När man jobbat hela helgen. Kört de antal mil det är till Boden. Hänga en stund på Bodentravets årsmöte. Körde de antal mil det var hem. Bakat inför morgondagens årsmöte på Vitsand. Var det rätt skönt att ta på sig stallskorna och vandra genom leran och ut till hagarna. Inte lika skönt att min lilla vita fyrbenta vän även hon traskade brevid mig där i leran. Man kunde ju kanske valt en annan färg på en hund som är en tvärhand hög från marken .

 

 

i hagarna står fyra grabbar och tittar på mig med spetsade öron. Oklart om det tittar på mig med sina stora kloka bruna ögon för att det är hungriga eller för att det är jag som kommer traskande. Vad som däremot är säkert att helgens stress från  jobb på akuten försvinner mer och mer i leran när jag öpnnar hagen och kliar Abbe bakom öronen. 

 

När folk frågar mig hur jag orkar med hästarna om jag inte blir less. Brukar jag fundera hur orkar folk med livet utan hästar? 

 

Utan spetsade öron och nyfikna kloka ögon och en mule som är mjuk som sammet. 

 

Att jag gillar tävla och trav. Det gör jag. Men inte lika mycket som jag älskar dom där fyrbenta murveldjuren som mest som alltid ger mig gråa hår. Att sitta bakom en häst som springer fort är en adrenalinkick. Att vända upp en häst i starten och se hur alla muskler spänner sig när de tar i och lägger sig ner och springer. Det är mäktigt. 

Fast att skritta längst en skogstig med ena benet dinglande på sidan om fotstödet, det är terapi. 

 

 

För även om jag ibland vill slita av mig håret i frustration. (laga hagar i -25 grader är tex inte en höjdar aktivitet i mitt liv.) så är det där lugnet jag känner så fort jag andas in hästdoft som får mig att leva. När man bara kan vara här och nu. Hästarna bryr sig inte om att jag har tider att passa. Jobb att sköta. Bilar att tvätta. Mat att laga.

Hästarna står där och spetsar öronen när jag kommer. Vare sig jag är ledsen, arg eller upprörd. Så möter jag ett par stora bruna ögon som tittar på dig. Och just då spelar inte så mycket av omvärlden roll. Just då kan jag bara vara här och nu. 

Just nu kan jaf bara lyssna på när hästarna tuggar sitt hö medan jag själv lindar upp 2168561654 benlidor och viker undan 5587686454878 olika paddar. Just nu kan jag bara känna lugnet, även om tålamodet testas pga fleeclindor och spån aldrig var en bra idé ihop. 

 

Hästar och trav är kanske en livstil. Jag vet inte. Det jag vet är att jag vågar inte vara utan. För jag tror hela jag skulle gå sönder då. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Första Ishockeymatchen. Du är lite nervös, söker med blicken över läktaren: Hittar din mammas trygga blick och din pappa som hejar på. Ut på planen. Publiken jublar. Skriker. Det känns ju lite konstigt att gå på samma ishockeyrink som de stora namnen. Joel Lundqvist och Foppa när du igår satt och lekte i sandlådan med dina kompisar. 

 

På samma sätt som du inte kan bli hockeyproffs innan du tränat och spelat i alla små cuper som finns där dina föräldrar sålt kaffe medan snönfaller  ute. Kan ju inte alla börja sin bana inom travet och vara Adrian Kolgini.

 

Det som är underbart med våran sport, det är att alla kan vara med. Alla har en chans att vara på trav. Vare sig du är proffs eller amatör. 

 

Ingen kan börja med att vinna Stanley cup och ingen kan börja med trav och göra sin första start i Elitloppet. Lösningen på att få folk till banorna ligger inte i att vi enbart gör det stora loppen större. Det är redan stora. Det drar redan publik. Vilket i sig är viktigt. Jag tror att alla vi som någon gång satt sin fot på Solvalla sista helgen i Maj kan berätta magiska historier om stämningen och loppen. Hästarna och sporten.

 

V75, Åbys stora pris, Norrlands stora pris, Prix D´amerique. Björn Goop, Erik Adielsson, Tarzan.  Sebsatian K, Nuncio, Månsprinsen A.M. Är lika viktigt för vår sport som Zlatan är för fotbollen, Tiger Woods för golfen eller Björn Borg var för tennisen. 

 

Men hur kan vi få nya vinnare i alla stora lopp. Hur kan vi få nya Björn Goop och Stig H Johansson om det enbart är på det stora loppen vi satsar på? 

 

Ibland läser jag nån krönika i nån kvällstidning om hur Ludde tycker allt som oftast att travet ska vara i södra Sverige. För det är där sporten är. 

 

Nej herr Ludde. Travet ska vara i hela Sverige. Där ungdomarna är. Där barnen är. Lika mycket som vi behöver er stora. Ni som har gjort namn i den här sporten. Lika mycket behöver ni oss. Vi som inte till hör de stora banorna. Vi som anmäler till breddlopp. Vi som startar på lunchdubbeln i Boden. (eller för den delen på Åby) 

 

Travet behöver komma närmare folket. Och det gör vi på våra mindre banor. När det är mindre lopp. När publiken kan få en chans att komma nära hästarna.  

 

Barnfamiljer som åker på byggdetrav på Vitsand en sommardag och sitter i gräset och fikar samtidigt som någon låter sin häst beta i gräset inte så långt därifrån. 

Där skapar vi ett intresse. 

 

Vi behöver travlekis.  Vi behöver bättre ponnysport.(Jag tror inte Rolf- Göran Bengtssonn började sin karriär med att ta en OS-medalj)
 Vi behöver möjligheten att testa på trav. Utan att bli Adrian Kolgini. Men med drömmen. 

 

 

 

 

 

Ibland kan jag inte riktigt förstå hur en hel dag bara kan vara slut och det enda jag har gjort är att vara i stallet. 

Det är ju inte precis så att jag bedriver ett proffstall med 150 hästar i träning. Jag bedriver en liten amatörrörelse med tre hästar i träning som för det mesta uppskattar gångarten galopp mer än trav. 

(Men jag känner elitloppet är inte långt borta) 

 

Men ibland känner jag att en anledning till att mina dagar för det mesta innebär att jag hänger i stallet är att jag när jag ska mocka ut boxarna på morgonen lyssnar på musik och helt plötsligt är jag inte längre i ett stall.

Boxen är med min scen. Grepen min microfon och jag. Jag är Beyonce.

 

Bara lite mer tondöv och taktös.

 

 

 

Ibland händer det att jag tränar mig själv också. Jag ÄLSKAR att träna. I ca tre minuter sen är jag otroligt less och måste göra något annat. Och medan jag tappar all kordination och konsentration stirrar jag surt på dessa hurtiga människor som lätt kan ställa sig på löpbandet ii 60 min gå av och sen flytta en liten lock från ansiktet och gå vidare ut till en fin middag som kräver annat än röda kinder som sprutan svett.

 

Men så igår. Så kom jag på det! Det ultimata träningspasset för oss travälskande människor. ( är inte helt säker men kan även gå att kombinera detta med tex kattmänniskor.)