Låt mig presentera en travhäst. 

 

Klaxon Face. Han galopperade inte i ingången av första sväng. Inte heller i utgången. Han galopperade inte 10 meter före mål. Utan han travade. Hela loppet. 

Bara det är framsteg. 

3a blev han också. 

 

 

Låt mig sedan presentera en galopphäst. 

Han fick ett bra lopp. 

Tills 700 kvar. 

När han gick i tredjespår, hästen framför honom blev trött. Drog homom sist. 

Så han gick i femtespår. Snubblade och galopperade. 

Sånt som händer. 

Menar herregud (och fru gud och alla di barnen) jag kan ju inte ens springa på planbacke utan att snubbla. 

Och då har jar bara två ben att hålla reda på. 

 

 

Men jag är nöjd. Lillen han blev 6a. 

 

Även om jag fick en liten hjärtinfarkt när jag står i stallet, hör radioprataren säga "5 minuter defilering lopp 3." 

Och där står jag, men en häst som inte riktigt är färdig selad, en annan häst som har tappat en sko och en tredje häst som inte är selad alls inför värmningen. 

Men jag hann ut i lopp tre. (men hjälp av trogna själar som vet hur virrig jag är <3) Jag blev trea där. 

 

Jag inser att starta tre hästar är inte något för en glad amatör som knappt har koll på läget när hon startar en häst. 

Jag tar hellre hand om hjärtstopp och sånt. Det gör mig inte så nervös. 

Komma på vilken häst som ska ut i vilket lopp samt VAR I HELVETE HAR JAG LAGT SKYDDEN TILL ABBE. (galoppören)
Det gör mig stressad. 

 

 

Galopphäst