för. Han såg igenom det och mig. Han var den mest levnadsglada människa jag kände. Trots allt han hade gått igenom.

Jag är ju en sådan människa som tror att allt som händer ha en mening. Det måste ha en mening. Annars har en 2 syskon med hela sitt liv framför sig dött helt i onödan. Och det vägrar jag tro. Så kan det inte vara.

Även om jag hade väldigt svårt att se det så när det väl hände varför skulle en 21-åring dö. Vad kan det vara för mening med det.

Jag vägrade sörja, jag vägrade gråta. För skulle jag gråta skulle jag bryta samman. Och jag bryter inte samman. Jag ska vara den starke den som ler och säger att allt blir bra…så småningom. Framför allt skulle jag erkänna att du var borta.

Men som alla kloka människor vet så fungerar det inte så. För helt ärligt det är rätt skönt att bryta ihop ibland. Det är nödvändigt för att gå vidare.  Ta tag i mitt liv. Inte ta allt för givet.

Livet är för kort för att jag ska göra det andra tycker är rätt och normalt. Jag vill vara lycklig.  Gå igenom saker och komma ut starkare på andra sidan.

Det är hemskt, men jag hade mått lika dåligt nu och varit lika olycklig som jag var för ett år sedan om inte detta hade hänt. För Johan du fick mig att inse att livet är för kort. Alldeles för kort för att inte levas. Och för det är jag dig evigt tacksam. Det gör fortfarande fruktansvärt ont att tänka på dig. Men det går lättare. Jag kan minnas igen utan att hjärtat slits i 1000 bitar.