Jag börjar bli rädd, jag ser fler och fler tecken på att bli gammal. Och som om det inte vore nog.  Jag är även senil. Och tro mig jag är alldeles för ung för att vara gammal.

 Igår kväll skulle jag hämta min far från deras personalfest. (bara där har vi ett tecken på ålderdom, han är på en personalfest som jag skulle kunna vara på, men istället sitter jag hemma och studerar TVn.)

 Men tänker hur jobbigt kan det vara, pappa är ju gammal (säg inte att jag har sagt det) han vill nog hem tidigt och jag är ju numera en nattuggla.

 Klockan 22.00 sa jag tack och hej och kröp ner under täcket. Och min far var ute och slog klackarna i taket. (tvivlar jag kanske på men han var iaf inte hemma, som hans 22 åriga dotter var. )

 Klockan 24.00 vaknar jag av att Tilly skäller och min far kommer hem. Sen är det kört.

 Vaknar klockan tre på morgonen.. Klarvaken. Och här tror jag det var hemskt när jag för några dagar sedan vaknade klockan fem på morgonen och hade sovmorgon. Jag är ju värre än min mormor som har bakat sju sorters kakor innan klockan slår sju.

 Vrider och vänder mig i sängen. Till slut somnar jag om. Nästa gång jag vaknar slänger jag en blick på klockan. HALV SJU?! Jäklar vad jag har försovit mig. Rusar upp, in i en dörr. ( jäkligt onödigt att stänga dörrar sådär) snubblar över isbjörnen som yrvaket funderar vad som har hänt med matte. Letar febrilt efter mobilen så jag kan ringa sjukhuset och säga att jag kommer försent. Att jag försovit mig. Jag som aldrig försover mig.

 Halv fem. Halv fem på morgonen insåg jag att nu går det utför.  Halv fem på morgonen väckte jag hela familjen och halva grannskapet enbart för att jag trodde att klockan var halv sju.