Första Ishockeymatchen. Du är lite nervös, söker med blicken över läktaren: Hittar din mammas trygga blick och din pappa som hejar på. Ut på planen. Publiken jublar. Skriker. Det känns ju lite konstigt att gå på samma ishockeyrink som de stora namnen. Joel Lundqvist och Foppa när du igår satt och lekte i sandlådan med dina kompisar. 

 

På samma sätt som du inte kan bli hockeyproffs innan du tränat och spelat i alla små cuper som finns där dina föräldrar sålt kaffe medan snönfaller  ute. Kan ju inte alla börja sin bana inom travet och vara Adrian Kolgini.

 

Det som är underbart med våran sport, det är att alla kan vara med. Alla har en chans att vara på trav. Vare sig du är proffs eller amatör. 

 

Ingen kan börja med att vinna Stanley cup och ingen kan börja med trav och göra sin första start i Elitloppet. Lösningen på att få folk till banorna ligger inte i att vi enbart gör det stora loppen större. Det är redan stora. Det drar redan publik. Vilket i sig är viktigt. Jag tror att alla vi som någon gång satt sin fot på Solvalla sista helgen i Maj kan berätta magiska historier om stämningen och loppen. Hästarna och sporten.

 

V75, Åbys stora pris, Norrlands stora pris, Prix D´amerique. Björn Goop, Erik Adielsson, Tarzan.  Sebsatian K, Nuncio, Månsprinsen A.M. Är lika viktigt för vår sport som Zlatan är för fotbollen, Tiger Woods för golfen eller Björn Borg var för tennisen. 

 

Men hur kan vi få nya vinnare i alla stora lopp. Hur kan vi få nya Björn Goop och Stig H Johansson om det enbart är på det stora loppen vi satsar på? 

 

Ibland läser jag nån krönika i nån kvällstidning om hur Ludde tycker allt som oftast att travet ska vara i södra Sverige. För det är där sporten är. 

 

Nej herr Ludde. Travet ska vara i hela Sverige. Där ungdomarna är. Där barnen är. Lika mycket som vi behöver er stora. Ni som har gjort namn i den här sporten. Lika mycket behöver ni oss. Vi som inte till hör de stora banorna. Vi som anmäler till breddlopp. Vi som startar på lunchdubbeln i Boden. (eller för den delen på Åby) 

 

Travet behöver komma närmare folket. Och det gör vi på våra mindre banor. När det är mindre lopp. När publiken kan få en chans att komma nära hästarna.  

 

Barnfamiljer som åker på byggdetrav på Vitsand en sommardag och sitter i gräset och fikar samtidigt som någon låter sin häst beta i gräset inte så långt därifrån. 

Där skapar vi ett intresse. 

 

Vi behöver travlekis.  Vi behöver bättre ponnysport.(Jag tror inte Rolf- Göran Bengtssonn började sin karriär med att ta en OS-medalj)
 Vi behöver möjligheten att testa på trav. Utan att bli Adrian Kolgini. Men med drömmen.