För tillfället känns det som att jag somnar med en bok i handen och vaknar med en bok på skallen. Att man inte har fått hjärnskakningar än är ju ett under. Det finns ju inte en enda bok som handlar om sjukvård som inte väger ett ton. Minst.

Det tar aldrig slut, böckerna blir tjockare och sjukdomarna blir värre.
Och jag vet att ALLA går igenom samma sak när dom studerar. Men det är som mer synd om mig.



( och eftersom det är synd om mig gör det väl inget om jag handlar lite små saker till hästarna antar jag?)