Vill ni veta ett bardomsminne jag har? 

 

Det är mitt första sommarlov. Första gången jag stod uppradad med mina andra klasskompisar på tre olika rader. Längst fick stå längst bak. Kortast längst fram. 

Det är lite oklart om man vill stå längst bak eller stå längst fram. Synas eller inte synas. 

Alla var finklädda och det pirrade sådär som det pirrar i magen när man står längst fram i en klunga med de äldre barnen som sitter framför oss och våra föräldrar som står där borta med kameror i högsta hugg. (Ni vet en så där kamera som krävde att man bytte film och öppnade man luckan så förstördes alla bilder) 

När vi har sjungt klart "Den blomstertid" och kramat fröken är det sommarlov. 

 

Det är konstigt för jag minns bara mina sommarlov från den tiden att det var soligt. Vad jag än gjorde var det soligt. 

 

Men till minnet. (för det där var inte minnet) 

 

Varje sommarlov åkte vi med min farmor och farfar till Boden. Till farmors barndomshem. Mitt ute i skogen. 

Farmor packade bilen. In med sin man och två barnbarn. (kan säga att det finns ingen som körde bil så bra som min farmor.)( Och då hade hon inte ens körkort.) "KALLE HUR KÖR DU, NU SAKTAR DU NER HÖR DU DET!" Man visste att när vi kom halvvägs mitt ute i skogen stannade vi. Farmor tog fram sin väska där hon hade kaffe, limpsmörgåsar och bullar. Och två glasflaskor med sockerdrickor till mig och Jonas. 

Sen satt vi där på en liten parkering och fikade. Doppade smörgåsar i farfars kaffe. Såg hur osten smälte.

Farmors barndomshem var ett gammalt hus med gammla möbler som luktade sådär gammalt. Inte fanns det varmvatten där heller. Utan det kokade farmor på en vedeldad spis. Och man gruvade att gå på toa. Utedasset. 

Duscha fick man göra i vattenslangen som alltid låg utdragen på gräsmattan så att solen värmde. 

På kvällen bäddade farmor ner oss i en gammal dubbelsäng som tillhört hennes föräldrar. Sträkta lakan. Och jag låg alltid och var rädd att björnen skulle komma. Oklart varför jag trodde att en björn skulle ta sig in i huset samt gå upp för trappen in till rummet där vi sov.

Men har man fantasi så har man.

 

Det var ändå tryggt. Vakna och äta frukost. Minns farmors runda bord med en vaxduk och hur hon hade mjölkpaketet i en behållare. Hur farfar alltid kom in med baröverkropp brunare än brunast satte sig vid bordet och läste tipset till travet och åt filmjölk där han bröt ner hårdbröd.

Springa ut till farmors trädgårdsland och plocka mogna jordgubbar och smultron. 

Sitta i köket och lyssna på radion medan farfar klippte gräset och svor när han körde på en sten. 

Duscha i den där vattenslangen och frysa ihjäl. ( för ärligt vatten i en vattenslang är bara varmt en kort stund) 

Hur vi sprang över till grannen och kollade på deras kor, inspeketerade deras stora ögon och långa tungor.

 

Just där och då kan jag väl inte påstå att jag uppskattade det där livet. Livet på landet. Utan vatten. 

Jag ville allt som oftast hem. Och jag ville allt som oftast inte dit. 

 

Men nu när jag sitter här saknar jag dom där dagarna. Springa runt barfota på gräsmattan och få tallbarr under fötterna. Gå med farfar i skogen och kolla efter älgar. 

Och veta att jag hade den tryggaste uppväxten man kan önska sig. Jag hade en superhjälte till farfar och stålkvinna till farmor. 

 

Sen läser jag det här 

 

Om flyktläger. Om 7 åriga Rima, som borde ha sitt första sommarlov och inte levt mer än halva sitt liv i krig. 

1.941.584 barn lever på flykt i Syrien. Det är 1.941.584 barn som inte får vara barn. 

 

 

Jag läser om 5 åriga Tamama. Som är är rädd för sin kudde. 

Som varje gång hon ska sova får genomleva luftanfall.

Hennes skräck är på riktigt. Inte som min där jag låg mellan min farmor och farfar och var lite rädd för vinden och björnar. 

Jag läser om Shira den 10 åriga pojken som borde spela fotboll och vilja vara Zlatan. ( hört han är bra)

Men istället trampade han på en mina som tog hans ena arm och ärrade hela hans kropp.

 

 

Jag läser om så många barn som inte får vara barn. Jag läser om öden i livet som är orättvisa. Jag föddes i rätt land. Jag föddes i norrland. Jag föddes trygg. 

 

Jag fick vara barn. Alla förtjänar att ha barndomsminnen som man önskade man uppskattade då. Och inte bara nu. 

 

Jag bryr mig. 

 

Jag smsar SYRIEN125 TILL 72980 och ger 125 kr. 

 

Jag kanske inte kan stoppa kriget. Eller ge dom en barndom. 

Men vi kanske kan ge dom lite trygghet. En möjlighet till att sova. Att leva. 

 

#jagbryrmig