När man jobbat hela helgen. Kört de antal mil det är till Boden. Hänga en stund på Bodentravets årsmöte. Körde de antal mil det var hem. Bakat inför morgondagens årsmöte på Vitsand. Var det rätt skönt att ta på sig stallskorna och vandra genom leran och ut till hagarna. Inte lika skönt att min lilla vita fyrbenta vän även hon traskade brevid mig där i leran. Man kunde ju kanske valt en annan färg på en hund som är en tvärhand hög från marken .

 

 

i hagarna står fyra grabbar och tittar på mig med spetsade öron. Oklart om det tittar på mig med sina stora kloka bruna ögon för att det är hungriga eller för att det är jag som kommer traskande. Vad som däremot är säkert att helgens stress från  jobb på akuten försvinner mer och mer i leran när jag öpnnar hagen och kliar Abbe bakom öronen. 

 

När folk frågar mig hur jag orkar med hästarna om jag inte blir less. Brukar jag fundera hur orkar folk med livet utan hästar? 

 

Utan spetsade öron och nyfikna kloka ögon och en mule som är mjuk som sammet. 

 

Att jag gillar tävla och trav. Det gör jag. Men inte lika mycket som jag älskar dom där fyrbenta murveldjuren som mest som alltid ger mig gråa hår. Att sitta bakom en häst som springer fort är en adrenalinkick. Att vända upp en häst i starten och se hur alla muskler spänner sig när de tar i och lägger sig ner och springer. Det är mäktigt. 

Fast att skritta längst en skogstig med ena benet dinglande på sidan om fotstödet, det är terapi. 

 

 

För även om jag ibland vill slita av mig håret i frustration. (laga hagar i -25 grader är tex inte en höjdar aktivitet i mitt liv.) så är det där lugnet jag känner så fort jag andas in hästdoft som får mig att leva. När man bara kan vara här och nu. Hästarna bryr sig inte om att jag har tider att passa. Jobb att sköta. Bilar att tvätta. Mat att laga.

Hästarna står där och spetsar öronen när jag kommer. Vare sig jag är ledsen, arg eller upprörd. Så möter jag ett par stora bruna ögon som tittar på dig. Och just då spelar inte så mycket av omvärlden roll. Just då kan jag bara vara här och nu. 

Just nu kan jaf bara lyssna på när hästarna tuggar sitt hö medan jag själv lindar upp 2168561654 benlidor och viker undan 5587686454878 olika paddar. Just nu kan jag bara känna lugnet, även om tålamodet testas pga fleeclindor och spån aldrig var en bra idé ihop. 

 

Hästar och trav är kanske en livstil. Jag vet inte. Det jag vet är att jag vågar inte vara utan. För jag tror hela jag skulle gå sönder då.