Jag håller på med trav. Vissa skulle säga att jag lever och andas hästar. 

Vilket är sant. Jag ramar in mitt liv efter hur hästarna ska skötas och tävla, tränas. Så har det dock alltid varit och jag vill inte ha det på något annat sätt. Folk frågar hur jag orkar och hinner. Jag tänker ofta då vad skulle jag göra utan det? Hästarna är en sådan stor del av mig och även för resten av familjen. 

Abbe vann ett P21 lopp för två veckor sedan. Inte så stort för många. Absolut inte stort för det stora i den här sporten. Där lusten och livet hänger på v75 segrar och elitloppsdeltagande. 

Vi har haft en häst som startade mot de bästa. Han vann v75 finaler. Han sprang i frankrike. Och jag minns fortfarande känslan när han skar mållinjen som etta i silverfinalen på Åby. Glädjen och yran. Lyckan. 

Men det slår inte hur jag kände när Amiralen skar mållinjen som etta i ett p21 lopp uppe i Boden. 

Jag såg hela loppet. Vilket ni som känner mig eller ser mig på travbanan vet är ovanligt. Jag sitter alltid under min luva och blundar. Lyssnar. 

Att han fick ett perfekt lopp ska jag inte klaga på. 

Jag hör hur Zimmer (Eller ska jag säga David?) säger där uppe i tornet. Eller var han nu står för bästa utsikt över banan att " Amiral Aubiose går en vidsväng sista sväng och utmanar ledaren." 

Jag ser hur han är först. Hur han kommer springandes med sin öronkappa som ändrade allt. Hur ingen är i närheten av honom. Hur han joggar sig till vinst. Jag sträcker armarna i skyn. Hör hur folk säger grattis. Grattis till vinsten i ett p21 lopp. Men jag förstår inte. 

Jag har sett hela loppet. Hört den välkända rösten av radioprataren säga att jag är först i mål. Eller jag men ni förstår. 

Hur de säger "Vinner gör nr 13 Amiral Aubiose, ägs gör hästen av Stall pitholms HB och tränas av Malin Vestlund, piteå" 

Det är vi. 

Och jag tror jag står där och känner mig tom. Fast lycklig. 

Abbe som för 8 veckor sedan höll på dö i kolik för mig. Hur han står i boxen lutar sig mot väggen på ett ben. Den rädslan, de tårarna som välde från ögonen. Hur jag står där med min häst helt maktlös. Hur jag tänker att bara veterinären kommer så får de göra slut på detta lidande. Eller när klockan slår två på natten och jag ser hur den där lågan i Abbes ögon tänds igen. Hur han slappnar av. 

Abbe som för nästan ett år sedan bara skenade och skenade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Han skentravede i loppen. Bort från sig själv. Han skenade hemma. Jag visste aldrig om jag skulle komma hem i ett stycke när jag var ute och körde honom. Jag tror det är sällan jag varit så rädd för att träna en häst. 

Hur han kom hem skenandes utan min farbror som hade åkt av efter vägen. Hur jag kom hem efter v75 i Boden och hittade en sönderskuren Abbe som skenat åter igen och gått omkull och skurit upp benen. 

Hur jag där och då bestämde att nu slutar vi. Nu är det nog. 

Sommaren gick. Jag och Abbe skrittade runt. Med sadel på ryggen var han en helt ny häst. 

Lugn. 

Lät underbara Ingela Nilsson rida honom, jobba igång honom.

Första banjobbet. Lugn. 

Och här står vi några månader senare med en vinst i ett p21 lopp. 

Det är inte så mycket vinsten som är rolig. Även om den är rolig. 

Det är hur jag dagarna innan vinsten skrittade runt i vagnen med slaka tömmar och en Abbe med spetsade öron. 

Det är trav för mig. Det är livet. Det är inte bara stunderna på banan och hur mycket jag vinner.