Blundar. Håller andan och hoppar. 

Det är dags att försöka trotsa tyngdlagen. Jag tror jag kommer försöka trotsa tyngdlagen. 

Och du kan inte dra ned mig. 

 

Jag har en slags hatkärlek till det här blöta. Ogillar att befinna mig i det. Avstår helst att vara på det. Men jag klarar mig inte utan det. 

Drömmer om att bo där i min röda lilla stuga med skog och vatten nära. 

Samt utan grannar. 

Jag bor hemma hos mina föräldrar i helgen, mest för att föräldrarna i fråga har tagit semester och befinner sig någon stans söder ut. 

 

Har hasat runt i pjyamas hela morgonen, med håret stående på ändan. Ni vet sådär som hår bara kan stå när man har sovit alldeles för hårt och håret i fråga är alleles för kort för att sätta upp i en knut. 

 

Sitter på bron ute med en kaffekopp när en bil svänger in på gården. 

Ut stiger den snyggaste killen jag någonsin sett. 

Ni vet sådär snygg att man inte vet var man ska ta vägen. 

 

Fast man vet med säkerhet att man vill se förbannat jävla snygg ut själv. 

 

 

Tänk er ett senario där en av era bästa vänner ska köpa häst på elitloppauktionen. Ni har fått i uppgift att se ut 10 hästar som hon ska kolla upp. Eftersom du själv är en person som gillar att gå på "känsla" så får hon inte 10 hästar utav dig. (läs du har jobbat dygnet runt samt haft 5 hästar hemma och ett helvete på det där jobbet du jobbat dygnet runt på så du har helt enkelt glömt bort att titta ut hästar) (och jag gillar att gå på känsla. Stora öron. Det är ett krav. 

 

Ni åker till elitloppsauktionen i ovanligt god tid, för att vara ni. 

Ni går runt där som de stora hästägaran ni är. Analysserar steg, manar och öron in i minsta detalj. Studerar veterinärutlåtanden. Skriver upp saker som " FInt trav" "bra stam" "korta steg" samt strök en hel hög för lösa benbitar. För "Är det något jag kan är det skadade hästar"  som Noppan sa.

 

 

Sen börjar auktionen. 

 

Fina ettåringar säljs för alldeles för mycket pengar. (Jag räknar pengar i lägenheter, framförallt i min lägenhet. och väldigt många gick för min lägenhet gånger 2. Eller min renovering gånger 3)

Som ni förstår ger det mig en mindre hjärtinfarkt. Vem har så mycket pengar liggandes skräpandes hemma?

(Samt att det borde vara lag på att köper man en häst för 800 000 måste man skänka minst 20 000 kr till valfri hjälporganisation)

 

Så kommer Noppans hästar in. Ingen bjuder. Så Noppan bjuder. Och så fort hon bjöd var det som om hela lokalen började buda och vips var hästarna uppe i 490 000 kr. 

 

Så tillslut sa Noppan att vi testar en teori. Malin du får bjuda. Räck upp handen på den här hästen.

 

Jag tittade skeptisk på henne. Men räckte upp handen. Fick ögonkontakt med hon som tog emot buden. 

Jag fick det. 

Sen fick jag en hjärtinfarkt till. Vad har jag gjort? 

 

Han som ropade ut buden och pratar i tungor alternativt otroligt jävla fort tittade runt i lokalen. Ville ha fler bud. 

Men det var som om alla tittade på mig och insåg att hon ger sig inte. HON SKA HA DEN HÄR HÄSTEN.

Hur nu alla kunde se det. För jag ville bara springa därifrån. 

 

"Första" Hör jag han säga.

 

Ingen bjuder. 

 

"Andra" 

 

Nu kommer buden.

Fast ändå inte. 

 

"tredje" 

Såld

 

Och så mina damer och herrar köper man häst. 

 

Med stil. 

 

  

Även om man lär sig lämna jobbet på jobbet. Inte tänka på det när man lämnar sjukhuset för man kan inte gå hem med människors ilska,sorg,orättvisor och skador. Så finns det de händelser som kryper under skinnet på en. Som stannar kvar. Inte så att man ältar. Det är sånt man måste reagera på. 

Och det är när sånt händer som man inte vill öppna dörren in till en mörk lägenhet. 

I lördags var vi på vitsand en sväng. Jag var lagom mör i kroppen efter nattjobb och otroligt glad att världens bästa pappa och farbror också gillar trav. För jag var inte riktigt på topp tanke mässigt. 

När jag tänker efter så är det deras fel att jag gillar trav. 

Fina är dom iaf. Hästen och hunden. Alltså. 

 

 

"Vadå, när du tog på mig det här täcket på morgonen, hade du då tänkt att jag skulle ha det på mig hela dagen? Jag är så förvirrad...Du måste vara otroligt tydlig med sånt här" 

 

Avd hur en häst på lättast sätt ger sin ägare en hjärnblödning när han för 2868657 gången har sönder ett täcke. 

 

Jag vet inte om jag har berättat detta tidigare, men i min ungdom (för inte allt så länge sedan vill jag även tillägga) spelade jag teater. Jag spåddes en strålande framtid som skådespelerska och priser som Emmys och Oscars stod där borta och väntade på mig. (okey kanske inte, jag minns mest att jag tyckte jag fick prata för lite och hittade alltid på nya meningar att säga. Inte alltid så uppskattat av mina med skådespelare om man säger så. (Tydligen är 7 åringar lite så. Alla vill stå i the spotlight) Hur som haver (barnen kär) 

 

Idag fick jag tillfälle att agera igen. Och som jag agerade. Jag tänker att vilket ögonblick som helst nu kommer en producent från en blivande storfilm att ringa mig, inte för en  huvudroll kanske men absolut en ledande biroll. (Om just ledande biroller är något som finns i filmer, kan annars nöja mig med en huvudroll) 

 

Ambulansen, räddningstjänsten och polisen hade övning. Scenariot var att vi hade krockat två bilar. Snurrat runt. 

(Jag önskar jag hade kort på bilen jag satt i. För att jag kände så här när jag hade krupit in i bilvraket, att jag tar mig nog inte ut härifrån. Taket var intryckt och hade jag inte nackspärr så fick jag.) 

 

Men jag kan ju alltid illustrerar med en bild.  

 

 

Låt mig presentera en travhäst. 

 

Klaxon Face. Han galopperade inte i ingången av första sväng. Inte heller i utgången. Han galopperade inte 10 meter före mål. Utan han travade. Hela loppet. 

Bara det är framsteg. 

3a blev han också. 

 

 

Låt mig sedan presentera en galopphäst. 

Han fick ett bra lopp. 

Tills 700 kvar. 

När han gick i tredjespår, hästen framför honom blev trött. Drog homom sist. 

Så han gick i femtespår. Snubblade och galopperade. 

Sånt som händer. 

Menar herregud (och fru gud och alla di barnen) jag kan ju inte ens springa på planbacke utan att snubbla. 

Och då har jar bara två ben att hålla reda på. 

 

 

Men jag är nöjd. Lillen han blev 6a. 

 

Även om jag fick en liten hjärtinfarkt när jag står i stallet, hör radioprataren säga "5 minuter defilering lopp 3." 

Och där står jag, men en häst som inte riktigt är färdig selad, en annan häst som har tappat en sko och en tredje häst som inte är selad alls inför värmningen. 

Men jag hann ut i lopp tre. (men hjälp av trogna själar som vet hur virrig jag är <3) Jag blev trea där. 

 

Jag inser att starta tre hästar är inte något för en glad amatör som knappt har koll på läget när hon startar en häst. 

Jag tar hellre hand om hjärtstopp och sånt. Det gör mig inte så nervös. 

Komma på vilken häst som ska ut i vilket lopp samt VAR I HELVETE HAR JAG LAGT SKYDDEN TILL ABBE. (galoppören)
Det gör mig stressad. 

 

 

Galopphäst 

Tränat, med alldeles för lite riktig mat i mig. 

Handlat. Alldeles för hungrig för mitt egna bästa. 

Kommer hem väldigt trött trots frivilligt extrajobb. 

Står där vid porten med två matkassar i vardera näve. (Handla hungrig är som sagt var inte smart) 

Träningsbagen över axeln och två värkande ben efter cyklingen. 

Det är då man funderar hur i hela friden tänkte jag när jag flyttade till lägenheten fyra trappor upp utan hiss? 

 

 

 

 

Jag håller på med trav. Vissa skulle säga att jag lever och andas hästar. 

Vilket är sant. Jag ramar in mitt liv efter hur hästarna ska skötas och tävla, tränas. Så har det dock alltid varit och jag vill inte ha det på något annat sätt. Folk frågar hur jag orkar och hinner. Jag tänker ofta då vad skulle jag göra utan det? Hästarna är en sådan stor del av mig och även för resten av familjen. 

 

Abbe vann ett P21 lopp för två veckor sedan. Inte så stort för många. Absolut inte stort för det stora i den här sporten. Där lusten och livet hänger på v75 segrar och elitloppsdeltagande. 

 

Vi har haft en häst som startade mot de bästa. Han vann v75 finaler. Han sprang i frankrike. Och jag minns fortfarande känslan när han skar mållinjen som etta i silverfinalen på Åby. Glädjen och yran. Lyckan. 

 

Men det slår inte hur jag kände när Amiralen skar mållinjen som etta i ett p21 lopp uppe i Boden. 

Jag såg hela loppet. Vilket ni som känner mig eller ser mig på travbanan vet är ovanligt. Jag sitter alltid under min luva och blundar. Lyssnar. 

Att han fick ett perfekt lopp ska jag inte klaga på. 

Jag hör hur Zimmer (Eller ska jag säga David?) säger där uppe i tornet. Eller var han nu står för bästa utsikt över banan att " Amiral Aubiose går en vidsväng sista sväng och utmanar ledaren." 

Jag ser hur han är först. Hur han kommer springandes med sin öronkappa som ändrade allt. Hur ingen är i närheten av honom. Hur han joggar sig till vinst. Jag sträcker armarna i skyn. Hör hur folk säger grattis. Grattis till vinsten i ett p21 lopp. Men jag förstår inte. 

Jag har sett hela loppet. Hört den välkända rösten av radioprataren säga att jag är först i mål. Eller jag men ni förstår. 

Hur de säger "Vinner gör nr 13 Amiral Aubiose, ägs gör hästen av Stall pitholms HB och tränas av Malin Vestlund, piteå" 

 

Det är vi. 

 

Och jag tror jag står där och känner mig tom. Fast lycklig. 

 

Abbe som för 8 veckor sedan höll på dö i kolik för mig. Hur han står i boxen lutar sig mot väggen på ett ben. Den rädslan, de tårarna som välde från ögonen. Hur jag står där med min häst helt maktlös. Hur jag tänker att bara veterinären kommer så får de göra slut på detta lidande. Eller när klockan slår två på natten och jag ser hur den där lågan i Abbes ögon tänds igen. Hur han slappnar av. 

 

Abbe som för nästan ett år sedan bara skenade och skenade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Han skentravede i loppen. Bort från sig själv. Han skenade hemma. Jag visste aldrig om jag skulle komma hem i ett stycke när jag var ute och körde honom. Jag tror det är sällan jag varit så rädd för att träna en häst. 

Hur han kom hem skenandes utan min farbror som hade åkt av efter vägen. Hur jag kom hem efter v75 i Boden och hittade en sönderskuren Abbe som skenat åter igen och gått omkull och skurit upp benen. 

Hur jag där och då bestämde att nu slutar vi. Nu är det nog. 

 

Sommaren gick. Jag och Abbe skrittade runt. Med sadel på ryggen var han en helt ny häst. 

Lugn. 

Lät underbara Ingela Nilsson rida honom, jobba igång honom.

Första banjobbet. Lugn. 

Och här står vi några månader senare med en vinst i ett p21 lopp. 

Det är inte så mycket vinsten som är rolig. Även om den är rolig. 

Det är hur jag dagarna innan vinsten skrittade runt i vagnen med slaka tömmar och en Abbe med spetsade öron. 

Det är trav för mig. Det är livet. Det är inte bara stunderna på banan och hur mycket jag vinner. 

 

 

 

 

Så har jag en farbror. Som vill att jag bloggar. 

Så det finns risker att jag kommer vara som en öppen bok. 

Skriva konstiga saker. 

Skriva om livet. Travet. Och kanske om kärleken. 

Jag har som sagt var en farbror. 

Och han är världens bästa farbror.