Men idag när man tydligen ska ha olika strumpor på sig för att visa att man gillar olika, då rycker jag åt mig två lika strumpor från lådan. 

Nej sortera strumpor är inte min grej. Det finns så mycket annat i livet som är mer intressant. 

Och ni har helt rätt. Det är det inte. 

Men då ska ni också veta . Små sår gör ondast. 

Jag borde veta .För jag är något av en expert på sår.  

Inte bara för att jag jobbar med det. Utan för att jag ständigt får sår. 

Och då gärna små.

Jag vill helst sjukskriva mig . 

För små sår och handsprit är inte en underbar kombination. 

Det är en smärtsam kombination.

Vet ni hur man vet att man är trött? Ni vet sådär trött så man tror man behöver kaffe direkt i blodet. 

 

Vill ni veta ett bardomsminne jag har? 

 

Det är mitt första sommarlov. Första gången jag stod uppradad med mina andra klasskompisar på tre olika rader. Längst fick stå längst bak. Kortast längst fram. 

Det är lite oklart om man vill stå längst bak eller stå längst fram. Synas eller inte synas. 

Alla var finklädda och det pirrade sådär som det pirrar i magen när man står längst fram i en klunga med de äldre barnen som sitter framför oss och våra föräldrar som står där borta med kameror i högsta hugg. (Ni vet en så där kamera som krävde att man bytte film och öppnade man luckan så förstördes alla bilder) 

När vi har sjungt klart "Den blomstertid" och kramat fröken är det sommarlov. 

 

Det är konstigt för jag minns bara mina sommarlov från den tiden att det var soligt. Vad jag än gjorde var det soligt. 

 

Men till minnet. (för det där var inte minnet) 

 

Varje sommarlov åkte vi med min farmor och farfar till Boden. Till farmors barndomshem. Mitt ute i skogen. 

Farmor packade bilen. In med sin man och två barnbarn. (kan säga att det finns ingen som körde bil så bra som min farmor.)( Och då hade hon inte ens körkort.) "KALLE HUR KÖR DU, NU SAKTAR DU NER HÖR DU DET!" Man visste att när vi kom halvvägs mitt ute i skogen stannade vi. Farmor tog fram sin väska där hon hade kaffe, limpsmörgåsar och bullar. Och två glasflaskor med sockerdrickor till mig och Jonas. 

Sen satt vi där på en liten parkering och fikade. Doppade smörgåsar i farfars kaffe. Såg hur osten smälte.

Farmors barndomshem var ett gammalt hus med gammla möbler som luktade sådär gammalt. Inte fanns det varmvatten där heller. Utan det kokade farmor på en vedeldad spis. Och man gruvade att gå på toa. Utedasset. 

Duscha fick man göra i vattenslangen som alltid låg utdragen på gräsmattan så att solen värmde. 

På kvällen bäddade farmor ner oss i en gammal dubbelsäng som tillhört hennes föräldrar. Sträkta lakan. Och jag låg alltid och var rädd att björnen skulle komma. Oklart varför jag trodde att en björn skulle ta sig in i huset samt gå upp för trappen in till rummet där vi sov.

Men har man fantasi så har man.

 

Det var ändå tryggt. Vakna och äta frukost. Minns farmors runda bord med en vaxduk och hur hon hade mjölkpaketet i en behållare. Hur farfar alltid kom in med baröverkropp brunare än brunast satte sig vid bordet och läste tipset till travet och åt filmjölk där han bröt ner hårdbröd.

Springa ut till farmors trädgårdsland och plocka mogna jordgubbar och smultron. 

Sitta i köket och lyssna på radion medan farfar klippte gräset och svor när han körde på en sten. 

Duscha i den där vattenslangen och frysa ihjäl. ( för ärligt vatten i en vattenslang är bara varmt en kort stund) 

Hur vi sprang över till grannen och kollade på deras kor, inspeketerade deras stora ögon och långa tungor.

 

Just där och då kan jag väl inte påstå att jag uppskattade det där livet. Livet på landet. Utan vatten. 

Jag ville allt som oftast hem. Och jag ville allt som oftast inte dit. 

 

Men nu när jag sitter här saknar jag dom där dagarna. Springa runt barfota på gräsmattan och få tallbarr under fötterna. Gå med farfar i skogen och kolla efter älgar. 

Och veta att jag hade den tryggaste uppväxten man kan önska sig. Jag hade en superhjälte till farfar och stålkvinna till farmor. 

 

Sen läser jag det här 

 

Om flyktläger. Om 7 åriga Rima, som borde ha sitt första sommarlov och inte levt mer än halva sitt liv i krig. 

1.941.584 barn lever på flykt i Syrien. Det är 1.941.584 barn som inte får vara barn. 

 

 

Jag läser om 5 åriga Tamama. Som är är rädd för sin kudde. 

Som varje gång hon ska sova får genomleva luftanfall.

Hennes skräck är på riktigt. Inte som min där jag låg mellan min farmor och farfar och var lite rädd för vinden och björnar. 

Jag läser om Shira den 10 åriga pojken som borde spela fotboll och vilja vara Zlatan. ( hört han är bra)

Men istället trampade han på en mina som tog hans ena arm och ärrade hela hans kropp.

 

 

Jag läser om så många barn som inte får vara barn. Jag läser om öden i livet som är orättvisa. Jag föddes i rätt land. Jag föddes i norrland. Jag föddes trygg. 

 

Jag fick vara barn. Alla förtjänar att ha barndomsminnen som man önskade man uppskattade då. Och inte bara nu. 

 

Jag bryr mig. 

 

Jag smsar SYRIEN125 TILL 72980 och ger 125 kr. 

 

Jag kanske inte kan stoppa kriget. Eller ge dom en barndom. 

Men vi kanske kan ge dom lite trygghet. En möjlighet till att sova. Att leva. 

 

#jagbryrmig 

 

 

 

Har inte hänt så mycket speciellt i mitt liv. 

Inte gjort illa mig. 

Tappat nycklar. 

Eller hunden. 

Njuter av solen dock. 

Började känna förra vintern att vintern är jobbig. 

I år funderar jag bara på att flytta söderut. 

Jag är trött.

Okey min summerig av den där champions league matchen.

 

L'équipe française a remporté le match. (typ, min franska är inte den bästa) 

Eller som vi skulle säga på svenska.

 

PSG (och ja nu vet jag att det inte är Piteå summer games det gäller) vann matchen. Malmökillen fick ett röttkort.

Och Sideshowe Bob gjorde mål. 

"När vattnet kokar slänger du i pastan, alltså den här. "(pekar på pastan) 

" mamma jag kan koka pastan " 

Varpå mamma svarar "hm ska springa och slänga ut sängkläderna. Skyndar jag mig tillbaka hinner jag nog slänga i pastan också" 

Och man ska titta på den.

"Mercedesen som står där ute" 

Så man går ut från stallet och ställer sig och beundrar bilen som man gör när man beundrar bilar men inte kan något om just bilar. 

Nickar lite . Fin färg. Silver .

Drar in lite luft på norrländskt vis .

Spakar lite på däcket .oklart varför. 

Men folk som kan bilar antar jag sparkar på däck. 

Så kommer den nya bilägarens pappa ut och frågar vad man gör .

För tydligen var det en Audi du sparkade på inte en ny Mercedes. 

Noppan hade förövrigt som förslag att jag skulle springa i volten med den stora hingsten som inte vill vända. Jag funderar vad jag gjort noppan för ont att hon vill ha ihjäl mig. Hon tänkte mer att det skulle vara ett bra blogginlägg.

 

Ni vet blogginlägget om när jag dog.

 

Jag skulle springa runt i volten med en rätt stor häst som gillar att slåss med frambenen. Där ska jag springa runt i en cirkel.

Lyssna på KLART.

ETT Det är då det stora problemet kommer komma för innan dom hinner säga KÖR. Ska jag ha kommit ihåg att släppa taget om hästen.

Vilket jag kanske skulle komma ihåg.

Men jag skulle ju garanterat ha trasslat in mig i hans huvudlag. Alt fastnat med jackan i vagnen. Så istället för att släppa på ETT. Skulle jag släpas under hästen. Bli översprungen. Bryta alla ben i kroppen. (osäker på om det går att gipsa så många ben samtidigt?) Släpas med hästen i 2640 m och troligen finnas med på målfotot. Det här sa jag till Noppan. Som tyckte att det var väl okey? Jag skulle ju iaf hamna på tv. Och hon skulle personligen se till att dom nämnde min blogg. Så skulle jag bli stor. Känd. travets Blondinbella. Dock i en fin liten gipsvagga.

Men hör här. 

 

Jag spelade och gick 300 kr plus. 

 

Man vet att man kanske är i behov av en läkarundersökning och eventuell inläggning när man en lördag stiger upp klockan fem för att köra  55 mil ner till sundsvall för att se en häst starta. Det har jag iof gjort många gånger i mitt liv. Jag har stigit upp vid 3 och kört till Momarken i Norge för att se en häst starta. (som galopperade i första kurvan) 

Skillnaden nu är att det inte var min häst som startade det var Noppans häst som startade.

 

Den tanken gav jag upp någon gång vid halv sju imorse. 

Så nu när jag legat här och försökt skicka iväg ett sms utan framgång för jag tror min mobil hatar mig. (GRATTIS EMANUEL PÅ FÖDELSEDAGEN) (skulle jag skriva om det hade gått .) (även att vi borde kaffesurra snart) 

Nu tänker jag kaffe hade varit gott. Men efter gårdagens överfall vet jag inte om jag vågar. 

Och hade jag tänkt att jag vågar påminner min dunkande röda fot att det kan ev göra ont att handskas med kaffe. 

Iaf om man heter Malin Maria Vestlund. 

Känslan är att jag vill amputera.

 alldeles för mycket. 

 

Som vanligt. Men utöver det. 

 

Var och tränade idag. Är ju lite allmänt rädd för människorna på gymmet. 

Dom ser så starka ut. 

Endel ser roliga ut. Tex dom som tränar i långkalsonger samt shorts utanpå långkalsongerna. (Som säker inte är långkalsonger. ) Eller dom som tränar i mössa. 

Jag förstår det inte. Fast då kanske jag börjar bli lite äldre också. Kanske. Låt oss inte tänka på det. 

 

Men när jag går omkring där på gymmet. Lite allmänt förrvirrad. Lyssnar jag på musik. 

Så undrar jag lite om jag skulle be att få spela min spellista. Istället för någon annans hårdrockslista. Inget fel med hårdrock. 

Vet bara inte hur populär min låt av One direction skulle vara. 

Kan inte se de stora starka killarna som näsan kan riva ett hus med ett finger gå omkring och sjunga. 

Steal my girl. 

 

Eller Hansons Mmmbob. (men fler borde för den är jätte rolig att sjunga) 

 

 

Sen när jag kommer hem. Så vet jag att jag kanske borde äta någon slags kvarg. Ni vet mellanmålet som får ens mun att uppleva den härliga känslan av hur det skulle vara att äta sand från Sharaöknen. 

 

Istället, eftersom jag hatar och avskyr den där mojengen i köket som blir varm och man kan tillaga något sags ätbart på, gör jag det bästa jag vet. Smörgåsar. 

 

Med varm mjölkchoklad. 

 

Garanterat inte bra för uppbyggnad av muskler. 

Eller kommande diabetes. 

 

Men ack så gott. 

 

och saftigt. 

 

 

 

Alltså. Vi kan kalla detta ett sådant utfyllnads inlägg i en blogg. Ni vet när man inte vet vad man ska skriva men man känner att man borde skriva något så man inte tappar någon av ens 25 st följare eller vad ni nu är. 

(Jag är liksom glad att en person läser det jag sitter och skriver pillar ner på ett tangentbord)  (Och den personen vill jag inte tappa. Så vi säger detta inlägg är till dig.) (Å andra sidan. Jag vet aldrig vad jag ska skriva och det slutar ju allt som ofta att det blir inlägg liknande "intresseklubben antecknar" ) 

 

 

Hur som haver (barnen kär) 

 

Jag köpte solglasögon igår. Lite som tröst till mig själv efter ett hårt uppvaknande. (Det skulle kanske vara ett blogginlägg värt att skriva ner men jag absolut inte säker) 

 

(säg det till mitt 17 åriga jag att om 10 år vill du inte se världen. Du vill somna i ny manglade lakan) (iof det skulle ju fungera att se världen samt ha manglade lakan) 

Idag har jag haft tvättdag . Intressant tänker ni .

Inte värst tänker jag.

När man bor i lägenhet där det är svårt att få tvättid blir det mycket tvätt när man väl tvättar .(det kan även bero på att jag är något av en expert på att spilla.)  

Och att tvätt och bo i lägenhet är ju som ett mindre träningspass .

Jag tar mina två Ikea kassar .

Släpar ner dom för 7 trappor. In i maskinerna. (efter obligatoriska städa maskinerna för maskiner städar inte själv . Även om man kan tro det) 

Springa upp för trapporna vänta en timma .

Springa ner . Hänga tvätt . Starta nya maskiner .

Upp . Vänta en timma. Så håller man på i 7 timmar . 

Sen när sista lakanet är viket . (Jag är förövrigt för kort för att vika lakan själv .)

Sätter jag mig i soffan. 

Njuter. 

Tänker gud så skönt. Nystädad lägenhet .

Inte ett tygplagg som behöver tvättas .

På länge. 

Tar mitt nykokade kaffe.

Och den lycka som är långvarig.

Missar munnen häller ut kaffet över mig  och golvet

Jag var iaf tvättfri ca 10 min och hade nystädad.

Svart på vitt att man är lite korkad.

Har iaf inte diabetes .

Vilket är bra. Med tanke på min blodcirkulation. 

Ett sår på foten och det är lika bra att amputera. 

Så det är ju tur jag slapp den sjukdomen.

Det gäller att se det positiva i livet. 

Samt förneka allergin.